Sven T Palme

2 Palme, Sven Theodor, halvbror till P 1, f 4 dec 1854 i Kalmar, d 9 aug 1934 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: landssekr o lagmannen Christian Adolph P o Augusta Johanna Amalia Hasselqvist. Mogenhetsex vid H elementarlärov i Kalmar 6 juni 73, volontär vid Svea art:reg 5 juli 73, kadett vid Krigsskolan 14 juli 74, officersex där 23 okt 75, under-löjtn 12 nov 75, löjtn 21 maj 80, i reserven 10 maj 87 — 31 jan 91, allt vid Svea art:reg, grundare o led av styr för Militärekiperings ab (MEA) 83, ordf där från 13, bitr aktuarie vid Livförsäkrings ab Victoria 83, avd:chef vid Livförsäkrings ab Skandia 87, VD i Liv-försäkringsab Thule 1 juli 88, ordf i styr där från 15 april 32, led av styr för Sveriges allm rösträttsförb från 90, led av AK 94 — 96 o 05 lagt - 11 (led av tillf utsk 95-96, av andra särsk utsk 07-08, av bankoutsk 07-09, v ordf där 09), av styr för Sthlms arbetare-inst 97—15, ordf i Skandinaviska komm för icke normala risker 98—13, v ordf i Sv för-säkringsfören 99, ordf där 03 — 31, led av egnahemskommjuli 99—juni 01, av skandinaviska försäkringslagstiftmkomm maj — dec 00, sv ombud vid de internat försäk- ringskongresserna i Paris 00 (sekr), New York 03 (v president), Berlin 06 (v president), Wien 09 (v president), Amsterdam 12 (v president), London 27 (v president), Sthlm 30 (ordf i org:komm, president) o Milano 34, led av styr för Försäkrings ab De förenade 01 —32, av Sthlms stadsfullm 04 — 15 (led av drätselnämndens första avd 10 — 14), av styr för Sv nationalfören mot tuberkulos från 04, av styr för Nationalekon fören från 05, ordf där 05-06, 12 o 14, led av ålderdomsförsäkringskomm dec 07 —okt 15, av styr för Sthlms landstormsförb från 08, ordf i styr för Sthlms statistiska kontor 09-20, led av riksgäldsfullm 10, ordf i komm ang Sthlms flottstation aug—dec 10, led av riksbanksfullm 10 — 25, av komm ang bl a vissa ändringar i lagen om försäkringsrörelse 11 —aug 12, av styr för Sjukförsäkrings ab Eir 11—32, av styr för Postsparbanken från 11, inspektör för Riksbankens sedeltryckeri 13 — 22, v ordf i styr för Ater-försäkrings ab Sverige 14 — 32, ordf i styr för Brandförsäkringsab Norrland från 29.

G 9 nov 1883 i Hfors (enl vb för Borgå landsförs) m P 1 :s hustrus kusin frih Hanna Maria v Born, f 9 aug 1861 i Borgå landsförs, d 14 maj 1959 i Svärta, Söd, dtr till finske senatorn, statsrådet frih Johan August v B o Hedvig Lovisa Franziska (Fanny) v Haartman.

I samband med sitt giftermål 1883 tog Sven P, vid sidan av tjänstgöringen som löjtnant vid Svea artilleriregemente, anställning som bitr aktuarie till prof G Mittag-Leffler (bd 25) i det nybildade försäkringsbolaget Victoria. Först vid sin övergång några år senare till Skandia lämnade han aktiv militär tjänst.

Redan som 33-åring kallades P till VD-stolen i Thule, grundat 1872 och vid P:s tillträde ett av de totalt åtta sv livförsäkringsbolagen. Initiativet att rekrytera P torde ytterst ha varit prof H Gyldéns (bd 17), styrelsens ordförande. Sina matematiska och statistiska kunskaper hade P förvärvat genom officersutbildningen men framför allt genom samarbete med matematikern Mittag-Leffier.

Helt oprövad som företagsledare lyckades P på drygt tio år föra Thule genom det tidiga 1890-talets lågkonjunktur till positionen som Skandinaviens till volymen största livbolag. Antalet sv bolag fördubblades 1888 — 98, samtidigt som Thules marknadsandel av försäkringsbeståndet ökade från 14 till 20 procent. Bolagets rekordsnabba expansion synes ha berott på en kombination hos P av stark idealism, förändringsvilja och en för tiden ovanligt uttalad kundorientering. Bland tidiga "konsumentvänliga" åtgärder kan nämnas premiebefrielse vid invaliditet, uppskov med premiebetalning, möjlighet att belåna försäkringsbrev, särskild vårdersättning vid lungtuberkulos, smidigare former för vinståterbäring och återupplivning av försäkring. P:s förmåga att föra ut försäkringsfrågorna i samhällsdebatten främjade säkerligen också indirekt Thules marknadsposition. Med sitt starka intresse för försäkringsstatistikens praktiska tillämpning byggde P upp en effektiv aktua-rieavdelning vid Thule. Själv betonade han gärna volymökningens och stordriftens kostnadspressande effekter i försäkringsverksamhet.

Som relativt nyvald riksdagsman motionerade P 1895 om en täckande försäkringslag, denna gång dock utan resultat. Ett nytt initiativ från P med skandinavisk inriktning ledde fram till 1903 års försäkringslag, som avsevärt skärpte kraven på livbolagen. Genom flitigt motionerande och medverkan i utredningar verkade han även senare pådrivande, speciellt vid tillkomsten av 1914 års lagrevision. I 1907 års ålderdomsförsäk-ringskommitté ställde han sig bakom förslagen till allmän folkpensionering (1912) och obligatorisk olycksfallsförsäkring (1915).

P:s verksamhet inom det svenska, skandinaviska och internationella försäkringssamarbetet redan vid 1890-talets slut måste ses som en naturlig konsekvens av såväl Thules framgångar som hans egen påbörjade politiska karriär. Aktiv internationell orientering och stark auktoritet på området gav honom uppdraget som officiell sv delegat vid bl a samtliga internationella försäkringskongresser mellan 1900 och 1934, i Sthlm 1930 som huvudansvarig. Efter första världskriget arbetade han hårt för återupptagandet av de mellanstatliga förbindelserna, vilka dock kom igång på nytt först i och med Londonkongressen 1927. Som ordförande under närmare 30 år i Sv försäkringsföreningen fick P genom föredrag, småskrifter och påverkan på den branschinterna utbildningen avsevärd opinionsbildande och policyskapande betydelse.

Inom sitt eget bolag lyckades P införa en organisation som i praktiken samlade alla reella beslut till styrelse och VD. Bl a genom att 1911 koncentrera ett dominerande aktieinnehav i det s k Thulekonsortiet lyckades P också avvisa ett ökande inflytande från Wallenberggruppen och Sthlms enskilda bank. P:s principiellt grundade begränsning av sin verksamhet till livförsäkringsområdet bröts först 1929 med Thules förvärv av Brand-Norrland och Njord. Breddningen även till sakförsäkringar torde ha kommit till stånd främst genom ett ökat inflytande från sonen Gunnar, försäkringsjurist i bolaget och faderns efterträdare som VD 1932.

Trots sitt engagemang för lagreglering, försäkringsstatistik och ett av samhället uppbyggt socialförsäkringssystem var P en konsekvent motståndare till socialisering på försäkringsområdet av en typ som t ex genomförts i Italien 1912. "Grunden skall vara vetenskap, medlet affärsverksamhet och målet socialpolitik" sammanfattade P 1930 sin egen försäkringsideologi. På 1920- talet varnade han för en konkurrenshind-rande expansion från Riksförsäkringsan-staltens sida.

Som riksdagsman i två perioder intresserade sig P — bortsett från utvecklingen av försäkringsväsendet — främst för rösträtts-och försvarsfrågor. Redan tidigt hade han engagerat sig i rösträttsdebatten och deltog 1890 i bildandet av Sveriges allmänna rösträttsförbund. 1895 anslöt han sig i riksdagen till det nybildade vänsterliberala folkpartiet med bl a utvidgning av rösträtten, frihandel, sociallagstiftning, rättvisare beskattning och sträng sparsamhet på programmet. Redan under det tidiga 1890-ta-let hade emellertid P börjat orientera sig mot den försvarsvänliga, Finlandsaktivisti-ska och antisocialistiska s k Aftonbladsliberalismen och blev tillsammans med redaktören Harald Sohlman efter hand dess ledande namn. Under Sohlmans tid var han till och från verksam som ledarskribent i AB, speciellt under de politiskt laddade åren 1892, 1899, 1905 och 1909. Vid sin återkomst i riksdagen 1905 anslöt P sig till liberala samlingspartiet men representerade inom detta — och än mer gentemot valorganisationen frisinnade landsföreningen — högerflygeln och de intressen som företrädde sambandet mellan politiska reformer och bättre villkor för modernt storföretagande.

Unionsfrågan liksom valet 1908 med dess försvagning av näringslivets företrädare bland liberalerna ledde gradvis till ett fjärmande från partiledaren Karl Staaff som var ljumt inställd till försvaret och öppen för omfattande vänstersamverkan. Staaffs i P:s ögon alltför vaga och överslätande s k Eskilstunatal efter 1909 års storstrejk, avsett framför allt att hålla ihop partiets radikala och moderata delar, verkade i samma riktning. Det har hävdats att P tagit initiativet till Staaffs framträdande för att förmå honom att under intryck av storstrejken tydligare markera distans till anarkistiska tendenser inom socialdemokratin och därmed indirekt även till de vänsterliberaler som alltsedan unionsdebatten med stöd från bl a DN kraftigt angripit kretsen kring AB. Resultatet blev inte det avsedda, och till 1911 års val avstod P från riksdagskandidatur.

Tecken på att P närde tankar på ett centerparti med en försvarsvänligare och mer entydigt borgerlig framtoning än liberalerna fanns redan 1905. Av allt att döma upplevde han sig förbigången vid bildandet av den första regeringen Staaff s å. Han tycks ha varit beredd att ingå i en moderatliberal ministär under L De Geer (bd 10), om det hade visat sig möjligt att bilda en sådan 1911 eller 1914. I samband med borggårdskrisen våren 1914 lämnade P frisinnade landsföreningen för att tillsammans med andra ledande moderatliberaler som Sohl-man och J Hellner (bd 18) bilda Föreningen frisinnade försvarsvänner. För P:s gamla tanke om ett nybildat centerparti som med högerstöd skulle kunna lösa försvarsfrågan visade det sig dock inte heller nu finnas några förutsättningar.

Som försvarsdebattör inom och utanför riksdagen hade P ett gott öga till inkompetens och slöseri med allmänna medel, t ex i interpellationen 1905 om markinlösen för Bodens fästning, men också till svagheter i rättssäkerheten, missbruk av utnämningsrätten och bristande utvecklingsvilja i militärledningen. Positivt engagerade han sig för bl a flyttning av flottans huvudstation från Karlskrona till Sthlm, ökade beford-ringsmöjligheter för underofficerare samt bättre utrustning och beklädnad inom landstormen. Han var initiativtagare till och under många år drivande kraft i MEA.

Även i kommunalpolitiken kom P väsentligen att driva en linje i liberalernas högerkant och med utpräglad sparsamhetsprofil, även om han också engagerade sig starkt för t ex behovet av bättre och billigare bostäder. I linje med sin inriktning mot ökad professionalitet i stadsstyrelsen stod han 1911 som första namn under en gruppmotion om utredning av förutsättningarna för avlönade politiska företrädare, ett förebud till den 1920 införda borgarrådsinstitutionen. Han uttalade sig också kraftfullt för fortsatt kommunal statistikproduktion för att skapa bästa möjliga underlag för politiska beslut. Såväl kommunalt som i riksdagen intresserade sig P för stadsplane- och kommunikationsfrågor samt egnahemsrörelsen. I en riksdagsmotion vände han sig mot bebyggelse på Djurgården i Sthlm.

Brytningen med de frisinnade i försvarsfrågan ledde till att P 1915 lämnade även kommunalpolitiken. Han behöll in på 1920- talet ett starkt allmänpolitiskt intresse och pläderade inför det s k kosackvalet 1928 i en pamflett för borgerlig samling mot vänster.

Genom sitt äktenskap kom P in i en ledande finlandssvensk umgängeskrets som också inbegrep brodern Henrik, svågern Viktor v Bom samt professorerna Mittag-Leffler och Gyldén. Genom en uppmärksammad serie föredrag vintern 1891 framträdde P offentligt i Finlandsdebatten, och det är uppenbart att detta engagemang påverkade såväl hans stigande försvarsintresse som hans allmänna utrikespolitiska preferenser. I Thules kassavalv förvarade P de från Finland landsflyktigas arkiv och medverkade även i deras hemliga brevväxling och smuggling av litteratur. På nyåret 1918 deltog P i bildandet av en kommitté till stöd för de vita i Finland. Som dess ordförande utövade han påtryckningar på den sv regeringen för att få den att engagera sig officiellt genom att utrusta frivilliga och sända vapen, eventuellt också intervenera. Enskilda borgensåtaganden av P och andra i sv banker blev ett annat inslag i kommitténs verksamhet. Ett hårt slag för P inträffade när äldste sonen Olof senare under våren som frivillig stupade vid stormningen av Tammerfors. I en debattartikel 1924 talade P, låt vara försiktigt, för direkt försvarssamverkan mellan Sverige och Finland.

Tidigt tyskorienterad medverkade P 1913 till bildandet av tysk-svenska föreningen i Sthlm liksom under kriget till föreningen Ostpreussenhilfe till stöd för det krigshärjade Ostpreussen. Efter kriget engagerade sig P i insamlingar till förmån för Tysklands studenter och nödlidande i Ruhrområdet samt för Tysklands återupptagande i det internationella samarbetet på försäkringsområdet.

P har beskrivits som en praktisk idealist men också som en "herreman i oscarisk stil" (Larsson). I hans samhällssyn förenades engagemang för rösträtt och sociallagstiftning med uppfattningen att en progressiv politisk utveckling förutsätter effektivitet i förvaltningen och tillväxt i näringslivet. Som föredragshållare och skribent i tidningar och tidskrifter kom P in på områden som nationalekonomi, kulturhistoria och folkhälsofrågor.

Makarna P:s hem i Djursholm och senare på Östermalmsgatan i Sthlm blev en replipunkt för den landsflyktiga finlandssvenska kultureliten, men där samlades ofta även Sveriges politiska och vetenskapliga etablissemang. Inte sällan förlades detta sociala liv till lantegendomen Ånga utanför Nyköping.