Gustaf L Nordqvist

Nordqvist, Gustaf Lazarus, f 12 febr 1886 i Sthlm, Ad Fredr, d 28 jan 1949 där, Matt. Föräldrar: arbetskarlen Anders Gustaf N o Augusta Johansson. Elev vid Musikkonservatoriet (MK) i Sthlm ht 01–10, studerade bl a solistiskt pianospel för L Lundberg 04–10 o kontrapunkt o komposition för E Ellberg (bd 13) 04–08, organistex vid MK ht 03, kyrkosångarex där ht 08, studier hos A Willner vid Sternisches Konservatorium, Berlin, 13–14, organist i Adolf Fredriks förs, Sthlm, från 1 maj 14, lär vid Richard Anderssons musikskola där 23, lär i harmonilära vid MK ht 25–ht 48, överlär i orgelspeln vid K Wohlfarts musikinst i Sthlm 26, prof:s namn 15 juni 44. Tonsättare. – LMA 32, Litt et art 35.

G 5 jan 1924 i Vendel, Upps, m Lilly Katarina Falk, f 2 okt 1891 i Alnö, Vnl, d 20 april 1977 i Sthlm, Matt, dtr till baptistpredikanten Henrik F o Alma Karina Werme.

Under studietiden i Sthlm hade Gustaf N olika kortare organistanställningar, bl a inom baptistsamfundet – som hans föräldrar tillhörde – och han försörjde sig även som biografpianist. Som organist utmärkte sig N för stor klarhet och betydande improvisationsförmåga; hans bevarade produktion för orgel är dock ytterst blygsam och ger inget egentligt besked om hans kvaliteter som improvisatör. Att han som pianist ägde säker teknik och både brett målande och subtilt balanserad klangkänsla vittnar däremot även hans egna pianostycken och pianostämmor om; de är alltid sobert utformade, tekniskt intressanta och klangligt väl-awägda.

Som tonsättare debuterade N på allvar med Sex sånger (1911), och romansen blev hans huvudsakliga och viktigaste uttrycksform. N:s tidigaste bevarade komposition är också en visa, Barnesang från 1904, men året därpå skrev han en stort anlagd sonat för piano, vilken är ett avgörande steg i hans utveckling och redan uppenbarar ett personligt ställningstagande till tidens efterromantiska stilideal, där främst tyska och nordiska förebilder som Brahms och Stenhammar kan skönjas. Åtskilligt av den expressivt-patetiska hållning som ofta genomsyrar sekelskiftets sv musik återkommer även i N:s enda fullbordade kammarmusikverk, den likaledes opublicerade violinsonaten från 1916, där dramatisk mollstämning spelas ut mot ljus lyrism, allt draperat i en kromatiskt betingad harmonik.

N:s övriga instrumentala alstring består av smärre pianokompositioner, och endast i en svit för piano från 1916 har han prövat en mer sammansatt form: här står två personligt dunkelfärgade och lidelsefulla satser mot två närmast pastischartade danssatser. I övrigt rymmer N:s pianoproduktion såväl konsertanta ting som intimt tecknade småstycken. Till de förra hör de klangligt fräscha och lätt impressionistiskt hållna Tre pianostycken (1912) och två intensivt känsloladdade stycken från 1934, Prélude funébre och Prélude pathétique, där redan titlarna avslöjar stämningsinnehållet. Samlingarna Poetiska tonbilder (1915), Strödda blad (1917–18) och Om sommaren sköna (1924 o 1932) innehåller i huvudsak nordiskt färgade naturimpressioner och vissa inslag av musikalisk tankelyrik. Anknytningar till folkton kan spåras framför allt i de tidigare av dessa miniatyrer, medan pianosatsen i de senare trots det begränsade formatet antyder en strävan mot en mer "modern" klanguppfattning med försiktiga inslag av närmast franskklingande neoklassicism. Som en sammanfattning av N:s pianokomponerande framstår Lyriskt poem (utg 1949), där det folktonsnära vemodet får bilda fond till ett på en gång intimt och utåtriktat spel av dagrar och skuggor.

Samlingen Sex sånger blev en avgjord framgång och banade vägen för en lång rad romanser, som givit N en framskjuten plats i den sv sångtraditionen i generationen efter Sjögren, Stenhammar och Peterson-Berger. Redan i Sex sånger återfinns de egenskaper som skulle bli karakteristiska för N: en uttrycksmässig bredd från optimistisk friskhet (Dalbolåt) till patetiskt svårmod (Drivsnö) och från visartad naturlyrik (En skymningens visa) till sammansatta fin de siéclestämningar (Hon och döden).

I flera av sångerna från 1910-talet dominerar de klangliga aspekterna och därmed pianostämmans fulltonighet på ett ibland något ofördelaktigt sätt, men i de verkligt inspirerade sångerna från denna period, t ex flera Lindagull-sånger och Lillebarn, har N nått en både satsmässig och konstnärlig balans, och med Visa (Solblind jag andas) i häftet Sånger och visor (1916) visar han sig även helt behärska de ljusa och transparenta pastellfärgerna. Med samlingen Lyrik (1917) befäste N definitivt sin position som verkligt framstående sångkomponist med sådana mästerstycken som Bön (Tala, älskade, tala) och Gammal sorg, båda till ord av A Österling, och de två Bo Bergmansångerna Melodi och Ödesvisan. Med öppet sinne för de litterära kvaliteterna väljer N sina följande texter hos, utom de redan nämnda, poeter som Gustaf Ullman, Karlfeldt, Heidenstam, Ekelund, Lagerkvist och Erik Blomberg, och han förstår att smidigt och utan att förlora sin egen ton anpassa sina medel till diktarens egenart och diktens speciella atmosfär. Så ges t ex både Ullman- och Karlfeldtsångerna en stark känslomässig mättnad, och Heidenstamlyriken får sitt säregna ljusskimmer, medan en livsbejakande och samtidigt finstämd humor förlöses i N M Folckes En sommarmelodi, Karlfeldts Om våren och Selanders Det var en gång. Av sångerna från omkring 1920 har den frejdiga Till havs (J Reuter) blivit populärast, tack vare en väl underbyggd briljans i såväl sångstämma som ackompanjemang.

Under 1930-talet berikade N sitt uttryck med på en gång större innerlighet och större saklig skärpa. Någon nyorientering skedde dock inte; därtill var N alltför rotad i sin ungdoms klangideal. Någon dragning mot den nordiska expressionism som blev vännen och kollegan T Rangströms slutliga idiom visade han endast mycket sällan. Det var som tidigare själva inlevelsen i dikterna som gav N nya klangvinningar och variationsmöjligheter och samtidigt kraft att bibehålla sin höga kvalitativa nivå. Till de främsta av de senare romanserna hör Österlingcyklerna Dryaden och Facklor i stormen, en rad Blombergsånger med bl a Äppelträd och päronträd och Stjärnorna äro så stilla, Tre Frödingdikter med bl a Det borde varit stjärnor och En vintervisa samt Tre Bo Bergmandikter med bl a Kärleken är en rosenlund.

Vid sidan av sina romanser skrev N även ett flertal fosterländska sånger, avsedda för såväl solo som unison sång, och han lyckas i regel genom sin osökta melodik adla denna något stereotypt låsta genre. Även ett häfte barnvisor är att notera.

N skapade sig också en egen sånggenre, den "sakrala romansen". I den omfångsrika alstringen av andliga sånger använde han sig i stort av samma stilmedel som i sin profana romansproduktion. De flesta av dessa andliga sånger är av den intima typ som fordrar pianobeledsagning och skall inte i första hand framföras från en orgelläktare. Det har ifrågasatts, om N:s personligt färgade och känslobetonade andliga sånger motsvarar kraven på "kyrkligt värdig musik", dvs om de äger den "objektivitet" som oftast förbinds med de gängse kyrkomusikaliska idealen. Den "subjektivitet" som N företräder är dock fylld av äkta inlevelse i texterna och av stor värme i det musikaliska uttrycket. Härigenom talar en innerlig övertygelse ur samspelet mellan ord och ton. N:s sånger har också kommit att ingå som fasta inslag i både Sv kyrkans och frikyrkornas repertoar.

I raden av andliga sånger bör följande samlingar framhållas: Psalm och sång med bl a en omtyckt och ofta sjungen tonsättning av Davids 23:e psalm (Herren är min herde), Psaltare och lyra, där titelsången och Det spirar i Guds örtagård har kommit att höra till N:s mest kända kompositioner, Mot ljuset med bl a Ack, saliga, saliga och Var är den vän, Det eviga med bla Mästare, alla söka dig, samt Det är något bortom bergen, där återigen titelsången och Bortom berg och mörka vatten blivit flitigt framförda. De kanske allra finaste av N:s sakrala romanser torde vara Tre Davids psalmer (1943), där det lugnt och värdigt deklamerande tonspråket är utan vank, och det utåtriktade förenas med det meditativa på ett varsamt och helt osökt sätt.

Den mest kända av N:s andliga sånger är emellertid Jul, jul, strålande jul, som även finns i olika körversioner. N:s körkompositioner kännetecknas i allmänhet av en stilhållning liknande den som präglar solosångerna, om också körsångerna oftast är mer traditionellt utformade. I de kortare förhärskar sålunda en enkelt hållen homo-fon sats, och flera är att hänföra till den uppfordrande samlingsvisans eller den högstämda fosterlandshymnens genrer. Av ädlare halt är några sakrala körstycken med orgel, t ex Bed att det dagas, Skåden liljorna och Stort är ett liv liksom några koralbetonade stycken; N är upphovsman till den mycket sjungna koralen Jesus från Nasaret går här fram. Bland hans profana körvisor bör i första hand uppmärksammas väl-klingande naturstämningar som Liljekonvaljer, Jungfrun i det gröna och Vinterlandet, drömmarlandet, de två förstnämnda för blandad kör, den senare för manskör. N skrev också några kantater, bl a till Göteborgsutställningen 1923 och till Adolf Fredriks kyrkas 150-årsjubileum 1924.