Philip J B Platen, von

1 von Platen, Philip Julius Bernhard, f 14 mars 1732 på Dornhof (egen uppg i M 1133, RA), dp 17 april 1732 i Schaprode, Rügen, d 13 april 1805 på Dornhof. Föräldrar: lantrådet Christoffer Ernst v P o Anna Ulrika Lucretia v Bohlen. Volontär vid v Schwerins reg 16 aug 46, förare där 22 juni 48, sergeant där 31 dec 48, sergeant vid Drottningens livreg 5 aug 49, fänrik där 24 okt 49, löjtn där 14 dec 52, ryttmästare för en husarskvadron som han själv uppsatt 3 mars 58, sekundmajor vid Sv husarreg 23 april 58, premiärmajor vid Gula husarreg 23 juni 62, överstelöjtn vid Gröna (Bohusläns) dragonreg 17 febr 67, vid Norra skånska kavallerireg 10 dec 68, överste där 17 aug 72, generalmajor 16 okt 76, erhöll naturalisation 23 okt 78, deltog i riksdagarna 78–79 (led av bankoutsk) o 86, generallöjtn 23 aug 88, general av kavalleriet 2 nov 95, generalguvernör i Pommern 20 april 96–13 febr 00 (tjänstl från sept 99), kansler för univ i Greifswald 20 april 96–99, en av rikets herrar 3 maj 96, frih 1 nov 97, fältmarskalk 16 nov 99. – Serafimerriddare 22 nov 90.

G 9 juni 1761 i Schaprode m Juliana Regina v Usedom, dp 7 nov 1742 där, d 12 okt 1810 på Dornhof, där, dtr till lantrådet Bogislav v U o Maria v Sodenstern.

Philip v P började sin militära bana vid de pommerska garnisonsregementena, först vid Schwerins regemente i Stralsund och därefter vid Drottningens livregemente. 1757 fick han tillfälle att på nära håll följa den preussiska arméns fälttåg i Böhmen, då han ingick i staben hos sin mormors bror fältmarskalken Kurt Christoph v Schwerin. Det var förmodligen under detta krigståg han lärde känna de lätta preussiska husarförbanden och kunde studera deras taktik, det s k lilla kriget. Han var med om slaget vid Prag, där han blev skjuten i högra benet, och den preussiska arméns reträtt till Sachsen men återvände till Pommern hösten 1757 när kriget bröt ut mellan Sverige och Preussen. Erfarenheterna från den böhmiska kampanjen kom till användning när P i dec s å åtog sig att värva en skvadron husarer (kapitulation 19 dec). Denna existerade som självständigt förband bara några månader våren 1758 och ingick från april s å i ett nyuppsatt husarregemente, men P brukar ändå räknas som en av upphovsmännen till de lätta sv trupperna. Under pommerska kriget utmärkte sig P vid ett antal tillfällen. I juni 1758 drev han med sina husarer en preussisk styrka på flykt vid Brandshagen och senare på hösten deltog han i de blodiga striderna vid byn Güstow. Utan P:s beslutsamma ingripande där hade det sv rytteriet varit förlorat (v Fersen, 8, s 73). Våren 1760 kämpade P framgångsrikt mot kringströvande preussiska trupper i trakten av Parchim och deltog hösten s å i striderna vid Löcknitz och Pa-sewalk där han blev "blesserad i huvudet". Följande år utmärkte han sig vid erövringen och försvaret av Malchin.

Efter kriget stannade P i Pommern, från 1762 som premiärmajor vid Gula husarregementet. Vid 1765 års riksdag besökte har» Sthlm för att driva regementets intressen hos ständerna. Hans fortsatta karriär befrämjades genom utnämningen till överstelöjtnant vid Bohusläns (Gröna) dragonregemente och förflyttningen från Pommern till Sverige. Såsom ägare till frälsegodset Dornhof på Rügen kvarstod han dock som medlem av det pommerska ridderskapet och höll kontakterna med sina pommerska ståndsbröder vid liv. Som deras fullmäktige vid Gustav III:s kröning uppehöll han sig 1771–72 i Sthlm och förhandlade då om stadfästelse av de pommerska privilegierna, vilka utfärdades 24 aug 1772. Två dagar före Gustav III:s statskupp utnämndes P till överste för Norra skånska kavalleriregementet.

I Sverige fortsatte P sin karriär såväl i det militära som i ståndspolitiken. Vid riksdagen 1778 invaldes han i bankoutskottet och framträdde som talare i flera debatter på riddarhuset. Under riksdagen 1786 var P en av de mest aktiva på kungens sida och trots sin omvittnade tyska brytning huvudtalare på riddarhuset i debatten om en ny bevillning. Där uttalade han sig för en sådan till nästa riksdag, alltså mot en begränsning på ett visst antal år. Adeln gick dock emot hans linje och röstade för en bevillning på fyra år.

I finska kriget deltog P som fördelningschef. 1788 förde han befälet över den i trakten av Elimä stående arméfördelningen. Han tog klar ställning mot Anjalamännen och inhiberade alla försök att vinna anslutning till Anjaladeklarationen bland de honom underställda officerarna. Vid krigskonseljen hos hertig Karl i Lovisa 18 sept var P en av dem som bestämt motsatte sig en utrymning av Högfors som han dock kort senare beordrades att lämna. Följande år utmärkte P sig bl a vid Uttismalm, Högfors och Broby där han på ett skickligt sätt säkrade det sv återtåget undan starka ryska styrkor.

Efter mordet på Gustav III sändes P till Pommern för att på den nya regeringens vägnar mottaga ständernas hyllning och trohetsed. 1792–96 var P generalbefälhavare i Skåne, innan han sistnämnda år som förste pomrare utnämndes till generalguvernör i Pommern och kansler för universitetet i Greifswald. Som generalguvernör motsatte sig P den reformpolitik som bars upp av rikskansler Fredrik Sparre, statssekreterare Nils Bark och general Bror Cederström och väl också hade stöd hos hertig Karl. Efter att i sept 1799 fått tjänstledighet från generalguvernörsposten och sedan upphöjts till fältmarskalk beviljades han i febr 1800 avsked från sin tjänst. Som kansler för Greifswalds universitet råkade han flera gånger i konflikt med universitetets akademiska koncilium om det av honom som nödvändigt betraktade sv inslaget i undervisningen, i synnerhet sv språket och sv civil-, kyrko- och krigsrätt.

P var författare till en handledning för husarofficerare i fält, Der Husar im Felde, som tillkom 1761 och som ansetts bilda utgångspunkt för den militära litteraturen om de lätta trupperna och det lilla kriget under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet. Skriften fick stor spridning som ett verk av Fredrik II av Preussen; den kan även spåras i talrika andra utgåvor, nyöversättningar och bearbetningar.

P framstår som en av den gustavianska tidens dugligaste generaler. Bland den gamla adeln i Sv Pommern var det inte alltför många som i likhet med P var beredda att satsa på en karriär i Sverige. Där nådde han de högsta befattningarna i rikets krigsmakt och förvaltning.