Nordenskjöld (Nordenskiöld, Nordensköld), släkt

Nordenskjöld (Nordenskiöld, Nordensköld), släkt, härstammande (RA:s kopiesaml) från Erik Matsson (d 1700 enl RA:s kopiesaml; den obestyrkta uppgiften där, att han skulle ha varit född redan 1597, förefaller dubiös med hänsyn till sönernas uppgivna födelseår). Han var torpare i Nordanåker under gården Kastebo i Tierp, Upps (Upps:s renov domb), och enligt obestyrkt släkttradition (RA:s kopiesaml) skall han ha deltagit i Karl X Gustavs polska krig som korpral och under detta mist högra armen. E Nordenskjölds identifiering av honom med en korpral med detta namn vid A Foratts kompani måste dock vara oriktig, eftersom denne Erik Matsson dog redan 1656 enligt Upplands regementes avlöningslista i KrA. Dubiös är även B Söderbergs identifiering med en korpral, som ingav en supplik 1667, ty denne har vid undersökning i KrA visat sig höra hemma i Skuttunge socken i Uppland och ej kunnat spåras tidigare än 1660 eller möjligen 1658.

Enligt ovan nämnda släkttradition var kronolänsmannen Anders Norberg (1652–1738) i Skälby i Svedvi (nu Kolbäck), Vm, och fogden i Strömsholms län, Vm, Olof Norberg (1660–1718) söner till honom. Den sistnämnde blev farfar till boktryckaren och bruksägaren Samuel Norberg. Släkttraditionens riktighet styrks av att Anders och Olof Norberg enligt dödböckerna för Svedvi resp Kungsåra, Vm, var födda i Tierp – för Olof preciserat till Kastebo – , ehuru fadern där uppges ha varit en löjtnant Erik Norberg, som ej kunnat återfinnas i KrA; enligt de nämnda dödböckerna hade deras mödrar olika namn. Anders Norberg blev farfars morfar till Erik Norberg (1795–1850) i Skälby, som var riksdagsman i bondeståndet 1828–48 och blev känd som en av de främsta inom oppositionen vid riksdagen 1840–41.

En tredje son till Erik Matsson, Johan Eriksson Norberg (ej Nordberg; d 1740, 74 år gammal enl Kryger), var från 1680 anställd vid reduktions- och revisionskommissionerna i Estland och Livland, dels som kammarskrivare, dels som revisionsbokhållare (Biographica), och från 1690 inspektor över presidenten Fabian Wredes gods i Finland, av vilka han 1709 förvärvade säteriet Frugård i Mäntsälä, Nyland. I Sibbo i Nyland hade han 1697–1701 köpt de fyra rusthållen i Savijärvi, vilka han ombildade till en sätesgård, och från 1707 från ödesmål upptagit säteriet Eriksnäs, som han köpte 1709. 1708 blev Norberg inspektor över salpetersjuderiets inrättande i Nyland. Efter ryssarnas erövring av Finland bodde han i Sverige, där han åtminstone 1714–15 var inspektor vid säteriet Grän i Rasbo, Upps (jfr Kryger) och åtminstone 1723–32 bodde på sin avlidne principal Fabian Wredes dotterson Axel Wrede-Sparres frälsehemman Åkerstorp i Österåker, Sth (jfr RA:s kopiesaml o Söderberg, s 19). Norberg dog i Sthlm. Son till honom var kaptenen Magnus Otto Nordenberg.

En äldre son var Anders Johan Nordenberg (1696–1763), som inskrevs vid UU 1713, tjänstgjorde vid fortifikationen från 1716 och deltog i belägringen av Fredriksten 1718. Tidvis var han engagerad i den militära undervisningen, och redan några dagar efter VA:s tillkomst 1739 valdes han till ledamot. De första åren deltog Nordenberg ivrigt i dess sammanträden, och han publicerade även bidrag i VAH. 1744 fick han ledningen av en kommission för att undersöka, vilka platser i Finland som kunde befästas. S å befordrades Nordenberg till generalkvartermästarelöjtnant vid fortifikationsbrigaden i Finland, och han utarbetade ett betänkande om anläggande av en gränsfästning i Degerby och av en stapelstad där. Gränsfästningsförslaget blev kritiserat, men för den planerade staden fick han uppgöra en plan, som stadfästes 1746; staden fick 1752 efter drottningen namnet Lovisa. 1749 transporterades Nordenberg till fortifikationens stockholmsbrigad, och 1751 adlades han med namnet Nordenskiöld. Han blev landshövding i Savolaks och Kymmenegårds län 1753 (tf 1752), och 1756 (Cederberg 1945)–1761 innehade han motsvarande ämbete i Nylands och Tavastehus län. Nordenskiöld anses ha varit en mycket duglig landshövding.

Anders Johans yngre bror Carl Fredrich Nordenberg (1702–79) inskrevs vid UU 1714 och anställdes liksom brodern vid fortifikationen 1716. Liksom denne engagerades han i den militära undervisningen, och redan ett par veckor efter brodern invaldes han i VA 1739. Samtidigt med denne adlades han 1751 med namnet Nordenskiöld, men på äldre dagar ändrade han stavningen till N. Han tillhörde hattpartiet, var led av SU vid riksdagen 1755–56 och befordrades till överste för fortifikationsbrigaden i Finland 1762 men tog avsked redan året därpå, varefter han ägnade sig åt sina ärvda finländska gods Eriksnäs och Frugård. N uppvaktade VA såväl med lanthushållningsrön som med kosmologiska spekulationer av säregen art. Både brodern Anders Johan och han var gifta med systrar till landshövdingen och generallöjtnanten Anders Henrik Ramsay. En av N:s döttrar blev gift med sin fasters son landshövding Anders de Bruce (bd 10).

En av N:s nio söner – sju överlevde barndomen – var Ulrik N (1750–1810). Han publicerade anonymt, med förord av PS:s sekreterare Adolph Modéer (bd 25), Afhandling om nyttan för Sverige af handel och nybyggen i Indierna och på Africa (1776) och invaldes s å i PS. 1779 ingav N tillsammans med fyra andra adelsmän till Gustav III en ansökan, att regeringen skulle ställa en fregatt med 300 mans besättning till förfogande för en expedition för anläggning av "handels- och planteringsnybyggen" i Afrika. På grund av Johan Liljencrants' (bd 23) försiktighet kom denna ansökan ej att beviljas. De oroliga förhållandena i Europa i samband med det nordamerikanska frihetskriget föranledde avslag (Odhner; Essen) även på N:s ansökan 1781 om konungens tillstånd att med 30 å 40 frivilliga få etablera sig på Afrikas västkust (M 1122). Verbala överensstämmelser har påvisats mellan hans avhandling och en uppsats 1784 av Johan Henric Kellgren (bd 21), som anses ha inspirerat Sveriges förvärv av S:t Barthélemy i Västindien s å (Elovson). Det västafrikanska projektet fullföljdes av Carl Bernhard Wadström och N:s bror bergshauptmannen August N (N 2). Ulrik N hade 1777 befordrats till löjtnant men tog avsked 1782 och ägnade sig därefter åt fädernegodset Eriksnäs. Hans illegitime son färgaren Otto Adolf Nordgren (1802–53) i Koskis, Tavastehus län, blev farfar till finländske justitierådet John Berndt Nordgren (1867–1941).

Ulrik N:s och N 2:s bror v amiralen Otto Hindric N (N 1) blev 1797 kommendör av svärdsorden, varför han och hans ättlingar uppflyttades till riddarklassen på riddarhuset. 1815 blev han friherre enligt 37 § RF. Hans hustru var sondotter till v amiralen och riksrådet greve Anton Johan Wrangel och syster till amiralen Hindric Johan Nauckhoffs (bd 26) hustru.

Äldst bland deras sex söner var Carl Reinhold N (1791–1871). Carl N deltog 25 aug 1808 i den sjöstrid genom vilken en sv-engelsk eskader tvang en rysk flottstyrka att vika till Baltischport (Paldiski). Därefter var han i engelsk tjänst med i en undsättningsexpedition till Spanien och 1809 i en engelsk flottas operationer i Östersjön mot ryssarna. 1814 var N adjutant hos sin kusin Otto Gustaf Nordenskiöld (se nedan) under blockaden mot Norge och deltog bl a i anfallet mot Hvaler samt erövringen av Kråkeröy och Fredrikstad. 1821–23 gjorde han i engelsk tjänst en resa till Ostindien, och efter hemkomsten sökte han intressera den sv regeringen för den ostindiska marknaden. 1825 var N befälhavare på ett av de skepp som med anledning av den s k skeppshandeln sändes till Colombia (jfr bd 15, s 44) men efter stormaktsingripande såldes på auktion i New York. Han blev friherre efter faderns död 1832 och befordrades till kommendörkapten 1834 och till konter-amiral 1844, var befälhavande amiral i Karlskrona 1852–58, blev v amiral 1858 och ordförande i flottundersökningskommissionen i Karlskrona 1861 samt fick avsked 1863. N publicerade anonymt broschyrerna Jemförelse imellan sjöförsvar som seglar och sjöförsvar som ror (1829) och Skall Sverige fortfarande bibehålla ett sjöförsvar? (1840). I äktenskap med en kusin till missionsledaren och riksdagsmannen Thor Odencrants blev han farfar till Karl Johan Knut Henric N (1876–1956). Henric N blev friherre efter en farbrors död 1887, befordrades vid Svea hovrätt till hovrättsråd 1913 och var ledamot av de blandade domstolarna i Egypten 1917–25, president för turkisk-grekiska och turkisk-rumänska skiljedomstolarna i Konstantinopel (Istanbul) 1925–28, särskild skiljedomare i arbetstvister 1928–48, divisionsordförande i Svea hovrätt 1933–43, ordförande i krigshovrätten 1937–43, ledamot av utlänningsnämnden 1938–50, tf president i kammarrätten och ordförande i krigskonjunkturskatterådet 1943–45 samt ordförande i dissenterlagskommittén 1943–49.

En annan son till N 1 var Otto Henric N (1792–1888), som deltog i kriget mot Norge 1814 och blev överstelöjtnant 1843. Otto N blev morfar till Henrik Enell (bd 13) och far till Otto Gustaf N (1831–1902), vilken liksom sin far ägde det N 1 tidigare tillhöriga säteriet Sjögle i Hässleby, Jönk. Gustaf N blev 1879 överstelöjtnant vid Jönköpings regemente och var ledamot av Jönk:s landsting 1879–80 och 1883–84 samt riksdagsman i AK 1879–81. 1884 blev han chef för Jämtlands fältjägarekår, och 1887–88 var han ordförande i Östersunds stadsfullmäktige. 1887 befordrades N till överste i armén, och han var 1888–94 överste för Kalmar regemente och 1893–1901 ordförande i Eksjö stadsfullmäktige. Han blev far till professor Nils Otto Gustaf N (N 6), som var far till f d direktören i SAF jur kand Gustaf N (f 1911), gift med målarinnan Gerd N, f Wendbladh (f 1913).

Son till N 1 var också Carl Adam N (1795–1880), som deltog i krigen i Tyskland 1813–14 och Norge 1814 och blev major 1843. Efter sin far ägde han säteriet Fårebo i Misterhult, Kalm, som fortfarande (1989) bebos av ättlingar till honom. Hans son Jon Otto Henrik N (1837–91) var från 1889 överste för Norra skånska infanteriregementet. Henrik N var far till Erik Ar(1869–1944), som blev överste i armén 1919 och chef för Norrbottens regemente 1921, för Kronobergs regemente 1924 och för första infanteribrigaden 1926 men kom på övergångsstat 1928, överfördes till reserven 1929 och fick avsked 1934. Han författade bla Lärobok i topografi för K krigsskolan (1909; anonym), de som nyckelromaner skrivna memoarböckerna Ett Karlbergsår (1924; anonym) och Fänriksåren (1929) samt biografier över sin farfars och morfars far N 1 (På amiralens tid, 1933) och över dennes far (Översten Carl Fredrik Nordenskiöld, 1938). Farbror till honom var Carl Axel Mauritz N (1846–1924). Carl Axel N var 1878–88 lärare i krigskonst och krigshistoria vid Krigshögskolan, vars chef han var 1889–91, och 1891–97 chef för Lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition. Han befordrades till överste i Generalstaben 1892 och vid densamma 1895, blev 1897 sekundchef vid Livregementet till fot och 1902 generalmajor i armén, var chef för Tredje arméfördelningen (Västergötland, Dalsland och Bohuslän) 1902–11 samt blev 1908 generallöjtnant. 1906–22 var N v ordförande i Skövde stadsfullmäktige. Son till honom var Carl Ivar N (1877–1947). Ivar N blev 1904 fil dr i Uppsala på avhandlingen Studier öfver molybdensemi-pentoxid och dess föreningar (1903) och var från 1905 lektor i kemi och kemisk teknologi vid Tekniska elementarskolan i Borås, vars rektor han var 1917–42. Han var 1917 –34 ledamot av Borås stadsfullmäktige och 1917–32 ordförande i drätselkammaren där. Son till honom är f d överläkaren vid centrallasarettet i Gävle med lic Jan N (f 1912).

Ytterligare en son till N 1 var Anton Mauritz N (1797–1883), som deltog i kriget mot Norge 1814 och blev kapten 1833. Anton N kom genom sitt äktenskap med en sondotter till hovjägmästaren Mikael Hammarskjöld (bd 18, s 163) i besittning av bl a säterierna Bjädesjö i Myresjö, Jönk, och Virkvarn i Misterhult, Kalm, på vilka han i tur och ordning bodde, samt av andelar i Skultuna mässingsbruk i Skultuna, Vm. Rester av hans arkiv finns i Virbo gårds arkiv (E 6087–93), RA. Han var svärfar till bla sin bror Carl Adam N:s förutnämnda söner Henrik och Carl Axel. Yngst bland hans sju söner var överstelöjtnanten Adam Gabriel Fredrik Ludvig Af (1851–1924) på Virkvarn. Gabriel N var far till djurmålaren och författaren Rosa Margareta N (1890–1950). – Äldre bror till Gabriel N var major Carl Gustaf Oscar Eugene N (1845–1906). Eugéne N var far till överstelöjtnanten Bertil Fredrik Eugene M 1891–1975). Bertil ("Nocke") N var 1928–42 ordförande i Djurgårdens IF och blev 1942 expeditionschef i Sveriges militära idrottsförbund. Han blev känd som en av landets främsta fotbollsspelare och bajonettfäktare och publicerade Militär idrott (1949). – Eugene och Gabriel N:s äldre bror major Anton Mauritz N (1835–1905) var 1879–1900 VD i Skultuna ab och kom genom sitt äktenskap med en mödernekusin i besittning av säteriet Virbo i Misterhult, Kalm. Anton N blev farfar till Carl Erik Tor Anton N (1912–54). Carl Erik N blev fil dr i Lund på avhandlingen Morfologiska studier inom övergångsområdet mellan Kalmarslätten och Tjust (1944), var 1944–45 docent i geografi där och blev 1945 lektor vid Högre realläroverket å Norrmalm i Sthlm, 1948 studierektor vid Sthlms samgymnasium och 1952 rektor vid Högre allmänna läroverket i Kalmar.

N 1:s yngste son var kommendörkaptenen och distriktschefen i södra lotsdistriktet Axel Gustaf N (1805–89). Axel N blev morfar till konsthistorikern professor Nils G Wollin, och hans son major Axel Thure N (1839–96) var i äktenskap med biskop Henrik Gustaf Hultmans (bd 19, s 473) dotter far till Thure Gustaf Axelsson N (1873–1946). Thure N blev fil kand i Lund 1899 och var 1904–39 rektor för Malmö högre handelsinstitut (från 1913 handelsgymnasium). Han publicerade ett par diktsamlingar 1921 och 1925 och historiken Malmö handelsgymnasium 1904–29 (1929). – Farbror till honom var aktuarien i hovrätten över Skåne och Blekinge Otto Gustaf N (1834–1901). Otto N var i äktenskap med en syster till generallöjtnanten Ludvig Munthe (bd 26) far till Knut N (N 8). Dennes son civilingenjör Tore N (1911–81) var 1958–75 VD i Mazetti ab och blev 1970 Finlands generalkonsul i Malmö. En annan son var överstelöjtnanten och kammarherren Sven N (1915 –80), vars änka f d lärarinnan vid Konstfackskolan Birgitta N, f Möller (f 1919), blivit känd som barnboksillustratör. N 8:s tvillingbror överstelöjtnanten Sune N (1882–1956) var far till överste Dag N (f 1913), som är far till professorn i onkologi vid universitetet i Linköping Bo N (f 1940) och till docenten vid Kl Magnus N (f 1950). N 8:s och Sune N:s yngre bror, föreståndaren för Sigtunastiftelsens klipparkiv major Yngve N (1884–1964), var far till konstnären Lennart N (f 1915).

N 1:s, Ulrik N:s och N 2:s äldre bror Adolph Gustaf N (1745–1821) deltog i kriget i Finland 1788–90, befordrades till överste i armén 1799 och vid fortifikationen 1801, tjänstgjorde på Sveaborg under kriget 1808 och fick avsked 1811. Han hade ärvt Frugård efter fadern och ägde efter brodern Ulriks död även Eriksnäs. 1818 immatrikulerades han på riddarhuset i Finland. I äktenskap med en kusindotter – en systerdotter till den förutnämnde landshövdingen Anders de Bruce – var han svärfar till sin brorson Otto Henric N och far till Nils Gustaf Nordenskiöld (1792–1866), som hade studerat kemi för Berzelius i Sthlm. Han var 1823–31 och 1833–55 överintendent för den nyinrättade bergsstyrelsen i Finland och har kallats "den finska mineralogins fader". Nils Nordenskiöld fick 1845 statsråds titel och blev 1853 LVA och LVS. I äktenskap med en dotter till professor Gabriel Eric v Haartman (bd 17) hade han bl a en dotter, som i äktenskap med hans systerson och kusinson överste Otto Gustaf N blev mor till N 6. En av hennes bröder var direktorn för Finska vetenskapssocietetens meteorologiska centralanstalt i Hfors fil mag Nils Carl Nordenskiöld (1837–89).

En äldre son till Nils Gustaf Nordenskiöld var hovrättsnotarien Nils Otto Nordenskiöld (1834–1916), som sålde Frugård 1912 och blev far till Nils Erik Nordenskiöld (1872–1933). Erik Nordenskiöld disputerade på avhandlingen Beiträge zur Kenntnis der Morphologie und Systematik der Hydrachniden (1899) och var 1899-1926 docent i zoologi vid Hfors universitet. 1917 flyttade han till Sthlm, där han 1926 blev sv medborgare och docent i zoologiens historia vid StH. Mest känd blev Nordenskiöld genom Biologins historia, 1–3 (1920–24), som översattes till tyska, engelska och finska. Han skrev också Francis Bacon. En banbrytare för naturvetenskapen (1926). Han blev i äktenskap med en systerdotter till överste Erik Gustaf Klingenstierna (bd 21, s 318) far till f d bitr professorn i växtförädling vid Lantbrukshögskolan Hedda Nordenskiöld (f 1909), överläkaren vid Skellefteå lasarett med lic Olga Henriette Elisabeth Nordenskiöld (1910–82) och radiochefen Erik Otto Edvard Nordenskiöld (N 10).

Nils Otto och Nils Carl Nordenskiölds äldre bror professor Nils Adolf Erik Nordenskiöld (N 4) blev 1880 friherre enligt 37 § RF och var i äktenskap med en faster till Finlands president marskalken Gustaf Mannerheim (bd 25, s 80) far till mineralogen och arkeologen fil kand Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld (N 5) och till etnografen och professorn friherre Nils Erland Herbert Nordenskiöld (N 7).

N 4:s samt Nils Otto och Nils Carl Nordenskiölds farbror Otto Gustaf Nordenskiöld (1780–1861) var i engelsk sjökrigstjänst 1799–1801. Under kriget 1808–09 utmärkte han sig i sjöstriden i Jungfrusund 1808 och vid skärgårdsflottans anfall mot ryssarna i Umeå 1809 (jfr bd 1, s 642). Senare var Nordenskiöld befälhavare på de fartyg som förde kronprins Karl Johan till och från mötet med tsaren i Åbo 1812 och till Pommern 1813. Under kriget mot Norge 1814 förde han befälet över en eskader, som blockerade den norska kusten mellan Lindesnes och Oslofjorden, och fick tapperhetsmedalj för sin insats vid erövringen av Kråkeröy vid Fredrikstad. Nordenskiöld blev överste i flottornas generalstab 1818 och i örlogsflottan 1819, konteramiral 1821, varvsamiral 1826, chef för förvaltningen av sjöärendena 1837, v amiral 1840 och friherre enligt 37 § RF 1841. I enlighet med stavningen i friherrebrevet (dep i RHA) ändrade han 1841 släktnamnets stavning till Nordensköld. S å blev han befälhavande amiral i Karlskrona, och 1845 blev han amiral i K M:ts flotta. 1846 fick Nordensköld avsked. Som ledamot av statsutskottet spelade han en stor roll vid 1823 års riksdags klyvning av försvarshuvudtiteln, så att sjöförsvarets anslag skildes från lantförsvarets (Jansson, s 135; Nilsson-Stjernqvist, s 263, not 10), och han skall också ha varit den som vid audiens övertalade den mycket motsträvige Karl XIV Johan att ge sitt bifall till denna förändring (Sparre, s 193; Crusenstolpe; jfr Jansson). Nordensköld var även verksam i bl a flottkommittéerna 1826 och 1841, 1839 års befästningskommitté och den första unionskommittén 1839–44, vilken han dock liksom ett par andra sv ledamöter lämnade redan 1841. Såväl i flottkommittén 1826 som i riksdagen försvarade han med värme och sakkunskap örlogsflottan mot dess vedersakare. Han var farfar till VD i Skånska cementab Gustaf Henrik Nordensköld (1859–1939), som blev friherre vid en äldre halvbrors död 1922 och då även ärvde det fideikommisskapital till vilket det av deras far efter en äldre kusin ärvda fideikommisset Johannisberg i Tusby (Tuusula), Nyland, förvandlats genom försäljning 1920. Henrik Nordensköld var far till kortfilmaren och ryttmästaren friherre Sten Gustafsson Nordensköld (1889–1987) och till generalen Bengt Gustafsson Nordenskiöld (N 9), som var far till generalmajoren Claes Henrik Nordenskiöld (f 1917).

Adolph Gustaf N:s, N 1:s, Ulrik N:s och N 2:s yngste bror, kommissionssekreteraren och publicisten Carl Fredrik Nordenskiöld (N 3), var far till lantbruksskoleläraren, sedermera lantbruksskoleföreståndaren Carl Fredrik N (1818–92), som upprättade synnerligen utförliga och noggranna beskrivningar av fornminnena i hela Östergötland utom Ydre 1869–82 (tr i Östergötlands fornminnesförenings tidskrift, 1, 1875, och i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1920–47) samt Östra och Västra härad i Småland 1882–87 (tr i Meddelanden från Norra Smålands fornminnesförening 1914, 1919, 1922 och 1924). Han blev 1881 korresponderande LVHAA. En av hans bröder upptogs 1894 i ärftligt preussiskt adelsstånd med namnet von N. Dennes ättlingar fortlever ännu i Tyskland.