Karl F T Piehl

Piehl, Karl Fredrik Theodor, f 30 mars 1853 i Sthlm, Kat, d 9 aug 1904 i Sigtuna (enl db för Uppsala). Föräldrar: bagarmästaren Carl Theodor P o Carolina Cecilia Skarstedt. Mogenhetsex vid Sthlms gymn 13 maj 72, inskr vid UU ht 72, FK 14 dec 76, FL 27 maj 81, disp 30 maj 81, FD 31 maj 81, doc i egyptiska språket 22 juni 81, prefekt för Museet för egyptiska fornsaker (från maj 95 Victoria-Museet för egyptiska fornsaker) från maj 89, eo prof i egyptologi från 17 juni 93 (tilltr 1 jan 94), allt vid UU. – LHVU 90 (ordf 04).

G 19 aug 1885 i Sthlm, Klara, m Hedvig Aurora Margaretha Höglund, f 20 juli 1856 där, Jak o Joh, d 13 dec 1920 i Sigtuna, dtr till grosshandlaren Johan Henrik H o Erica Aurora Lindquist.

Redan i skolan började Karl P att intressera sig för egyptologi. I samband med kandidatstudierna skaffade han sig allt vidare kunskaper i ämnet och författade mindre uppsatser som visade hans förmåga att på egen hand penetrera ett material som var svårhanterligt genom avsaknaden av tillförlitliga hjälpmedel som lexikon och grammatik. För licentiatexamen bedrev P i brist på lärare självstudier, men han hade tidigare haft kontakter med den norske egyptologen J D C Lieblein, som också blev hans examinator, och han besökte de egyptiska samlingarna i Lund och Khvn (1877), Paris (1878), Turin, Bologna, Florens, Rom och Neapel (1878-79). Efter erhållen docentur gjorde han under perioden 1882–88 med statliga resebidrag, stipendier och egna medel tre resor till Egypten från deltat upp till första katarakten. Ett resultat av resorna blev textpublikationen Inscriptions hiéroglyphiques receuillies en Europe et en Egypte (1886–1903), som han såg som sitt viktigaste verk. De föremål P förvärvade i Egypten sammanfördes i det av honom grundade Museet för egyptiska fornsaker vid UU. Samlingarna utökades senare genom donationer, bl a av drottning Victoria med föremål som hon fått som gåva av egyptiska staten, varvid museet fick sitt nuvarande namn. P fick 1893 efter beslut i riksdagen en personlig professur i egyptologi vid UU.

P skaffade sig tidigt ett visst anseende som egyptolog genom serien Petites notes de critique et philologie (Recueil de travaux... 1879–80), där han lämnade viktiga och av samtida forskare uppskattade grammatiska och lexikaliska bidrag. Hans doktorsavhandling Petites études égyptologiques (1881) har litet omfång men är mycket innehållsrik och vittnar om stor lärdom och kringsynthet. Den blev också vederbörligen uppskattad av den internationella sakkunskapen. Huvuddelen av avhandlingen behandlar en berömd "historisk" text eller eulogi över kungen från Tuthmosis I:s tid (1400-talet f Kr). Ännu i dag (1995) bereder tolkningen vissa svårigheter och P gjorde här en beundransvärd insats. Samtidigt är det typiskt att han inte gjorde någon utvärdering av textens innehåll och dess historiska eller ideologiska innebörd utan nöjde sig med den rent språkliga analysen.

P var framför allt språkman och han blev docent i "egyptiska språket", inte i "egyptologi". Hans vetenskapliga arbeten är nästan uteslutande filologiska medan bidragen till egyptologins övriga delar – historia, arkeologi, konsthistoria – huvudsakligen har formen av populärvetenskap. Han var dock inte främmande för dessa aspekter och hans professorsföreläsningar över egyptisk historia var särskilt uppskattade. Han var också en flitig folkbildare som i föreläsningar, tidningar och tidskrifter belyste de mest skilda sidor av den egyptiska kulturen. P utgav två populärvetenskapliga böcker, Från Nilens stränder (1895) och Bilder från Egypten (1896), som mottogs mycket positivt.

Som språkforskare ägnade sig P företrädesvis åt grammatiska och lexikografiska problem, till vilka han under hela sin verksamma tid årligen producerade en serie viktiga bidrag. Han blev expert på texterna från grekisk-romersk tid; särskilt värdefull är hans dokumentation och analys av ofta svårtillgängliga texter i det stora Edfu-templet. P:s insatser är här aktningsvärda, inte minst med tanke på bristen på adekvata hjälpmedel och de yttre svårigheterna med hetta och sandstormar, som han skildrar med stor inlevelse i textpublikationen. Givetvis kunde inte P:s under dessa svåra yttre förhållanden utförda arbete nå samma kvalitet som samtidiga franska insatser. De senare gjordes med stora resurser och utan den tidspress som P arbetade under.

Till P:s position som en av de ledande inom egyptologin bidrog den av honom 1896 grundade tidskriften Sphinx. Han drev denna med en stor energi och den kunde snart jämställas med sina mest välrenommerade tyska och franska motsvarigheter. Sphinx var avsedd att vara en starkt kritisk tidskrift som skulle bekämpa all "dilettantism" i egyptologin och kom därför att ofta präglas av P:s med häftighet förda polemik mot oliktänkande kolleger. Dessa motsättningar rörde nästan uteslutande filologiska frågor, under det att tonen i de ambitiösa anmälningarna av publikationer i andra ämnen var avspänd. Där eftersträvade P en objektivitet som han hade svårigheter att uppbåda i sina hjärtefrågor.

Genom sina arbeten om texterna i Edfu-templet kom P i ett hårt konkurrensförhållande till sina franska kolleger, vars verksamhet resulterade i en mer eller mindre slutgiltig publikation. Framför allt kom han i konflikt med sin förutvarande lärare G Maspero, en av tidens mest berömda egyptologer. P gick till våldsamma överdrifter och beskyllde Maspero för att som dilettant utgöra en fara för egyptologins framtid. Han förde en bitter, men tyvärr missriktad, strid även mot den tyska egyptologin som den representerades av J P A Erman och K Sethe med deras helt nya syn på det egyptiska språket, dess fonologi, grammatik och allmänna struktur. De uppfattningar P företrädde visade sig inte hållbara och övergavs relativt snart också av fransmännen. Senare bildade den tyska skolans genombrott utgångspunkten för det internationella vidarearbetet inom filologin.

P:s syn på det egyptiska språket präglades av att han, i motsats till tyskarna, vägrade att undersöka och analysera dess struktur i belysning av semitiska språk och koptiska, det egyptiska språkets senaste stadium. Han hade aldrig ägnat sig åt semitiska språk men var en god kännare av koptiska, vilket han visade dels i egna bidrag, dels i recensioner av andra forskares insatser. Han tillmätte dock inte koptiskan någon avgörande betydelse för förståelsen av det äldre språkets struktur. Det var bl a med koptiskan som bas som senare forskningar ledde till revolutionerande resultat.

P arbetade alltid med en stor frenesi, vilket tärde på hans krafter och ett par gånger nästan kostade honom livet. I samband med orientalistkongressen i Paris 1897 fick han ett slaganfall som höll på att ända hans liv. Efter hemkomsten repade han sig långsamt och det dröjde innan han återfick sin fulla kraft.

P:s skoningslösa polemik och starka överdrifter i debatten med andra forskare beklagades av samtida kolleger och har även för en senare eftervärld kommit att i viss mån skymma hans förtjänster. P var dock på många sätt en banbrytare inom egyptologin; han besatt stor lärdom och mycket skarpsinne, och han visade en omutlig vetenskaplig ärlighet och intensitet. Han blev den sv egyptologins grundare och spelade en stor roll för ämnets framtida utveckling, även om hans verk under lång tid inte kunde fullföljas med samma effektivitet som under hans livstid.