Ulf H Palme

4 Palme, Ulf Henrik, sonson till P 1, f 18 okt 1920 i Sthlm, Osc, d 12 maj 1993 där (folkbokförd i Ingarö, Sth). Föräldrar: majoren Jean Oscar Albrecht P o Berta Inez Maria Paykull. Studentex vid Beskowska skolan i Sthlm 11 juni 40, elev vid Dramatiska teaterns elevskola 42 — 45, medverkade i radio från 43, engagerad vid Dramatiska teatern 45 — 50 o 54 — 70, skådespelare, regissör.

G 1) 1 aug 1953(-65) i Dalarö, Sth, m grev Anna Maria Larussa, f 23 nov 1929 i Rom, dtr till advokaten o parlamentsledamoten greve Domenico L o Beatrice Bian-chi; 2) 21 juli 1984 i Sthlm, Gust Vasa, m operasångerskan Laila Elisabeth Andersson, f 30 mars 1941 i Lösen, Blek, dtr till snickaren Karl Einar A o Margit Elisabeth Olofsson, samt förut g Kovacs.

Tillfälligheter — inte teaterromantik och längtan — tycks ha fört Ulf P in på skåde-spelarbanan. Kustartilleristen P — det var under andra världskriget — hade vaga planer på en framtid som präst men träffade av en slump en entusiastisk förstaårselev vid Dramatens elevskola, varpå han raskt bestämde sig för att söka dit. Han kom in och tre år senare var han fast engagerad vid Dramatiska teatern där han snart fick betydande uppgifter. P skulle komma att bli kvar där, bli en av Sveriges stora skådespelare — för att 1970, innan han ännu fyllt 50 år, oväntat avbryta sin skådespelarkarriär och lämna teatern. Plötsligheten i beslutet var bara skenbar; efter vad P senare berättade hade han länge dragits med ångest inför tanken att en dag stå inför publiken och inte kunna läxan. Då hade P mycket medvetet försökt styra bort från den fysiska närvaron på scenen genom att övergå till regi. På 1960-talet regisserade P en rad uppsättningar, bland dem Shakespeares Romeo och Julia, Stig Dagermans Den yttersta dagen och James Baldwins Blues for Mr Charlie. Hans regiinsatser bemöttes med respekt och erkänsla — men inte med den beundran och entusiasm som nästan alltid mötte honom som skådespelare. Teatern var tveklöst mer angelägen om skådespelaren än om regissören, och 1969 stod P åter på scenen, som Sonen i Strindbergs Leka med elden. Han fann uppgiften på ett avgörande sätt plågsam: aldrig mera scenteater. Kanske kände P också en viss mättnad när det gällde roller; han hade gjort hundratals och alla de stora. Hans gestaltning av Jean i Strindbergs Fröken Julie är oförglömlig. Året var 1949 och kritikerna var eniga: det var en tolkning som förde upp P i mästar-klassen. "Ulf Palmes Jean var sådan att man tänkte: stackars de skådespelare som skall göra den rollen i framtiden, när åskådaren måste minnas Palme!", skrev en kritiker och avslutade sin recension med att slå fast att "Palme är sin generations store svenske skådespelare" (Selander). För regin svarade Alf Sjöberg, som sedan gjorde sin berömda filmversion av Fröken Julie — med P som Jean. Titelrollen som på scenen spelades av Inga Tidblad gjordes i filmen av Anita Björk. Filmen tävlade i Cannes 1951 och delade festivalens Grand Prix med Vittorio de Sicas Miraklet i Milano.

Den polske arbetaren Stanley Kowalsky i Tennessee Williams Linje Lusta var en annan praktroll, där P kunde spela ut sin virili-tet. Men han spelade också — framgångrikt — roller av helt annan karaktär: titelrollen i Strindbergs Erik XIV, Hjalmar Ekdal i Vild- anden och Rosmer i Rosmersholm, båda av Ibsen, Nikita i Tolstojs Mörkrets makt och Trigorin i Tjechovs Måsen. — P ingick i den kvartett som under regi av Bengt Ekerot svarade för den legendariska första uppsättningen av Eugen 0'Neills Lång dags färd mot natt (1956). P spelade äldste sonen, den cyniske avslöjaren Jim Tyrone. Det var en makalös gestaltning. De övriga medlemmarna av familjen Tyrone spelades av Inga Tidblad, Lars Hanson (bd 18) och Jarl Kulle. De gjorde en föreställning som säkrade en plats i teaterhistorien. När Dramatens stora scen efter renovering återinvigdes 1960 stod P på scenen som Hamlet.

P medverkade i ett stort antal radioteaterföreställningar, där hans vackra, uttrycksfulla stämma kom väl till sin rätt. Han framförde även berättarens parti i Harry Martinsons Aniara. Hans röst gjorde sig också bra vid de hundratals inläsningar — poesi, noveller, romaner, dramatik — han gjorde för Talboksbiblioteket i Enskede under senare delen av sitt liv.

Också som filmskådespelare var P eftersökt, och även om hans Jean i Fröken Julie — med all rätt — kommit att stå i förgrunden gjorde han en rad andra uppmärksammade filmroller. Bl a medverkade han i Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, Lars-Eric Kjellgrens Medan staden sover, Ingmar Bergman-filmen Sånt händer inte här, Alf Sjöberg-filmer som Barabbas och Domaren samt i Bo Widerbergs Heja Roland.

Aret före P:s bortgång gjordes radioprogrammet Den stora rollen, om och framför allt med P. Där medverkade Erland Josephson som i sin karaktäristik av P fångade något av hans väsen: Det är som om det enkla inte vore värt någonting för honom — medan det komplicerade kostar för mycket.