J Ulrik T Quensel

2 Quensel, Johan Ulrik Theodor, sonsons sonson till Q 1, f 16 juni 1863 i Malmö, S:t Petri, d 13 maj 1934 i Uppsala. Föräldrar: bankdirektören FD Johan Ulrik Q o Hilda Elfrida Teodora Grönvall. Mogenhetsex vid H a l i Malmö 13 juni 81, inskr vid LU 16 sept 81, med fil ex 20 maj 83, eo amanuens vid patologiska instit 21 dec 85–1 sept 87, ord amanuens läsåret 87–88, MK 29 okt 87, allt vid LU, inskr vid Kl 88, amanuens vid patologiska instit 1 sept 89–16 sept 90, tf laborator i patologisk anatomi periodvis 90–93, ord laborator 9 dec 93–30 april 02 (tjänstl från 1 okt 00), ML 31 maj 92, disp 4 okt 93, allt vid KI, MD vid LU 31 maj 94, obducent vid Maria sjukhus, Katarina sjukhus o Södra BB, Sthlm, 1 jan 98–30 april 02 (tjänstl från 1 okt 00), tf eo prof i patologisk anatomi vid KI 1 jan 98–31 maj 00, stipendiat för studier i bakteriologi o hygien vid univ i Halle, Tyskland, 15 okt 00-01, prof i patologi o allm hälsovård vid UU 25 april 02–16 juni 28, prorektor där 1 juni 15–22 april 26, led av stadsfullm i Uppsala 11, ordf där 15–32, led av Uppsala läns landsting 12–30, av styr för SvD:s ab från 17, av komm ang den medicinska undervisn juni 18–dec 19, av styr för Statens inst för rasbiologi 24, av styr för Sv nationalfören mot tuberkulos från 27, v ordf där från 33, ordf i rusdryckslagstiftn:revisionen sept 28-juni 30, i styr för Upsala sparbank från 29. – LVS 21.

G 8 juli 1895 i Sthlm, Kungsh, m Thyra Ingeborg Key, f 1 april 1871 där, Klara, d 6 jan 1955 i Uppsala, Domk, dtr till prof Ernst Axel Henrik K (bd 21) o Selma Charlotta Godenius.

Ulrik Q växte upp i ett hem präglat av intellektuell livaktighet och kom senare genom sitt äktenskap att förenas med en annan släkt med breda kulturella och sociala intressen. Vid Kl var Q lärjunge till Axel Key, vars professur han tidvis uppehöll. Q kom dock inte att efterträda sin svärfar i denna befattning; han utnämndes istället till professor i patologi och allmän hälsovårdslära vid UU, och på den posten stannade han till sin pensionering.

Q:s stora arbetskapacitet gav resultat på en rad områden. Han gjorde betydande insatser som forskare, lärare, administratör och kommunalpolitiker. Två viktiga socialmedicinska frågor engagerade honom: alkoholfrågan och kampen mot tuberkulosen. Redan 1904 tillkom på Q:s initiativ den första tuberkulosdispensären i Sverige och ett par år senare en av landets första specialanstalter för tuberkulosvård i Vattholma norr om Uppsala.

I ett stort och av Sv läkaresällskapet prisbelönt arbete, Alkolholfrågan från medicinsk synpunkt, 1–2 (1913), hävdade Q att den kroniska alkoholismen, tvärtemot vad som påstods i nykterhetspropagandan, saknade en karakteristisk patologisk-anatomisk symptombild. Några organförändringar som kunde sättas i tydligt samband med spritmissbruk kunde inte påvisas. Vid denna ståndpunkt höll Q fast genom åren, något som framgår av ett radioföredrag med efterföljande polemik från hans sista levnadsår. Förbudsvännerna hade inget stöd att hämta hos Q, som i detta liksom i andra avseenden intog en medlande hållning. I alkoholfrågan tycks han dock ha upplevt sin enda större motgång, då han 1930 avgick som ordförande i rusdryckslagstiftningsrevisionen till följd av starka motsättningar inom kommittén.

I andra sammanhang var Q:s talang för att sammanjämka stridiga viljor och intressen uppskattad och väl utnyttjad. Styrelseuppdragen var många. Anmärkningsvärd är hans långa tid – 17 år – som stadsfullmäktiges ordförande i Uppsala. Hans efterträdare på professuren Robin Fåhraeus talar om "hans saklighet, hans oväld och skicklighet vid ärendenas handläggning", och i omdömen om Q återkommer ofta ord som beskriver hans lugn, objektivitet och "urbana väsen". Den medicinska fakultetens intressen tillvaratog han skickligt – honom ges bl a förtjänsten av att en ny professur i hygien och bakteriologi inrättades 1914 – och som föredragande i sjukvårdsärenden i landstinget hade han avgörande inflytande över hela länets sjukvård. Q ledde framgångsrikt de besvärliga förhandlingarna mellan landstinget och universitetet i samband med Akademiska sjukhusets ny- och tillbyggnad. Till invigningen 1926 utgav han en historisk översikt över sjukvården i Uppsala. Intresse för medicinens historia visade han också genom en studie över Israel Hwasser (bd 19).

Som forskare förefaller Q ha varit flitig och ytterst noggrann men knappast banbrytande. Fåhraeus gör bedömningen att den vetenskapliga kvaliteten hos Q:s produktion beskrev en stigande kurva. Under ett antal år sysslade Q med studier av njursjukdomar och utarbetade en ny metod för urinmikroskopering med hjälp av blåfärgning, kallad Q-färgen och under en period tydligen allmänt i bruk. När han längre fram ägnade sig åt cancerforskning tillämpade han sin färgmetod för säkrare diagnos av cytologiska förändringar.

Omdömena om Q, som föreläsare och handledare är positiva. Visserligen fann Folke Henschen som student Q:s föreläsningar "urtråkiga och starkt sövande" men ändrade senare i livet helt uppfattning om Q:s långsamma ädelskånska (Henschen, s 83). Långsamheten är ett drag som återkommer i alla beskrivningar av Q, men den hade ingenting med tröghet och initiativlöshet att göra. Tvärtom är det förvånande hur öppen för nya kontakter Q var, såväl i vetenskapliga som i allmänt sociala sammanhang. Han var en av stiftarna av Sällskapet för medicinsk forskning och grundare av Patologföreningen; han blev också kontaktman och ordförande i den sv avdelningen av Sällskapet för geografisk patologi.

Som ledare av patologiinstitutionen vid UU visade Q prov på organisatorisk skicklighet, förmåga att delegera utan att tappa kontrollen och talang för att skapa trivsel och arbetsglädje. Någon strävan att bilda skola förefaller han inte ha haft utan var snarast mest positiv mot de lärjungar som visade störst självständighet i sin forskning. Q uppfattades varken som någon särbegåvning eller någon flygelman men ansågs oumbärlig genom sin sociala begåvning (Fåhraeus). Med sin ledarförmåga tycks han ha hamnat i centrum av varje sammanhang och uppfyllt de förväntningar som ställdes på honom. Hans styrka var inte så mycket den egna originella ståndpunkten som förmågan att samordna andras. – Q erhöll en festskrift på sin 65-årsdag 1928 (Upsala läkareförenings förhandl, N F, 34:1–2, 1928).