Hans F Norsbo

Norsbo (före 1938 Johanson), Hans Fredrik, f 5 jan 1897 i Falun, d 28 juli 1955 i Stora Kopparberg, Kopp. Föräldrar: grosshandl Hans Johanson o Anna Maria Hagström. Konststudier vid Theodor Glasells målarskola i Falun, inskr vid Tekn afton- o söndagsskolan i Sthlm ht 14, elev vid Konsthögsk där ht 15–17, vid etsarskolan där 17–18, studier o konstnärlig verksamhet i Italien periodvis 20–29, lär i frihandsteckn vid Mora folkhögsk 30–34. Grafiker, tecknare, målare.

G 4 okt 1919 i Sthlm, Nik, m Hulda Augusta (Asta) Viklund, f 5 aug 1892 i Sundsvall, d 12 okt 1984 i Malmö (enl db för Sofia, Sthlm), dtr till maskinisten Gustaf V o Hulda Dahlgren.

Hans N blev redan under skolåren i Falun bekant med de blivande konstnärskollegerna Stig Borglind, Axel Fridell (bd 16), Bertil Bull Hedlund (bd 18) och David Tägtström. N var den yngste i kamratkretsen och såg upp till och försökte efterlikna de övriga. Redan vid 13 års ålder började han sina konststudier vid Theodor Glasells aftonskola i Falun, där han främst tillägnade sig goda färdigheter i akvarellmålning. N fick också praktisk träning i konsthantverk, genom att han tidigt fick hjälpa till att dekorera de slöjdalster som såldes i familjens butik.

Hösten 1914 skrev N in sig vid Tekniska skolan i Sthlm men fullföljde aldrig studierna. Några av de äldre falukamraterna hade redan börjat på Konsthögskolan, där även N vann inträde följande år. Han var då yngste aspirant i den manliga avdelningen, tillsammans med bl a målaren Karl Örbo och skulptören Christian Eriksson. Under elevtiden utförde han under läraren Axel Tallbergs ledning endast en etsning (Studiehuvud, 1916). Han var, enligt egen utsago, en lat och ohågad elev, som hellre föredrog det pulserande storstadslivet tillsammans med bäste vännen Axel Fridell. I april 1916 fick de två varning för försumlighet i studierna och i maj så ströks Hedlund och Fridell som elever, medan N erinrades om följderna av slarv. 1917 inkallades N till militärtjänst. När han återvände fann han sig vara avförd ur elevförteckningen. N:s far hade dött 1918 och sonen återvände till hemstaden för att hjälpa modern i slöjdaffären. Sedan N gift sig flyttade han tillsammans med hustrun till Sthlm, där vännerna från akademitiden befann sig.

Sommaren 1920 begav sig N till Paris. Vistelsen lämnade dock inte några större spår i hans konstnärliga produktion. Samma höst fortsatte N till Italien, där han som förste nordbo slog sig ner i den lilla byn Settignano utanför Florens. Våren 1921 hade Settignano utvecklats till en konstnärskoloni med målaren Leander Engström (bd 13) som den ledande bland tjugotalet sv konstnärer. Även några danskar fanns på plats, bl a Harald Giersing. Deras ideal var det tidiga italienska måleriet med konstnärer som Giotto, Cimabue och Fra Angelico. Engström och N hade stort utbyte av varandra. Den äldre kollegan medförde till Sverige de målningar som N slog igenom med vid Liljevalchs höstsalong 1921. N:s Naket ansågs höra till det bästa på utställningen och inköptes av prins Eugen till Waldemarsudde. Efter dessa lovord kom N att under många år främst verka som målare.

Makarna N återvände då och då till hemlandet och den stuga i Norsbo by som förvärvats 1923. Men knappt var de där, förrän de åter längtade till Italien. 1926–29 föredrog de att vistas i Rom, där N träffade konsthistorikern Gerda Boethius, som kom att betyda mycket för honom. Hon ordnade porträttbeställningar, arrangerade utställningar och fungerade som förmedlande länk mellan honom och Anders Zorns änka Emma. N:s ekonomiska bekymmer var dock legio, och Boethius hjälpte N att för gott återvända till Sverige sommaren 1929. Följande år fick N anställning som lärare i frihandsteckning på Mora folkhögskola. Fru Zorn bidrog med penningmedel och goda råd och genom att förmedla kontakter med inflytelserika personer, bla K G Westman, som även han blev N:s välgörare. Från 1935 och några år framöver upptogs N:s huvudsakliga tid av porträttmålningar, ofta i akvarell. Den ekonomiska situationen förbättrades och möjliggjorde att han förutom huset i Norsbo kunde hålla sig med bostad och ateljé på Söder i Sthlm.

I Sthlm umgicks N med flera författare. Han hade redan tidigare blivit bekant med Harry Blomberg, som tillsammans med Sven Stolpe omkring 1938 involverade honom i den kristna Oxfordgrupprörelsen. Stolpe blev från denna tid N:s främste vapendragare. Påverkan från väckelserörelsen märks i N:s motivval, t ex i torrnålsgravyren Vi (1938). Denna hans mest produktiva grafiska period avsatte många kvalitativt högtstående blad, t ex Stockholmsvår och Kåkar på Åsöberget (1938).

Omkring 1938 skedde en omsvängning i N.s konstnärliga skapande. Fridell hade avlidit 1935 och först då ansåg sig N, som led av mindrevärdeskomplex, kapabel att själv mera helhjärtat ägna sig åt grafiken, medan måleriet alltmer kom i andra hand. Vid utställningen Dalakonstnärer 1936 på Liljevalchs ställde N ut både målningar och grafik. Konstkritikerna och köparna föredrog hans torrnålsgravyrer och det är som grafiker N har blivit känd, medan hans insatser som porträttmålare helt har kommit att skymmas av Tägtströms insatser på området.

Fridell hade tidigt vunnit erkännande som en grafikens mästare bland landets konstkännare, men de övriga dalmasarna fick inte sitt egentliga genombrott förrän i femtioårsåldern. Hösten 1942 arrangerades i Falu konsthall utställningen Fem falugrafiker. Den blev en betydande framgång, och konstnärerna som tidigare bemötts med misstro i hemstaden var nu äntligen accepterade. 1944 ställde N ut separat på De unga i Sthlm. Utställningen fick ett mycket positivt mottagande. Bland köparna fanns även kronprins Gustav Adolf, av vilken N senare gjorde ett grafiskt porträtt (1951). Efter Fridells död fick N flera uppdrag att utföra sådana porträtt (Karl-Erik Forsslund, Alf Ahlberg, 1940). När Folket i bild började sin grafikutgivning blev N en av de mest anlitade och populära konstnärerna (t ex Vårvinter 1949).

N har förutom ca 200 målade porträtt efterlämnat ett grafiskt oeuvre på uppemot 240 blad, varav merparten i torrnålsgravyr, som kom att bli hans främsta medium. Han arbetade oftast med parallella, korta streck i gråtonskala och hämtade företrädesvis motiven från Dalarna (Liljans sjö, 1944; Vintersol, 1948) eller Sthlms Söder (Renstiernasgatan, 1939; Inloppet, 1941). Dessa blad har ofta ett betydande topografiskt intresse.

N kan inte betraktas som centralgestalt bland falugrafikerna men kan ses som representant för den framväxande sv grafiken under 1900-talets första hälft. Han företräder den för epoken karakteristiska sakligheten, naturlyriken och det högt uppdrivna hantverkskunnandet. – En minnesutställning över N och Hedlund anordnades på Dalarnas museum 1957.