Samuel Pufendorf, von

von Pufendorf, Samuel, f 8 jan 1632 i Dorfchemnitz, Sachsen, d 26 okt 1694 i Berlin (Biographica, Spenern). Föräldrar: kh Esaias Pufendorfer o Margaretha Hickmann. Skolgång i Grimma, Sachsen, inskr vid univ i Leipzig 50, vid univ i Jena 14 aug 56, mag där 19 aug 56, huslärare hos sv kommissarien i Khvn J P Coyet (bd 9) april 58, studier vid univ i Leiden 59, prof i folkrätt o filologi vid univ i Heidelberg 9 nov 61–68, lärare åt prins Karl av Pfalz 64–68, prof i natur- o folkrätt samt etik o statsfilosofi vid LU 29 nov 67 (tilltr aug 68), ordf i o led av kommissorialrätter i Skåne mars–okt 76, rikshistoriograf 24 aug 77–23 maj 94 (tjänstl från jan 88), k sekr 14 nov 77, häradsh i Askers hd, Ör, 15 maj 78–18 dec 80, assessor i Antikvitetskoll 24 jan 82, sekr hos drottn Ulrika Eleonora 82, adl 7 maj 84 (ej introd), brandenburgsk historiograf från sommaren 86 (tilltr febr 88), hovråd 88, led av Kammergericht i Berlin, geheimeråd 90, sv frih 31 maj 94 (ej introd).

G 1665 m Catharina Elisabeth Palthen, f 1629 (Driill), d 25 mars 1713 i Berlin, dtr till rektorn i Worms Johann Philipp Palthenius o sannolikt Catharina samt förut g m juristen Ludwig Reinhold Hedinger (StRR).

P:s liv förflöt på olika orter i den nordeuropeiska protestantiska världen, nästan hela tiden på lutherskt område. Sina studier bedrev han i Leipzig och senare Jena, där han blev magister. Redan under studietiden hade han sv kontakter, och 1658 fick han anställning som informator hos det sv hovrådet P J Coyet, som efter freden i Roskilde vistades i Khvn för diplomatiska förhandlingar. Då dessa avbröts blev alla i Coyets hus, inkl P, internerade och hållna i fängsligt förvar i åtta månader. P följde sedan Coyet till Holland och Leiden; där publicerade han 1660 sitt förstlingsverk, en översikt av den universella rättsläran uppställd enligt tidens geometriska metod. Följande år kallades P till professor i naturrätt i det kalvinistiska Heidelberg. Där skrev han, under pseudonymen Severinus de Monzambano, sin ryktbara kritik av det tysk-romerska rikets otidsenliga konstitution, publicerad 1667 och betitlad De statu imperii Germanici. Misstanken att P var skriftens författare gjorde den redan förut kontroversielle P:s position i Heidelberg osäker, och när han såg sig om efter en tryggare anställning var den sv stormakten ett attraktivt alternativ. Redan 1663 hade det funnits planer på att engagera P som lärare vid ett tilltänkt Collegium illustre för adelsynglingars fostran i Sthlm. Genom brodern Esaias' (se nedan) förmedling erbjöds P 1667 att bli professor i natur- och folkrätt vid det universitet som följande år skulle inleda sin verksamhet i Lund. P accepterade och installerades 1668 i sitt ämbete med en lön av 900 dlr smt, vilket var mer än kollegerna fick. P:s namn var berömt och skulle göra den nya akademin "illuster".

P kom inte förhoppningarna på skam. Han var uppskattad både av studenterna och sina uppdragsgivare. Tjänsten omfattade inte bara natur- och folkrätten vid juridiska fakulteten; snart fick P ta hand om även den praktiska filosofin, som låg under filosofiska fakulteten. I sin undervisning drev han "realia och intet scholastica", ansåg Jesper Svedberg som tillhörde lärjungeskaran. I Lund publicerade P sina två viktigaste arbeten om naturrätten, först det stora systematiska verket De jure naturae et gentium (1672) och sedan den för ungdomens bruk avpassade kortare traktaten De officio hominis et civis (1673).

Redan innan De jure kom av trycket hade P blivit angripen av två tyska kolleger bland professorerna, teologen Josua Schwartz och juristen Nicolaus Beckman (bd 3), för betänkliga inslag i sin undervisning och sina dissertationer. Denna träta utvecklades till en stor akademisk fejd när Beckman anonymt gav ut en förteckning över påstått farliga nyheter i De jure, den famösa Index novitatum. P hade myndigheternas stöd. Sedan han fått De jure granskad och godkänd i Sthlm hade förbud utfärdats mot att kritisera verket, och när Beckman avslöjats som mannen bakom Index novitatum dömdes han förlustig sin tjänst och sin ära. Index brändes av bödeln på torget i Lund. Striden med Beckman hade personliga och tillfälliga orsaker, men de sakargument som anfördes mot P grundades i den lutherska ortodoxins naturrättsuppfattning. Under de följande åren blev P angripen av en rad tyska teologer. Sina polemiska svar på dessa attacker samlade han 1686 i den digra volymen Eris Scandica.

Sedan universitetet i Lund till följd av den danska invasionen av Skåne upphört med verksamheten sommaren 1676, flyttade P till Sthlm, där han genom sin gynnare Erik Lindschölds (bd 23) förmedling erhöll befattningen som rikshistoriograf. Som sådan ägnade han sig främst åt historiskt författarskap, som var omfattande och resulterade i flera stora arbeten. Om P:s övriga liv och verksamhet i Sthlm är föga känt. Han fungerade som sekreterare åt drottning Ulrika Eleonora och upprätthöll kontakter med viktiga personer i den sv eliten som Magnus Gabriel De la Gardie, Erik Lindschöld och även den i Rom residerande drottning Kristina. Med politiska frågor tycks han dock inte ha befattat sig, bortsett från att han författade en traktat om fördragen mellan Sverige och Frankrike. Länge ansågs han vara författaren bakom den anonyma skriften Les anecdotes de Suède, där det sv statsskicket kritiseras, men så är icke fallet.

1686 accepterade P ett erbjudande att bli historiograf hos kurfurst Fredrik Wilhelm av Brandenburg och flyttade två år senare till Berlin. Det är oklart varför han bytte arbetsgivare; praktiska, inte ideologiska skäl tycks ha varit avgörande. I Berlin fortsatte han verksamheten som historieskrivare. Ett arbete om Fredrik Wilhelms bedrifter skrevs färdigt och ytterligare ett i samma ämne påbörjades. Det var också på tal att han skulle skildra kejsarens framgångsrika fälttåg mot turkarna. 1694 besökte P Sthlm för att utverka tillstånd att publicera Karl X Gustavs historia. Karl XI, som inte betraktade P:s flyttning till Berlin som definitiv, sökte förmå honom att återvända till Sverige. Hemkommen till Berlin efter en besvärlig återresa över Östersjön avled P, ej 63 år fyllda.

P tillhörde ingen särskild filosofisk skola men var däremot i en allmän mening anhängare av 1600-talets filosofiska världsbild, där världen var ett system av kroppar i rörelse, skilt från Gud men fungerande enligt hans lagar. Han var rationalist både i metoden och den intellektuella attityden. Aristoteles avvisade han och än mer den aristoteliska skolastiken. I antikens filosofi såg han med störst sympati på stoicismens universalistiska lära, som inte var så starkt knuten till ett bestämt samhälle. Med emfas framhöll P, att Aristoteles' och Platons statsläror var anpassade efter den grekiska demokratin och därför inte giltiga i hans samtid, där staterna såg helt annorlunda ut. Hans kritik av det tysk-romerska rikets författning var likaså ett angrepp på traditionen. Hans historiska verk gällde mestadels samtidshistorien, inte det avlägset förflutna, och han ansåg att man vanligen lade alltför stor vikt vid antikens hävder.

Sin viktigaste insats gjorde P som rättsfilosof och samhällstänkare. Hans lära hade de gängse inslagen i 1600-talets naturrätts-spekulation: antagandet av ett förstatligt naturtillstånd där människorna är fria och jämlika men otrygga, varför individerna sluter kontrakt med varandra och upprättar olika samfundsgemenskaper, alltifrån äktenskapet till staten. P:s komplicerade lära om naturtillståndet innehöll flera fruktbara idéferment. Han skilde tydligt mellan det naturgivna och det kulturella, av människor skapade. I naturtillståndet var människorna svaga och hjälplösa (imbecilles), ty de saknade inte bara verktyg och materiella hjälpmedel utan också de samhälleliga institutioner som gör ett civiliserat liv möjligt. Dessa "moraliska ting" (entia moralia) - äktenskapet, staten och andra gemenskaper, egendom, kontrakt, språk, pengar osv - utvecklades allteftersom människorna reste sig ur naturtillståndet. Här fanns en idé om en kulturutveckling som spelade ringa roll i den samtida användningen av P:s teori men är av djupare idéhistoriskt intresse.

P:s teori om naturtillståndet formulerades under påverkan från Hobbes men avvek också från dennes teori. Till skillnad från Hobbes antog han, att människorna i naturtillståndet inte konstant hotas av ett allas krig mot alla utan har ett moraliskt förnuft, som säger dem att de är skyldiga sin skapare Gud att bevara sig själva och att detta inte är möjligt om de inte är sociala mot varandra. Så blev socialiteten fundamentet för den p:ska naturrätten, vilket mildrade brytningen med den traditionella aristoteliska moralläran, gav plats åt ett teleologiskt moment i naturrätten samt skapade distans till den i alla kretsar misstrodde Hobbes.

Dessa modifikationer i P:s lära berodde på att P vände sig till en publik av professorer och andra lärde vid skolor och universitet i den lutherska världen. Också i sin politiska del var den p:ska doktrinen avslipad mer utmanande inslag. Fördragsteorin uteslöt den teokratiska uppfattningen att överheten hade sin makt av Gud, men det var å andra sidan möjligt att förklara statsmakten vara indirekt av Gud, eftersom det var enligt den lag som Gud nedlagt i deras förnuft som människorna underkastade sig överheten. Att statsmakten var sprungen ur fördraget mellan folket och överheten innebar på intet sätt att folket kunde avkräva överheten ansvar för dess fögderi. P var ytterligt vag om möjligheten att göra motstånd mot en tyrannisk överhet; förfördelade undersåtar borde hellre lämna landet än sätta sig till motvärn. De rättigheter som var så viktiga i Lockes naturrättslära spelade ingen roll hos P; han talade i stället om plikter: plikter mot den egna personen, mot andra människor och mot Gud. Den individualism som låg implicit i teorin om naturtillståndet och som genomsyrade Hobbes' statslära och kom till fullt politiskt uttryck hos Locke förblev ofullgången i P:s doktrin.

De flesta av sina många lärda strider utkämpade P med anhängarna av den luthersk-ortodoxa naturrättsdoktrinen, främst bland dem den tyske teologiprofessorn Valentin Alberti. Från luthersk-ortodox synpunkt var den uppenbarade Bibeln en giltig källa till kunskap om naturrätten; det rätta naturtillståndet var därför paradiset, som skildras i Första Mosebok, och de tio budorden som Mose fick på Sinai berg var en sammanfattning av naturrättens regler. De lutherska teologerna förde också vidare den gamla föreställningen om en likhet mellan Gud och människan; genom att leva enligt den naturliga lagen förverkligade människorna det gudomliga i sig. Visserligen var till följd av synden den likhet som nåddes bara en yttre likhet som saknade betydelse för frälsningen, men den luthersk-ortodoxa teorin förutsatte ett grundläggande, låt vara fördärvat, väsenssamband mellan Gud och skapelsen.

P å sin sida menade att kunskapen om naturrätten var tillgänglig för förnuftet utan hjälp av uppenbarelsen och att naturtillståndets människa därför inte kunde vara de fulländade individer Adam och Eva varit före syndafallet. Han förnekade vidare antagandet om en likhet mellan Gud och människan genom att i nominalistisk tradition hävda, att naturrätten var en effekt av Guds vilja och inte av hans väsen. Gud skapade människan och förpliktade henne att lyda den lag som var nedlagd i hennes förnuft. Men lagen var inte ett uttryck för Guds egenskaper; varför Gud skapat människan och världen sådana de är kan vi inte veta. Genom denna åsikt skilde sig P också från Hugo Grotius, som i sin iver att hävda naturrättens nödvändiga sanning hade låtit undslippa sig, att naturrätten skulle finnas även om Gud inte funnes eller inte brydde sig om människorna. Denna vådliga sats – som i och för sig bottnade i samma essentialism som de lutherska teologernas föreställning om likheten mellan Gud och världen – undanröjdes genom P:s voluntaristiska ståndpunkt: Gud var nödvändig för naturrätten och var den som gjorde den förpliktande.

Voluntarismen ställde inte Gud åt sidan och innebar så till vida ingen sekularisering. Men den begränsade å andra sidan naturrättens giltighet till denna världen. Naturrätten handlade om livet och samhället här påjorden; dess mål var att skapa det fredliga världsliga samhället. Den skilde sig därmed från moralteologin, en disciplin som P fullt ut erkände men ville avskilja från naturrätten. Moralteologin vilade på den uppenbarade sanningen och den syftade till människans frälsning; dess subjekt var de kristna, vilkas stat (politeuma) var i himlen.

I denna åtskillnad mellan naturrätt och moralteologi, tydligast formulerad i De officio hominis et civis, låg P:s insats för naturrättens sekularisering, på lång sikt för sekulariseringen av samhället över huvud taget. 1687 gav han i anledning av att Ludvig XIV återkallat ediktet i Nantes, som var grunden för kalvinisternas rättigheter i Frankrike, ut en liten skrift om religionens förhållande till staten, De habitu religionis Christians ad vitam civilem, där han förespråkade religiös tolerans. Stat och kyrka är skilda samfund med olika syften, menade P. Kyrkan är en inre och andlig gemenskap och utan makt i det världsliga livet; staten har makt över kyrkan i alla yttre ting men inte över samvetet och tron. Därför kan överheten tillåta olika bekännelser i landet – avvikelser i tron är inte nödvändigtvis något hot mot staten. De habitu var dedicerad till P:s blivande principal kurfursten av Brandenburg och i praktiken en legitimering av dennes politik att ta emot de fördrivna franska hugenotterna i sitt rike.

Den sekulariserande tendensen i P:s insats innebar emellertid inget angrepp på teologin i sig. Hos Luther förelåg i princip samma distinktion mellan den andliga och den världsliga aspekten av det mänskliga livet, och pietisterna i P:s samtid välkomnade den klara gränsdragningen mellan teologi och filosofi och kyrka och stat. Udden i hans polemik var vänd mot den lutherska ortodoxin och den skolastiska filosofi den företrädde, inte mot den lutherska religionen i sig. P var inte teologiskt likgiltig. Mot slutet av sitt liv författade han skriften Jus feciale divinum, där han sökte definiera en protestantisk fundamentalteologi, vars grundläggande satser både lutheraner och kalvinister kunde enas om. Till grund för denna gemensamma protestantiska doktrin lade P den på reformert håll omhuldade bibliska idén om ett förbund eller ett kontrakt mellan Gud och hans egendomsfolk. Så till vida gick P kalvinisterna till mötes, men han kritiserade å andra sidan predestinationsläran och stod över huvud taget den lutherska läran närmare är den reformerta. P:s intresse för teologiska lärofrågor visas av att han 1686 kritiserade Haquin Spegels förslag till ny katekes för avvikelser från den lutherska läran. Därmed sällade han sig till företrädarna för den rättrognaste ortodoxi, ett sällskap där man inte väntar sig att finna honom. Ytterligare en komplikation i hans förhållande till teologin är att han mot slutet av sitt liv, synbarligen i strid med sin tidigare åtskillnad mellan moralteologi och naturrätt, tänkte sig att det skulle vara möjligt att bygga en samhällsmoral på moralteologins grund, ty kristendomen gav den bästa grunden också för ett gott samhälle.

Som rikshistoriograf befann sig P i en roll och i en genre där politiska och diplomatiska hänsyn styrde arbetet. Det gällde att i praktfulla foliantvolymer "illustrera", dvs i en fördelaktig dager skildra den furste och det land vars handlingar man beskrev, och resultatet av mödorna underställdes beställarna för granskning. P:s huvudarbeten i denna genre var skildringen av Sveriges historia från Gustav Adolf t o m Kristinas abdikation (Commentarii de rebus Suecicis, 1686), där P delvis kunde bygga på vad hans företrädare i ämbetet, B P v Chemnitz (bd 8), skrivit i ämnet, och vidare beskrivningen av Karl X Gustavs bedrifter (De rebus a Carolo Gustavo Sveciae rege gestis, 1696), med talrika illustrationer av fältslag, belägringar och förhandlingar utförda av bl a Erik Dahlbergh, samt framställningen av kurfurst Fredrik Wilhelms historia (De rebus gestis Friderici Wilhelmi magni, electoris Brandenburgici, 1695).

Verken handlar uteslutande om det diplomatiska och militära skeendet och säger föga om den inrikes utvecklingen; sådant intresserade inte de utlänningar vilka var dessa texters publik. P:s historieskrivning grundar sig på omfattande arkivstudier. Trovärdighet är enligt förordet till Commentarii de rebus Suecicis historikerns särskilda plikt och P framhåller, att han ingenstans har gjort tillägg till dokumentens vittnesbörd. För att inte förlorarna i de krig han skildrar skall ta illa vid sig har han också undvikit affekterade omdömen. Denna sakliga och återhållsamma attityd innebär emellertid ingen strävan till objektivitet i modern mening. Perspektivet är hela tiden det svenska resp brandenburgska, och inget försök görs att utröna motsidans motiv eller förklara skeendet ur en neutral synpunkt. Delvis beror P:s återhållsamhet på hans dubbla lojaliteter. P var inte färdig med Karl Gustavs historia när han gick i brandenburgsk tjänst, och när han beskrev Fredrik Wilhelms historia, jämfördes hans skildring med vad han skrivit förut om Karl X Gustav, för att inte diplomatiska förvecklingar skulle uppstå mellan Brandenburg och Sverige. Moraliska omdömen grundade i den folkrätt P utvecklade i sina naturrättsliga skrifter saknas när det gäller svenskar och brandenburgare. När de bryter ingångna avtal handlar de i statsnyttans intresse, som i P:s historieskrivning blir en mer fundamental princip än folkrättens. Däremot är det påfallande, att danskarna, som P aldrig tjänade och hos vilka han suttit fången, klandras moraliskt för sitt beteende.

Avvikande från de uppdragsskrivna historieverken är den tyskspråkiga översikten av de ledande europeiska staternas historia från 1682 (Einleitung zu der Historie der vornehmsten Reiche und Staaten, so itziger Zeit in Europa sich befinden). Den går tillbaka på föreläsningar som P höll i Lund på 1670-talet och har lärobokskaraktär. Också Innledning till swänska historien (1688 övers från tyskan av Per Brask) skiljer sig från de krigshistoriska arbetena genom att den beaktar även Sveriges inre utveckling. P berättar här den sv historien från början och redogör pliktskyldigast också för de äldsta sv kungarna, vilkas historiska existens han dock betvivlar.

P:s insats som historiker är mindre betydande, men som naturrättslärare övade han stort inflytande fram till slutet av 1700-talet. I samtidens lutherska kulturkrets var han genom sin rationalism och kritik av den luthersk-ortodoxa skolastiken en vägröjare för en moderat upplysning. Hans naturrättslära utlärdes vid de lutherska universiteten, där De officio blev en flitigt använd lärobok. P:s doktrin fick spridning även utanför den tyska kulturkretsen, inte minst sedan De jure naturae et gentium översatts till franska. Också i latinsk språkdräkt var den ett standardverk. Mycket av 1700-talets diskussion om naturtillståndet, jämlikheten, friheten och statens uppkomst utgick från P:s definitioner och formuleringar; de kan spåras t ex hos Rousseau och andra schweiziska teoretiker, möjligen redan hos Locke.

Någon tydlig ideologisk och politisk effekt hade emellertid inte P. Hans kritik av den lutherska ortodoxin gjorde honom inte till fritänkare och religionskritiker; tvär- tom blev han mot slutet av sitt liv en aktiv teolog. Hans naturrättsliga fördragsteori föranledde honom inte att försvara medborgarrätt och frihet; tvärtom får han räknas som en teoretiker för den absoluta staten. Det finns en ambivalens i hans lära och insats som kan härledas ur den verklighet som omgav honom. Det lutherska Nordeuropa var ekonomiskt och socialt mindre avancerat än England och Frankrike, mer auktoritärt styrt och hade få och svaga sekulariserade miljöer. De frihetsteman naturrätten bar på blev därför halvkvädna i P:s doktrin. I hans roll som rikshistoriograf åt två konkurrerande furstehus framstår hans ambivalenta position i än bjärtare dager.

Det är dock fel att se P:s lära endast i relation till den engelsk-franska traditionen och konstatera att han inte nådde fram till liberala idéer och upplysning. Den skall också ses i sin egen rätt som ett led i den tyska och skandinaviska idéutvecklingen. P:s teori legitimerar den starka staten. I en tolkning har man velat se P som förebådare av den centraliserade, rationella och sekulariserade preussiska stat som tog form under 1700-talet och senare blev kärnan i det enade Tyskland (Treitschke). P:s kritik av det tysk-romerska riket, hans avoghet mot traditionen och hans sekulariserade men samtidigt centralistiska och auktoritära statsuppfattning ger stöd för en sådan beskrivning. Ur det perspektivet var det logiskt att han flyttade från Sthlm till Berlin. Från sv synpunkt kan det ligga närmare till hands att betona det lutherska socialetiska arvet i P:s lära: teorin om socialiteten och plikterna, den moraliska jämlikheten snarare än den politiska samt det allmännas överordning över det enskilda. I det perspektivet kan P uppfattas som en härold för den moderna socialstaten.

Bror till P var Esaias v P, före adl Pufendorfer (1628–89). Han blev efter studier i Leipzig och Jena magister 1649. Efter att en tid ha varit lärare vid universitetet i Leipzig blev han informator för den unge O W Königsmarck (bd 21) och fick därigenom kontakt med ledande kretsar i Sverige. 1659 gick Esaias P i sv tjänst som registrator i det k kansliet. Här användes han i olika uppdrag, bl a som sekreterare åt N Brahe (bd 5) vid dennes ambassad till London 1661. Efter hemkomsten från en tjänsteresa i Holland 1662 kunde han meddela M G De la Gardie (bd 10) att Codex Argenteus fanns till försäljning och därigenom aktivt medverka till förvärvet av Silverbibeln. – 1662 utnämndes Esaias P till kommissionssekreterare i Paris men fick s å som särskild uppgift att i Preussen förhandla med kuststäderna, särskilt Danzig, om närmare anknytning till Sverige. Detta misslyckades dock, och han utvisades följande år av den brandenburgske kurfursten.

1664 reste Esaias P till beskickningen i Paris, där han i realiteten tjänstgjorde som sv minister under större delen av perioden fram till 1670. Som sådan var han aktiv och initiativrik under de förhandlingar om förbund och allianser i olika konstellationer som ägde rum i Paris. I Sthlm hyste man stort förtroende för honom - en man "som noga penetrerade alla handlingar" (Fahlborg 1961, 2, s 110); i Paris ansågs han vara "obehagligt genomskådande" (ibid, 1, s 417). 1670 utnämndes Esaias P till regeringsråd i Bremen-Verden. I denna funktion användes han också som särskilt sändebud till de lüneburgska hoven och till biskopen av Osnabrück. Redan följande år sändes han med kort varsel till Wien som resident, eftersom behovet av en erfaren person där – enligt Sten Bielke kunde han på en dag skaffa mer information än en orutinerad på en hel månad (ibid, 2, s 143) – plötsligt uppstått. Hans huvuduppgift var att ratificera ett alliansfördrag mellan Sverige och kejsaren, något som dock inte kunde fullföljas.

Esaias P blev kvar i Wien till 1674, då han utnämndes till kansler i Bremen-Verden. Hans huvudansvar gällde där finansväsendet. Föregående år hade han adlats. Han togs under kriget 1675–79, då provinserna var ockuperade, åter i anspråk för skilda diplomatiska uppdrag i Tyskland, bl a till Bayern och Sachsen. Hans under hård press från Frankrike fällda uttalanden under fredsförhandlingarna med de lüneburgska hertigarna bidrog till att Sverige måste avstå från ett mindre landområde. Detta och motsättningar till framför allt Bengt Oxenstierna (bd 28) om utrikespolitikens inriktning föranledde att Esaias P, som var franskorienterad, därefter inte användes i diplomatiska uppdrag.

Esaias P återvände 1679 till sin kanslerstjänst i Bremen-Verden, från 1682 med huvudansvar för justitieväsendet. Efter konflikter med regeringen i Sthlm, bl a ang reduktionspolitiken, begärde han i juni 1687 avsked och lämnade utan formellt tillstånd sitt uppdrag och trädde 1688 i dansk tjänst. P g a framför allt detta utfärdade Svea hovrätt kort efter Esaias P:s död i Regensburg som danskt sändebud en dom där han förklarades förlustig jord, gods och liv. – I sina berättelser och slutrapporter från de diplomatiska uppdragen ger Esaias P ofta kunniga och insiktsfulla analyser av den politiska situationen i Europa.