Rasmus Ludvigsson

Rasmus Ludvigsson, begr 22 aug 1594, trol i Sthlm. Föräldrar: sthlmsborgaren Ludvig bagare o Anna Persdtr. Möjl identisk med "Erasmus Ludovici ex Datia" som inskrevs vid Leipzigs univ 33 o sannolikt med "Erasmus Ladewick de Stockholme", som inskrevs vid Rostocks univ 3 juli 39, kan beläggas som k kansliskrivare 42 (SlA)-49 (Kammarrådet Nils Pedersson Bielkes konc:böcker), som k sekr från 55 (Kanslitjänstemäns ... mottagna skriv:er, vol 4).

G 1) mellan 1553 o 1556 m Barbro Eriksdtr, d omkr 1573, dtr till sthlmsrådmannen Erik Olsson skinnare o Karin Jönsdtr samt änka efter Johan Sop; 2) mellan 1573 o 1586 m Clara Nilsdtr, begr 24 eller 25 april 1599 i Sthlm, Nik, dtr till Nils orgellekare o Margreta Persdtr (Simla) samt änka efter först Gerdt Hansson, sedan Peder Svensson.

R:s lättlästa runda piktur, som kan ge associationer till kringlor i hans fars bageri, gör det möjligt att spåra hans vittfamnande verksamhet. Bland de första av dessa spår är 1542 års riksregistratur, men detta tycks ha tillkommit först 1545, eftersom R på inte mindre än 14 ställen i distraktion i stället skrivit detta årtal (Svalenius 1991, s 65 f).

Tidigt blev R Gustav I:s förnämste eller snarare ende medhjälpare vid skötseln av dennes privata förmögenhet (Peterzén). Under det ryska kriget följde han 1555 kungen till Finland, där han hade hand om dennes privatkassa och även delvis skrev det klagomålsregister mot adeln i Finland som utgivits i kamreraren Jakob Teits namn.

Som Gustav I:s personlige tjänare fick R göra de utredningar som behövdes för dennes bördande av kyrko- och klostergods, och dessa krävde omfattande forskningar i från andliga institutioner indragna jordabrev. I samband härmed fick han hand om kungens jordeböcker, och han fick också signera och förteckna de nämnda jordabreven, vilkas antal var stort. Många av dem är endast kända genom hans förteckningar (Gillingstam 1996).

Mest känd har R emellertid blivit som genealog. Om denna verksamhet vittnar talrika släktböcker, framför allt i RA. Förutom av kungen och dennes söner anlitades R även av adelsmän för utarbetande av antavlor och släktböcker. Dessa privata uppdrag medförde även att han fick tillgång till olika adelsmäns arkiv, och i hans släktböcker finns åtskilliga notiser, som återgår på ej längre bevarade brev som varit i enskild ägo. Särskilt kyrko- och klosterbrevens enorma talrikhet försvårade emellertid ett vederhäftigt utnyttjande av dem. R:s ofta gissningsvis nedtecknade kombinationer av namn och vapenbilder blev ödesdigra genom att senare seklers genealoger ofta skrev av dem och på dem grundade nya okritiska kombinationer, som fortfarande försvårar den medeltidsgenealogiska forskningen. Särskilt stort värde har hans uppgifter om sin samtids släktförhållanden; bl a har han efterlämnat släkttavlor över sina egna och sina hustrurs ofrälse släktingar. R:s ibland diskutabla uppfattning om vad de på medeltida sigill förekommande vapenbilderna föreställer kom att bli grundläggande för heraldisk terminologi långt fram i tiden. Vissa av hans uppgifter om medeltida vapens tinkturer har vid kontroll visat sig vara korrekta, varför de är beaktansvärda särskilt när andra källor ej föreligger.

Under Erik XIV:s regering anlitades R:s enorma materialkännedom framför allt för kungens nämnd, som dock våren 1567 på initiativ av Jöran Persson (bd 20) dömde honom till döden för att bl a ha "levererat ifrån sig falske och ovisse register". Domen exekverades dock ej, kanske på grund av att Sturemorden några veckor senare följdes av en reaktion mot Jöran Persson.

Efter tronskiftet 1568 fick R efter den åldrande kollegan Klemet Hansson övertaga vården av de under Gustav I tillkomna statsakterna, vilket tycks ha föranlett att han började skriva krönikor (Svalenius 1967, s 28). De viktigaste av dessa behandlar Gustav I (tr HH 20) och Erik XIV (tr HSH 12 o Linköpings bibliotheks handhar, 1, s 47-61), vartill kommer medeltidsnotiser (tr SRS 3:1 o PHT 1904). Om R som krönikör har påpekats att han knappast kan "betecknas som krönikeförfattare i egentlig mening. Han författade inte; han excerperade. Därpå beror det att hans verk som krönikor äro ytterst svaga, som historiska källskrifter däremot synnerligen värdefulla" (Söderlund 1942, s 319). För tvisten med danskarna om riksvapnet tre kronor anlitade Johan III R för studiet av mynt och Mora stenar. Tillsammans med sin kollega Erik Matsson (bd 14) och flera riksråd var han bland de sv ombuden vid underhandlingarna med danskarna i Avaskär 1572. Hans kunskaper utnyttjades också av den historiskt intresserade Johan III för författandet av de inskriptioner på gravmonument med vilka denne lät pryda olika kyrkor. R ägnade sig även åt tafatt och välmenande minnesdiktning över ärkebiskop Laurentius Petri (bd 22) 1573 (tr av Holmquist), amiralen Jakob Bagge (bd 2) 1577 (tr HSH 30) och Pontus De la Gardie (bd 10) 1585.

Bland R:s övriga alster kan nämnas redovisningen av 1100-talsdonationer till Vreta kloster (tr av Ahnlund 1945, s 319 ff), en av lokalhistoriker och ortnamnsforskare utnyttjad handskrift om sjöar och strömmar i stora delar av Sverige 1560 (Strödda kamerala handl:ar, vol 61, RA), den äldsta kända förteckningen över sv landskapsvapen, förteckningar över hertig Johans och hans gemåls lösegendom 1563 (tr 1909) samt över Erik XIV:s och Johan III:s bibliotek (tr HSH 27 resp Lindberg 1937), några sannolikt från Nordiska sjuårskriget på 1560-talet (Ahnlund 1948, s 517) härrörande summariska uppgifter om Norge, Jämtland och Härjedalen (tr av Hadorphius) och ett 1581 skrivet försök till krönika om Sthlms äldsta historia (tr av Bolin).

R kallades av sina kolleger i kansliet "Sapienda" eller "Sapientia in confusione" (vishet i förvirring; Svalenius 1991, s 10 o 26).