K Wilhelm Palmær

2 Palmaer, Knut Wilhelm, f 26 aug 1868 i Undenäs, Skar, d 29 juni 1942 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: bruksförvaltaren Bror Knut Fredrik P o Angelina Amalia Nyberg. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 16 maj 85, inskr vid StH 9 okt 85-ht 86, vid UU 12 april 86, FK 14 dec 87, amanuens på analytiska avd av kemiska in- stit 1 juli 89 -1 juli 91 o 1 juli 93 - 1 jan 98, FL 29 april 93, disp 27 maj 95, FD 31 maj 95, doc i kemi 7 juni 95-27 jan 02, allt vid UU, extra lär i elektrokemi vid KTH 1 dec 97 (tilltr 1 jan 98), lektor i samma ämne 14 dec 01, prof i allm kemi (08 oorganisk o elektrokemi, från 20 teoretisk o elektrokemi) 12 juli 07-12 sept 33, förest för fack-avd för kemi o kemisk teknologi 15 okt 08 — 33, allt vid KTH, led av styr för ab Difosfat 10-25, för Sv vattenkraftfören 10-35, ordf i styr för Farmaceutiska instit 13 — 25, led av styr för Sveriges kemiska industrikontor 17—38, av 1919 års komm ang Chalmersska instit:s omorganisation juni 19—dec 21, av högskolornas löneregi: komm dec 20—juni 22, förest för korrosionslaboratoriet vid VA:s Nobelinst från 7 juni (tilltr 1 okt) 33. - LLA 16, LVA 17 (sekr i Nobelkomm:erna 00 — 26, led av Nobelkomm för kemi från 26, preses 33 — 34), LIVA 19, LVS 33.

G 21 aug 1897 i Värmdö, Sth, m Signe Elisabeth Dillner, f 22 dec 1871 i Uppsala, d 28 juli 1953 i Sthlm, Engelbr, dtr till prof Göran D (bd 11) o Catharina Ottilia Augusta Hellsten.

I Uppsala studerade Wilhelm P för P T Cleve (bd 8) och O Widman, och hans första arbeten, som rörde naftalinderivat och aminkomplex, hade en klar anknytning till Cleves forskningar. P tog tidigt intryck av Svante Arrhenius' (bd 2) teorier och utförde hos denne i Sthlm 1896 undersökningar av utspädda starka syror. En studievistelse hos Walter Nernst i Göttingen april —aug 1897 kom att få stor betydelse för P:s utveckling, och under sin tid där utvecklade han den s k droppelektroden. 1901 inledde han sina arbeten om de så kallade lokalelementens betydelse vid metallers upplösning. P visade att en metall som gått i lösning tjänstgör som anod, medan den förorening som finns i metallen är katod och att de bägge bildar ett galvaniskt element som påverkar hela upplösningsprocessen. Detta arbete skulle få stor betydelse för P:s senare forskningar, då det ledde fram till den korrosionsforskning som kom att bli hans huvudsakliga studieområde och som han sammanfattade i sitt även internationellt uppmärksammade arbete Corrosion of Metals (1929-31). Redan i slutet av 1800-talet visade P stort intresse för kemins, särskilt elektrokemins praktiska tillämpning. Hans intresse för ke-misk-tekniska problem väcktes i Göttingen och stimulerades av den resa han gjorde i Tyskland och Schweiz 1900 för att studera elektrokemisk industri. Speciellt viktig ansåg P den praktiska energiförsörjningen vara, och han deltog flitigt, och i nära kontakt med industrin, i debatten om utbyggnaden av vattenkraften. Han framhöll det nödvändiga i att förse industrin, framför allt den elektrokemiska, med billig energi.

Att utveckla vetenskapens industriella användning var viktigt för P, och han spelade en stor roll för att främja samarbetet mellan vetenskap och industri, bl a genom sin ställning i Sveriges kemiska industrikontor. Till de industriprojekt som P tidigt lade ned mycken kraft och entusiasm på hörde utvecklandet av en metod för framställning av ett gödselmedel som skulle innehålla mer fosforsyra än den vanliga råfosfaten. Före första världskriget Fick han tillfälle att försöka omvandla sina idéer i praktiken, när han deltog i grundandet av ab Difosfat i Trollhättan, som hade till uppgift att på elektro- kemisk väg framställa gödningsmedlet Pal-maerfosfat för jordbrukets behov. Efter ett 15-tal år visade sig dock tillverkningen bli för dyr och den upphörde. P utvecklade också metoder att framställa zink på elek-trolytisk väg.

Redan i början av sin forskarkarriär arbetade P för att få undervisningen i det nya ämnet fysikalisk kemi accepterad vid universiteten. Under sin tid på KTH deltog han i de många debatterna kring hur undervisningen där, inte minst i kemi, skulle organiseras. Tidigt verkade han för att ett elektro-kemiskt laboratorium skulle inrättas och att den kemiska fackavdelningen skulle få nya byggnader. Det sista kravet lyckades P genomdriva när riksdagen 1916 ställde medel till förfogande, och han kunde själv inviga nybyggnationen 22 nov 1922. Intresserad av undervisningens organisationsformer deltog han också i uppbyggandet av den kemisk-tekniska undervisningen vid akademin i Åbo och vid Chalmers i Gbg. I de ständigt återkommande debatterna om huruvida praktiskt handlag eller vetenskaplig skicklighet skulle vara avgörande vid tillsättning av tjänster vid de högre tekniska utbildningsanstalterna tog P klart ställning för de vetenskapliga meriterna. De blivande ingenjörerna skulle få så bred grundläggande utbildning som möjligt och inte splittra sig på specialiteter och småkurser. — Vid KTH intresserade sig P mycket för studentkårens aktiviteter och skötsel. Han var med och utformade dess stadgar och fungerade under många år som kårens inspektor.

Vid sidan av sitt vetenskapliga arbete var P engagerad i sociala frågor. Redan i Uppsala visade han sympatier för studentföreningen Verdandi och deltog i dess folkbildningsverksamhet. Senare följde han också utvecklingen i Sovjetunionen och medverkade 1935 vid bildandet av Sällskapet för främjande av kulturella och vetenskapliga förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen, vars förste ordförande han blev.

Genom sitt engagemang för den nya vetenskapen fysikalisk kemi och för sina korrosionsforskningar intar P en viktig plats i sv vetenskapshistoria. I och med sin verksamhet vid KTH gjorde han betydelsefulla insatser även för den sv högre tekniska utbildningen. På olika plan strävade han efter att förena teknik och vetenskap i den industriella tillämpningen.