C Gösta Notini

Notini, Carl Gösta, f 15 juni 1908 i Sthlm, Kat, d 25 jan 1964 i Sollentuna, Sth. Föräldrar: arkitekten Harald Elof N o målaren Hilma Elisabet Thudén. Studentex vid h a l på Södermalm i Sthlm 11 maj 28, inskr vid StH 14 sept 28, innehade olika assistenttjänster vid statens växtskyddsanstalts zoolog avd 1 nov 32–30 juni 45 (tjänstl från juli 43), FK vid StH 4 nov 33, led av styr för Sv faunistiska sällsk 34–38 o 40–43, FL vid StH 11 mars 39, förest för den biolog försöksverksamheten vid Sv jägareförbundets viltundersökn 1 juli 39, led av Sthlms stads fågelskyddsråd 42, av en delegation för undersökmar ang rödklöverns befruktn:förhållanden o metoder att öka fröskörden 42–45, speciallär i skogszoologi, viltvård o skogsentomologi samt tf förest för zoolog avd vid skogshögsk 1 juli 43–30 juni 45, laborator o förest för den skogszoolog instit där 15 juni 45, sekr i Viltforskn:rådet 45, disp vid StH 10 april 48, FD 29 maj 48, doc i zoologi där 8 juni (kanslersfullm 10 sept) 48, prof i allm skogszoologi med viltvård vid skogshögsk från 30 juni 49. – LLA 53.

G 16 sept 1934 i Botkyrka, Sth, m Inger Ekström, f 6 april 1909 i Nacka, Sth, dtr till godsägaren FD Alfred E o Signe Matilda Melin.

Gösta N:s intresse för naturen väcktes tidigt. Under studieåren besökte han ofta Öland för att studera botanik. Senare förvärvade N en jordbruksfastighet på nordvästra delen av ön intill Kalmarsund. N ville dock främst studera djurlivet, och genom sin svärfar fick han jakträtten på Alby säteri i Botkyrka ända till sin död.

N började sin vetenskapliga bana på statens växtskyddsanstalt där han huvudsakligen ägnade sig åt biologiska och ekologiska problem rörande lantbrukets skadeinsekter. Särskilt värdefulla var hans studier över parasitära svampar som kunde användas i kampen mot skadegörande insekter. Det var första gången en biologisk bekämpningsmetod utarbetats för praktiskt bruk i Norden, och N var således en föregångsman på detta område. Bland Sveriges trädgårdsmästare blev han känd som "Notini på Växtskyddet". Som försöksledare vid Svenska jägareförbundets viltundersökningar blev N pionjär när det gällde modern viltforskning i Sverige. Han tillerkändes härför Jägareförbundets hedersmärke i guld 1944. Mycket intresse ägnade N möjligheterna att föda upp vilt för utplantering – skogshare, tjäder, orre och även fasan. Han studerade också viltets föda, fortplantningsförhållanden och vandringar.

Under 1940-talet deltog han bl a i en stor utredning rörande ostkustens sjöfågelstammar. Denna blev senare grundläggande vid bedömningar av jaktproblem i ostkustens skärgårdar. Framförallt var dock N engagerad i besvärliga problem som gällde skogshönsen. I början av 1950-talet blev han dock hårt kritiserad för några artiklar, främst avseende skogshönsens flyttningar. N lämnade då Jägareförbundet och drog sig tillbaka till sin undervisningstjänst och sina övriga uppgifter vid skogshögskolan. Forskningarna rörande sjöfågel och sjöfågeljakten längs ostkusten fortsatte dock N vid skogshögskolans zoologiska institution. De resulterade i en framställning till K M:t med förslag att vårjakten på sjöfågel längs ostkusten helt borde förbjudas. Så skedde 1958 och senare förkastade riksdagen vid ett flertal tillfällen med stor majoritet förslag om ett återinförande av vårjakten.

N var en uppskattad lärare vid skogshögskolan. Han undervisade både i skogsentomologi, läran om skogsinsekter, och skoglig vertebratekologi, läran om de jaktbara djurens biologi, samt i praktisk viltvård. Hans föreläsningar var alltid välbesökta, eftersom han ansågs vara en av högskolans främsta lärare. N hade också konstnärliga anlag och han illustrerade sin undervisning med vackra teckningar. Han var känd som en krävande tentator och genomskådade snabbt dåligt pålästa elever. N behandlade det sv språket elegant både i tal och skrift. Därför anlitades han som föredragshållare bla i radio, där han talade om aktuella viltfrågor och biologiska spörsmål. Han var även en flitig medarbetare i facktidskrifter och skrev uppmärksammade artiklar i DN.

N var en ivrig jägare, och på Alby säteri samlade han ofta vänner och ibland skogselever till jakt. Domänstyrelsen hade sedan tidigt 1940-tal uppdragit åt N att handha älgjakten på kronoparken Forsmark i norra Uppland. Hit förlade han skogshögskolans obligatoriska undervisning i älgjakt.

N:s stora intresse för jakt förde honom vid två tillfällen, 1957 och 1961, på studie-och jaktexpeditioner till sydvästra Afrika. Där studerade han djurliv och viltvård, insamlade rikhaltigt zoologiskt och även etnografiskt material samt dokumenterade sina upplevelser genom att färgfilma.

N var en flitig forskare, vilket dokumenterades i en rik vetenskaplig produktion. Han gjorde stora insatser bla som pionjär både på viltforskningens område och när det gällde framställning av biologiska bekämpningsmedel mot skadeinsekter. N var musikälskare och talangfull tecknare och silversmed.