Christopher J Rappe

1 Rappe, Christopher Johan, f 12 jan 1719 i Söraby, Kron, d 20 sept 1776 i Åbo sv förs. Föräldrar: löjtnanten Erich R o Hedvig Leijoncrona. Inskr vid LU 24 juni 36, deltog i riksdagarna 38–39, 46–47, 51–52, 55–56, 60–62, 65–66, 69–70 o 71–72 (led bl a av SU 51–52, 60–62 o 69–70), auskultant i Göta hovrätt 5 okt 39, v häradsh 43, eo assessor i Åbo hovrätt 10 nov 47, assessor 10 maj 48, hovrättsråd där 14 okt 56, landsh i Åbo o Björneborgs län från 10 aug 69, frih 15 okt 71.

G 20 sept 1750 i Tjureda, Kron, m Eva Catharina Linneria, adl Linnerhielm, f 24 (R 1:s uppg i Originalgeneal, RHA), dp 27 mars 1711 i Lund, d 1 aug 1785 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till biskopen Jonas Linnerius (bd 23, s 721f) o Elisabet Adlerberg.

Största delen av Christopher R:s karriär skedde inom domstolsväsendet, framför allt Åbo hovrätt. Han var en omvittnat skicklig och effektiv domare, men tjänstgöringen avbröts ofta av långa riksdagssejourer. Hans egendiga politiska bana inleddes på riksdagen 1746–47. R var då föga framträdande vid förhandlingarna i ståndet men togs i anspråk för arbete i de deputationer och kommissioner som tillsattes för "Finlands upphjälpande", och som ledamot av justitiedeputationen författade han det anmärkningsmemorial som riktades mot riksrådet Samuel Åkerhielm och ytterst hade till syfte att störta denne. R:s roll som en av hattarnas viktigaste författningspolitiska debattörer och idégivare utvecklades ytterligare under påföljande riksdag, då han hävdade ständernas position på bekostnad av kungamakten. Den mest uppmärksammade insatsen gjorde R på 1755–56 års riksdag i samband med framläggandet av tjänstebetänkandet, genom vilket ständerna i avsikt att förhindra godtycke vid tjänsteutnämningar knäsatte anciennitet och förtjänst som främsta befordringsgrunder. Tankarna aktualiserades först genom de åsikter R förde fram i ett tillsättningsärende. De satser han där utvecklade om skicklighet och förtjänst arbetades sedan, delvis av honom själv, i sekreta deputationen in i betänkandet.

Vid riksdagen 1760–62 och som ledamot av de viktigaste deputationerna stod R i stark opposition till C F Pechlins (bd 28) grupp, vilket bl a innebar att den personliga och politiska vänskapen med Augustin Ehrensvärd tillfälligt bröts. Åter anlitades R för att ge juridisk stringens åt viktiga dokument, och trots sitt motstånd i sak blev han den som fick sätta samman det betänkande i vilket flera riksråd anklagades för att ha dragit in Sverige i kriget utan ständernas hörande. Här framstod för första gången licentieringen av riksråd som ett politiskt och inte ett juridiskt institut (Linnarsson, s 163). R erbjöds under riksdagen flera gånger riksrådspost men avböjde. Genom att i stället föreslå vice presidenten Johan Lagerflycht i Åbo hovrätt räknade han med att få efterträda denne. Hans mer uppmärksammade inlägg i övrigt vid riksdagen gällde problematiken kring sekretess och spridande av adelns protokoll genom utgivning; i sådana frågor var hans yttersta motiv för motstånd mot öppenhet att detta skulle innebära ett hot mot regeringssättet.

R visade under denna riksdag i breven till hustrun åtskilliga prov på oro för att de tilltagande partifejderna skulle innebära ett definitivt grundskott mot statsskicket. Han var emellertid starkt engagerad i planerna på en förändring av författningen och i de förhandlingar som fördes mellan kretsen kring Axel v Fersen och hovpartiet. Efter riksdagens slut återupptogs dessa förhandlingar med R som deltagare, men få detaljer är kända. Det skall ha varit han som 1764 lade fram de lagtextförslag som med utgångspunkt i Montesquieus maktfördelningslära avsåg att begränsa ständernas inflytande och som snarast skulle innebära en återgång till andemeningen i 1720 års regeringsform.

Vid riksdagen 1765–66 uteslöts R av mössorna från SU och spelade en underordnad roll. 1769 var han emellertid åter ledamot av utskottet och stod nu betydligt närmare hovet än tidigare. Det blev hans formuleringar som utgjorde grunden för SU:s kritik av riksråden. Hans mest uppmärksammade insats var debattinlägg i vilka han visade hur maktfördelningen blivit ojämn både genom ständernas ingripanden i lagskipningen och genom rådets i lagstiftningen. Tillsammans med andra framställde han förslag om en säkerhetsakt, som skulle garantera den personliga friheten på samma sätt som den engelska Habeas Corpus-akten.

R:s reella insatser på denna och övriga riksdagar är svåra att bedöma främst av den anledningen att han verkade vid informella förhandlingar och som idégivare men även därför att han var författare också till betänkanden som presenterades i partivänners namn. – R var framstående som talare genom pregnans och en lätt ironi. Han åtnjöt popularitet även bland åtskilliga politiska fiender. Den allmänna uppfattningen var att han var omutbar. I G J Ehrensvärds (bd 12) balanserade karaktäristik framhävs R:s nit och oegennytta men också långtgående partidisciplin, briljanta språkbehandling och en anspråkslös, "butter" framtoning.

R:s inflytande och anseende i Finland förefaller tidigt ha varit stort. Ständerna gav 1762 föreskrift om att R vid ledighet skulle erhålla landshövdingeämbetet i Åbo. När R med åberopande av denna önskade komma ifråga angreps han av mössorna i fräna ordalag. Sekreta deputationen skulle också ta upp lagligheten i denna typ av löften, men Gustav III:s statskupp kom emellan. Efter omvälvningen betygade R omedelbart sin respekt för kungamaktens utvidgande. Det kaotiska riksdagsvalet 1771 där R som vald riksdagsman för Åbo hade fått lämna sin plats under pågående riksdag innebar att han suspenderades ett år, ett partipolitiskt motiverat domslut som kungen dock upphävde. Ordensförläning och friherrevärdighet följde, och i samband med kungens finska resa 1775 blev R den troligen viktigaste informatören om finska förhållanden. Han spelade en aktiv roll i samband med den nya länsindelning som genomfördes under 1770-talet och som minskade det egna länets omfång. Några av R:s mer uppmärksammade insatser som landshövding gällde vargeringens organisation och passevolansens införande. När han ålades att genomföra 1742 års byordningsförordning konstaterade han att lanthushållningen i länet redan var på ett högre plan än ett genomförande av byordningar skulle innebära.

R:s energi kom i hög grad residensstaden Åbo till godo. Under sitt sista år hade han efter den förödande stadsbranden dels att övervaka genomförandet av de praktiska insatserna, dels få till stånd en reglering av stadsplanen innebärande bl a större tomter och obligatorisk prövning av byggnadsritningar.

Från 1759 ägde R godset Bukkila i Pikis, som utvecklades till ett mönsterjordbruk, och han var också intressent i bl a sågverk. Till den privata sfären hör också hans svårpreciserade roll som fullmäktig för firman Finlay & Jennings i dess verkamhet som bruksidkare i Finland, främst rörelsen i södra Finland med centrum i Fiskars bruk men också samtliga järnverk i Österbotten. Troligen huvudsakligen som skribent användes han av de hattpolitiker som med ett nytt bolag konkurrerade med gamla ostindiska kompaniet inför oktrojens utgång 1766. Efter att bolaget erhållit oktrojen tillhörde R en kort tid de associerade, men han sålde tämligen omgående sin andel.