Olaus Magnus

Olaus Magnus, f okt 1490 i Linköping, d 1 aug 1557 i Rom. Föräldrar: borgaren Måns Petersson o Kristina. Skolstudier trol i Linköping samt i Västerås, univ:studier i Tyskland omkr 10–17, inskr vid univ i Rostock 20 juni 13, baccalaureus där 14, magister, kanik i Linköping senast 18 o i Uppsala, kh i Sthlm hösten 20–dec 22, domprost i Strängnäs 23, vistades i Europa, bl a för diplomatiska uppdrag, från 23, förest för Birgittahuset i Rom 24 o från 49, titulärärkebiskop i Uppsala 26 okt 44.

Föga är känt om O:s barndom. Troligen kom han från ett välbärgat hem eftersom han och den äldre brodern Johannes (bd 20) tilläts studera. Tillnamnet Magnus som återgår på hans patronymikon tyder inte på någon hög börd (bd 20, s 220). Det av samtiden använda tillnamnet Svinefot har endast i enstaka fall kunnat visas sammanhänga med släktskap med andra personer med samma namn (Collmar). I O:s skrifter förekommer ibland notiser som kan hänföras till barndomsminnen, t ex den grymma leken där man band ihop anka och katt vid stranden av en sjö, för att se vems natur som segrade (Historia bok 17, kap 19). O uppger sig 1505 ha varit i Oslo där han besåg grönländska skinnbåtar upphängda i en kyrka (2:9). Omkring 1510 påbörjade han högre studier. Förmodligen har bröderna gjort sällskap ut i Europa. O uppger sig ha bedrivit "sju års studier i flera av Germaniens mest berömda städer" (HH 12:2:1, s 1) och kallas 1522 magister (Carlsson 1922, s 77). 1518 skriver O sig som canonicus Lincopensis och omtalas under 1520-talet även som kanik i Uppsala. 1518 härjade den danska flottan vid de sv kusterna. Den påvlige legaten Arcimboldus, som hade kurians uppdrag att medla, gav O uppdraget att resa i Norrland som subkollektor. Med goda skäl har antagits att O:s roll inte bara var avlatsförsäljarens, utan att han även skulle sondera stämningar och agera kunskapare åt Sten Sture d y. Denna resa, som fick stor betydelse för historieverket liksom för Carta marina, förde O längs norrlandskusten. Det är troligt att han då kom i kontakt med samer (jfr 4:11). Resan vändes västerut genom Jämtland mot Trondheim. O:s insikter i nordnorskt fiske kan tyda på resor i Nordnorge (Richter). Midsommartid 1519 nådde O Torneå där han besåg laxfisket (20:3), knutet till Uppsala ärkestift. Resans exakta sträckning kan inte fastställas, men klart är att han färdades längs kusten både landvägen och till sjöss.

1520 befann sig O i Sthlm, där han uppenbarligen besåg Kristian II:s kröning (14:6), på nära håll också Sthlms blodbad (8: 39). Han var under ett par år kyrkoherde där. Gustav I stödde till en början O och gjorde honom 1523 till domprost i Strängnäs. Några månader senare utsågs brodern Johannes till ärkebiskop varvid han och O reste till Rom för att få valet stadfäst. O träffade där Peder Månsson, vars omfattande författarskap han troligen fick ta del av. På hemresan tog O vägen över S:t Gotthard och anlände till Lübeck 1525, där brodern anslöt för underhandlingar med holländarna för Gustavs räkning. Verksamheten överflyttades snart till Danzig som under ca tio år skulle bli O:s fasta punkt. Han var verksam som sin brors sekreterare och arbetade för dennes utnämning men också diplomatiskt för Gustav. Härifrån gjordes resor, bl a till Holland och Belgien (1528). O gavs också uppdraget att sköta kungens giftermåls- underhandlingar med det polska kungahuset, varvid han passade på att studera de berömda saltgruvorna i Bochnia och Wieliczka. Brödernas läge försämrades därefter drastiskt eftersom påven inte accepterade Johannes som ärkebiskop utan behöll Gustav Trolle, och eftersom Gustav I hotade att konfiskera Johannes' och O:s tillgångar om de inte återvände, ett hot som realiserades i början av 1530. De blev nu beroende av enskildas välvilja, en situation som uppenbarligen inte kunde vara för evigt. A andra sidan innebar tiden i Danzig att de fick kontakter med europeiska humanister, bl a biskop Johannes Dantiscus och möjligen Copernicus, och viss arbetsro.

Från 1527 arbetade O på sin karta över Norden. Hans olika resor måste ha gett goda möjligheter att kontrollera äldre uppgifter och skaffa ytterligare information. Påven accepterade Johannes som ärkebiskop i Sverige sommaren 1533, men då hade Laurentius Petri (bd 22) redan under ett par år fungerat som sådan. Någon möjlighet att återvända utan Gustavs stöd fanns inte. Bröderna kallades till kyrkomötet i Mantua 1537, och därmed var deras nordeuropeiska period slut.

Bröderna bosatte sig 1538 i Venedig, där de inte skulle ha klarat sig utan stöd från patriarken Hieronymus Quirinus. Det var också denne som hjälpte till med de dryga utgifterna för Carta marina eller Carta Gothica, tryckt i Venedig 1539. Påven kallade dock Johannes till Rom, där en usel bostad och svåra tider väntade bröderna. Johannes' död 1544 medförde att O vigdes till ärkebiskop av Paul III. Han deltog 1545–47 i konsiliet i Trident och övertog ett par år senare föreståndarskapet för Birgittahuset i Rom. Allt tyder på att O nu var en ganska etablerad gestalt där. En relativt stor korrespondens (främst utg av Buschbell) vittnar om hans kyrkopolitiska kontaktnät. 1552 installerade O en tryckpress i Birgittas hus och gav i rask takt ut biografier över Birgitta och Katarina (1553), vidare sin brors götiska historia (1554), sitt eget stora arbete Historia de gentibus ... (1555), Uppsala ärkestifts historia (1557) och slutligen Birgittas Revelationes, färdigtryckt först några dagar efter O:s död. – Testamente och bouppteckning vittnar om visst välstånd och ett troligen rikt men i källorna ospecificerat bibliotek. O ligger begraven i kyrkan Santa Maria dell 'Anima i Rom.

Carta marina, i historieverket konsekvent kallad Carta Gothica, var ett märkligt verk redan genom sin anspråksfulla storlek, 170 X 125 cm fördelat på nio kartblad. Det är genom sin detaljrikedom ett nästan outtömligt arbete. Som en sorts reklam med mer eller mindre utförliga kommentarer trycktes den italienska Opera breve och den tyska Ain kurze Auslegung. En sådan lansering borde tyda på att en betydande upplaga skulle ges ut, men så skedde knappast. Bakom kartans uppgifter skymtar ett kunskapsinhämtande från en mängd olika håll, muntligt såväl som skriftligt. En rekonstruktion av källäget kan bara undantagsvis göras, t ex när det är känt var O rest eller hur tidigare tillgänglig kunskap såg ut. En källa har varit Jacob Zieglers karta (tr 1532) som i sin tur bygger på muntliga uppgifter från Johannes Magnus. O:s arbete ger emellertid långt fler detaljer än Zieglers, och där dras även de stora linjerna med en annan korrekthet. För den mycket rikliga utsmyckningen, särskilt av annars tomma havsytor, tycks O till stor del ha använt egna teckningar. Han har också lånat ur litteraturen, bl a återfinns bland havsmonstren en "porcus marinus" ur en pamflett tryckt i Rom 1537 (som därmed eventuellt har O till författare). Längst ner i högra hörnet avslutar O sitt arbete med sinnebilden musen och lejonet – det är den lilla som skall hjälpa den stora. "Stark självkänsla talar ur denna bild" (Granlund). – I kartans vinjett finns en mängd sköldar som säger åtskilligt om dennas politiska tendens. Dessa kan nämligen sägas symbolisera de många folk som brutit upp från Norden och befolkat världen (Nevéus).

Den nya kartan fick snart avgörande betydelse för uppfattningen av Nordens geografiska kontur och inarbetades i de kontinentala standardverken. Någon egentlig förbättring av kartbilden kom inte förrän trekvarts sekel senare genom Andreas Bureus' (adl Bure; bd 6) karta. Carta marina gav också en mängd naturalhistorisk information som gick ut i vida kretsar genom Conrad Gesners Historia animalium (1551). Den försvann sedan från synfältet och har på allvar uppmärksammats först efter återupptäckten av två exemplar, det ena i München 1886, det andra i Schweiz, köpt av UUB 1962. Genom sitt varierade innehåll och dekorativa utförande har i senare tid blad av Carta marina spritts som reproduktioner.

Historia de gentibus ... har visats till stora delar vara skriven under det tridentinska mötet (Nordström) och kan sägas utgöra en sorts kommentar till Carta marina. Uppläggningen tycks återgå på någon form av arbetsdelning med brodern, på vars lott föll den nordiska historien, medan O ansvarade för samtiden. Anmärkningsvärt är att Historia inte skrevs på uppdrag av någon furste utan på O:s eget bevåg. Likaväl kan yttrandet att "incitamentet var forskningshågen och upplysningsbegäret" (Granlund) ifrågasättas. Vad som vid denna tid skall kallas forskning är oklart liksom vilket upplysningsbegrepp som är det lämpliga. Alldeles tydligt var Historia en engagerande uppgift för O, och uppenbar är även hans vilja att påverka sina läsare. Det önskade han göra med alla tänkbara medel, t ex genom mångfalden fakta och retoriskt patos. Historia är inte bara ett storverk utan också ett stort verk, uppdelat i 22 böcker och 476 kapitel. Det är vidare ett lärt arbete inspirerat av tyska humanister som Conrad Celtis och Aeneas Sylvius och deras historisk-topografiska verk. O läser och lånar, men stommen måste uppfattas som hans egen. Trots det har inte mindre än en tredjedel av texten bedömts vara så gott som ordagranna citat (Granlund). Mängden lån växlar dock: den femte boken bygger i huvudsak på Saxo grammaticus, den tredje består till tre femtedelar av en mosaik av andras texter. Den tjugonde boken däremot är till största delen O:s egen och i den sjunde och tionde utgör citaten inte mer än ca tio procent.

Självständigheten är ännu större när man ser till illustrationerna i Historia, där 228 av 481 träsnitt är nya, medan 124 lånats ur egen fatabur, d v s från Carta marina. Lånen är också gjorda med smak; sålunda är t ex förlagan till en skördebild (12:18) Hans Holbein d y:s illustration av Rut som plockar ax på Boas' åker. Förhållandet mellan sakupplysning och retoriskt broderi är svårt att formalisera, men båda sidor är rikt företrädda. Taktiska hänsyn gör det även svårt att avgöra O:s förhållande till den nya lärans världslige ledare i Sverige. Hans beundran för Gustav under befrielsekriget var oreserverad, och ännu på 1530-talet var breven dem emellan vänskapliga. Men O:s tyrannkaraktäristik vittnar inte om varma känslor. En variantupplaga är tillägnad Gustav I:s söner – han hoppades alltså fortfarande på ändring. Sextonde boken tar sikte på föräldrars missgärningar och hur de straffas på barnen. I allt detta är O mitt uppe i sin tids strider. När hans och Johannes' arbeten ingick bland presenterna vid Erik XIV:s engelska frieri hade de erkänts som officiella presentationer av forna och närvarande Norden.

O:s författarskap och kartografi utgör en av de viktigaste byggstenarna i den gotisk-patriotiska traditionen som leder från prosaiska krönikan till Olof Rudbecks Atlantica. Hans patriotism var dels lärd med rötter hos de antika författarna, dels politisk med syftet att till den katolska läran vinna Norden, dels också emotionell med resonans i den landsflyktiges saknad av hemlandet. Det går inte att skilja dessa komponenter från varandra och det bör heller knappast ske. En renodling av t ex det sista inslaget skulle av O göra en trånsjuk expatrierad poet. Han skrev för den internationella lärdomen, för dem som styrde inom kyrkan, men han skrev också för den sv publiken, för Gustav I och hans närmaste. Han ville väcka sina läsare för sin sak genom känslomässiga inslag, genom att förbluffa och överdriva. I Norden finns "mandom, mod och morske män" men också konstnärlig känslighet med uttryck särskilt i en sorts snöflingans estetik (1: 22). Beskyllningar för godtrogenhet faller eftersom O:s syfte aldrig var att entydigt ge vetenskaplig sanning.

Genom en rad utgåvor – på sv dock först på 1900-talet genom Michaelisgillet – vann Historia en vid internationell läsekrets; verket blev grundläggande för den internationella bilden av Norden. Det citerades gärna också i sv akademisk litteratur under stormaktstiden. Det har i hög grad byggt upp senare tiders bild av medeltid och renässans, t ex i T Troels-Lunds tappning. Stilistiskt har O:s verk bedömts som fantasifullt och språkligt friare än broderns (Johannesson). "En viss gammalmansaktig utförlighet" kan rentav verka inspirerande (Gustafsson). Det skall inte bedömas efter den sv översättningen, som måste betecknas som stel. Det är dock inte O:s stilkonst som fått hans verk att leva utan det färgstarka, exotiska stoffet. Härur kan många upplysningar hämtas. Man har t ex utifrån O:s arbete föreslagit en handelsförbindelse Norrlandskusten-Portugal som förklaring till en gemensam ärftlig sjukdom, den s k skellefteåsjukan eller familjär amyloidos. Faktamängden är sådan att en etnologisk forskning för sv senmedeltid och renässans svårligen kan göras O:s bidrag förutan. Trots att illustrationerna ofta reproducerats saknar O:s bildvärld en sammanfattande konstvetenskaplig studie (1991). En stor idéhistorisk forskning har däremot ägnats hans texter.

O:s levnadslopp kan bara förstås mot bakgrund av de religiösa slitningar som delade Europa och dess befolkning vid 1500-talets början. Däri ingick ekonomiska och politiska faktorer i vilka O själv spelade en inte obetydlig roll. Hans verksamhet hör även till den övergripande bildningsförändring som brukar kallas humanismen. I dessa sammanvävda processer framträder O omväxlande i påvens och Gustav I:s tjänst. Hans position bestäms under en stor del av hans liv av rollen som sekundant till brodern Johannes. Till sist framträder han ensam och i landsflykt men som den sv humanismens mest betydelsefulla gestalt och med ett inflytande som sträcker sig genom seklerna.

Personen O är svår att fånga. De privata dokument som finns kvar rör främst yttre ting. Allt tyder på att hans fromhet var äkta, vilket inte behöver betyda att den var djup. Hans trohet både mot katolska kyrkan och mot sitt hemland ger hans profil dess särprägel, likaså hans osjälviska stöd till brodern. Den humanistiska bildningen möjliggör engagemang och personliga tonfall. Inget pekar på fåfänga eller särskilt utvecklade karriäristiska drag. Desto mer motiverat är det att framhålla just O som räddaren av nordisk medeltid och renässans till eftervärlden.