Zacharias Nordmark

1 Nordmark, Zacharias, f 29 okt 1751 i Luleå, d 26 juni 1828 i Uppsala. Föräldrar: komministern Hans N (jfr s 149) o Maria Plantin. Inskr vid UU 7 nov 67, lantmäteriex 69, vik insp för mått, mål o vikt 69, FK vid UU 8 juni 75, disp pro gradu 8 april 76, mag 17 juni 76, astronomie doc 12 dec 76, eo astronomie adjunkt 16 maj 82, allt vid UU, prof i experimentalfysik vid univ i Greifswald 7 aug 83, i fysik vid UU 20 juni 87-26 sept 27, rektor vid UU 90, 99 o 07, led av komm ang ny stat för UU 00–01, ledde hydrauliska försök vid Falu koppargruva 12–13. – LVS 84, LVA 86, led av Krigsmannasällsk 96, LKrVA 04.

G 4 sept 1798 i Uppsala m Christina Elisabeth Bergsten, f 7 maj 1758 där, d 12 febr 1821 där, dtr till sämskmakaremästaren Johan B o Catharina Östmarck.

Efter ett års studier vid UU flyttade N 1768 till sin morbror Zacharias Plantin i Sthlm och inledde vad som såg ut att bli en karriär som tekniker. Plantin – lantmäteriets inspektor över mått, mål och vikt – introducerade sin unge släkting i den praktiska matematiken. N avlade lantmäteriexamen och övertog Plantins undervisning av lantmäterieleverna samt vikarierade en tid, blott artonårig, i morbroderns ämbete. I och med faderns plötsliga död 1769 tvingades emellertid N finna regelbunden försörjning och kom de följande 14 åren att arbeta som privatlärare. Samtidigt inriktade han sig på en vetenskaplig karriär.

Under dessa år skapade N akademiskt värdefulla kontakter dels genom sina elever, dels genom frivilligt astronomiskt arbete bl a hos Pehr Wilhelm Wargentin i Sthlm. 1783, då professuren i experimentalfysik i Greifswald utlystes, fick N tjänsten bl a med stöd av Wargentin och Nils v Rosenstein, vars systerson Carl hört till hans lärjungar. N hade dock från början för avsikt att återvända till Sverige, "ty dö Tysk vill jag icke" (brev till v Rosenstein 4 mars 1783).

N började sin tysklandsvistelse med en sejour i Berlin för att lära sig språket och orientera sig om det nya inom vetenskapen – bl a träffade han J Bernoulli och J L Lagrange. Förhållandena i Greifswald blev dock mindre lyckliga. N fick inte samma resurser för sin undervisning som företrädaren A Mayer haft och uppfattade detta som tecken på personlig ringaktning från pommerske generalguvernören F W v Hessensteins (bd 18, s 761) sida. 1787 sökte och fick N professuren i fysik vid UU, trots att konsistoriet placerat matematikern Nils Landerbeck i första rummet. Det blev åter Rosenstein som inskred till N:s fördel genom att stödja hans sak inför den omyndige kanslern kronprins Gustav Adolfs ställföreträdare Gustav III.

Den fysikaliska undervisningen och forskningen i Uppsala hade förfallit under N:s improduktive företrädare Samuel Duraeus (bd 11). N, som introducerats i den moderna analysen av matematikprofessorn Fredric Mallet (bd 24), höjde undervisningens nivå och införde rutinmässig akademisk forskning. Hans livliga föreläsningar, ofta med effektfulla experiment, ägde de första åren rum i observatoriet och från 1792 i den nya konsistoriebyggnaden, där ett speciellt rum uppläts till instrumenten. 1795 fick N konsistoriet att gå med på en rejäl nyanskaffning av instrument – de första på ett halvsekel – och därmed hade universitetet fått ett slags fysikaliskt laboratorium. N framhöll att instrumenten inte bara skulle användas i undervisningen utan också för forskningsändamål, en inte självklar tanke vid denna tid.

I sin undervisning diskuterade N på ett odogmatiskt sätt problematiska delar av fysiken, bl a frågan om dynamism contra atomism. N:s vetenskapliga inriktning var matematisk och hans vetenskapssyn närmast fenomenalistisk. Han ansåg att "metafysiska" frågor t ex om naturens ändamål eller om materiens verkliga struktur, måste förpassas från naturvetenskapen till filosofin eller teologin. Fysikens uppgifter var begränsade men krävande nog ändå: "Är det blott ytan av naturen, vilken oss tillätes att känna; så sökom då åtminstone, att känna henne (ytan) redigt" (VAH 1794, s 114).

Under fyra decennier som professor producerade N vetenskapliga uppsatser och avhandlingar i jämn ström. Hans teoretiska arbete om flytande kroppars motstånd belönades 1808 av marindepartementet i S:t Petersburg och utgavs på franska. 1812 fick han i uppdrag att leda en serie hydrauliska experiment vid Falu koppargruva, som utfördes 1811–1815 av bl a Pehr Lagerhjelm (bd 22). N avgick från befattningen redan följande år men belönades för sin insats med Jernkontorets stora guldmedalj. N var en kompetent men inte framstående vetenskapsman som inriktade sig på att lösa upp svåra – helst matematiska – knutar inom etablerad teori utan att gå nya vägar. Hans forskning präglades av hans byråkratiska ordningssinne snarare än av den hetsighet som också utmärkte honom.

N var lika mycket ämbetsman som lärare och forskare. I universitetsangelägenheter, där han fortsatte att samarbeta med Rosenstein, blev han med tiden en maktfaktor att räkna med – och i viss mån att frukta, eftersom han var både ilsken och pedantisk. N utsågs 1800 till ledamot av den kommitté som skulle utreda universitetets ekonomiska förhållanden, och han författade betänkandet som lades till grund för den nya budgeten 1801. N fick ofta representera sitt universitet i officiella sammanhang, antingen det gällde att underhålla kungliga gäster med disputationer och fysikaliska experiment eller att hålla strafftal till oroliga studenter under den politiskt uppjagade tiden kring 1800.

Berzelius beskrev N som "professorisk", och i ett eftermäle kallades han "den fulländade universitets-läraren" (Söderbaum, s 321; Minne af Z N, s 16). Man kan också säga att han representerade en ny typ av universitetsprofessor, som bedrev rutinmässig forskning, öppet diskuterade de vetenskapliga grundproblemen med sina studenter och agerade i universitetsfrågor med ämbetsmannamässig formalism.