Carl Rupert Nyblom

1 Nyblom, Carl Rupert, f 29 mars 1832 i Uppsala, d 30 maj 1907 i Sthlm, Joh. Föräldrar: skräddaråldermannen o rådmannen Anders N o Anna Johanna Lundin. Elev vid Katedralskolan i Uppsala 40–50, inskr vid UU 21 maj 50, studentex 31 maj 50, FK 13 dec 56, disp 2 maj 57, FD 5 juni 57, allt vid UU, tf lär i tyska o svenska vid Uppsala hal ht 59–vt 60, doc i estetik vid UU 22 febr 60, företog resor för konststudier bl a i Tyskland, Frankrike o Italien juli 61–maj 63, Holland o Belgien sommaren 84 o Paris o London sommaren 86, grundade o var red för Sv litt:tidskr jan 65–68, erhöll på SA:s förslag understöd som skriftställare 65–66, prof i estetik samt litt- o konsthist vid UU 8 jan 67–97, fil fak:s vid UU dekanus 69–70 o 76–78, föreläste vid FrKA vt 70, led av UU:s byggmkomm 78–87, ordf i Sångsällsk OD 80, led av teaterkomm aug–dec 80, lär i konsthist för prins Eugen 84–85, led av Uppsala rådhusbyggnrkomm 84–85, av Uppsala domkyrkas restaureringskomm 85–93, av styr för Uppsala stads tekn skola 88, UU:s prorektor juni 91–maj 93. – SA:s mindre belöning i skaldekonsten 53, Par Bricoles pris 58, HedLVVS 66, LSA 79, HedLFrKA 81, LM A 84, LHVU 89.

G 15 sept 1864 i Sorø, Danmark, m förf Helene (Helena) Augusta Roed (N 2).

N växte upp i ett gediget borgerligt hem i Uppsala och utmärkte sig tidigt för begåvning och studieflit. För sin skicklighet att skriva latinsk vers belönades han i skolan med ett stipendium, en utmärkelse som skulle följas av många andra. Som student vistades han flera perioder som informator på Åkers bruk. Umgänget med den kulturellt livaktiga familjen Westerstrand där fick stor betydelse för N:s utveckling och mognad. Han förkovrade sig i moderna språk och började läsa samtidens litteratur.

21-årig fick N ett pris i SA för dikten Arion. Parallellt med andra uppgifter ägnade han sig hela livet åt litterär verksamhet. Karakteristisk för hans diktning är den lyriska realism, ofta med idylliska och fosterländska ämnen, som företräddes av poeterna i Namnlösa Sällskapet, där N invaldes på 1860-talet. Hans beundrade förebild var Runeberg, vars diktning han ägnade flera essäer; det var det sunda, friska och folkliga han beundrade hos mästaren. Bättre än i lyriska poem kom N:s goda handlag med formen till sin rätt i högstämda festdikter och kvicka tillfällighetsverser.

N hade musikalisk begåvning och var en utmärkt sångare. Han ägnade sig också åt komposition: på detta område var han mer än amatör och skrev ett 60-tal musikverk, allt från vismelodier till körer och rekviem. Hans liv blev, med hans egna ord, "en hel kedja av musikglädje" (En sjuttioårings minnen, 2–3, s 35).

Redan som gymnasist rycktes N med av 1840-talets liberala och skandinavistiska hänförelse. Det var den begynnande studentskandinavismens epok, och N deltog med entusiam i studentmöten och sångarfärder. Det var också studentklubbarnas och gluntsångens tid. N var aktiv i flera sällskap, bl a Orphei Drängar och S.H.T. Särskilt i OD gjorde han en betydande insats som sångare och organisatör.

Vid universitetet gjorde N en snabb och rak karriär. Hans lärare var från början ledande Uppsalahumanister som B E Malmström (bd 25) och C J Boström (bd 5). I sina memoarer säger N att han efter de tidiga ungdomsårens sökande och kriser "fick en längre tids vilostad i den Boströmska filosofiens upphöjda idealism" (... minnen, 1, s 193). Boströms "rationella idealism" kom allt framgent att bilda stommen i N:s livsåskådning och tänkande, även om hans tidiga läsning av Hegel också satte sina spår. N:s huvudintresse som forskare var estetiken, som då inbegrep litteratur- och konsthistoria. För N framstod emellertid av ämnets delar estetiken som den överordnade kategorin. Hans doktorsavhandling behandlade det komiska och dess förhållande till humorn; den var en självständig orientering i ett av 1800-talsestetikerna älskat ämne. N anslöt sig närmast till F T v Vischers syn på humorn som ett estetiskt begrepp med hemortsrätt i den romantiska och moderna konsten och litteraturen.

Under tiden som docent var N en ledande gestalt inom studentlivet, men han hann ändå med en avsevärd vetenskaplig och litterär produktion. Som översättare, särskilt av engelskspråkig diktning, gjorde han en värdefull insats; bl a tolkade han T Moores Irländska melodier och Shakespeares sonetter. Shakespeare var en av N:s högst beundrade mästare; i honom såg han det universella geniet.

På ett statligt stipendium företog N i början av 1860-talet en studieresa till kontinenten. Intrycken stimulerade i hög grad hans konstintresse och resulterade i flera böcker, bl a Konst-studier i Paris (1863) och Bilder från Italien (1864). Särskilt i Italien, dess konst och andra kulturminnen men också dess natur och folkliv blev N mycket betagen. I memoarerna kallar han den första vistelsen där "sin lyckligaste och sorgfriaste tid", "en poetisk dröm" (... minnen, 2–3, s 308).

1865 började N och hans vänner utge Svensk literatur-tidskrift, ett organ för Uppsalas unga litteratörer, avsedd att vara en förmedlande länk mellan de akademiska es-teterna och en litterärt intresserad allmänhet. Där fick N tillfälle att lägga fram sin syn på diktens uppgift. Tidskriften skulle, heter det i en av N:s artiklar, verka för "en sund realism i strid mot den falska idealismens tomhet och flärd"; det gällde att återgå till "sanning och natur". Dikten och konsten skall med hjälp av fantasin finna och uttrycka den ideella skönhet som innebor i verkligheten, skall uttrycka den "harmoni" som utmärker all äkta konst. Programmet innebar ett avståndstagande från den kvardröjande romantiken med dess abstrusa spekulation, dess subjektivism och snilleförhärligande. Kritiken avsåg fosforismen och epigonerna, inte t ex Geijer och Tegnér.

N följde med intresse den norska och danska litteraturen. Till det moderna genombrottets idéer ställde han sig inte helt avvisande. Då han recenserade G Brandes' Hovedströmninger kunde han instämma i kravet på tankens och forskningens frihet, men han reserverade sig för dennes positivism och kristendomsfientlighet. När den litterära naturalismen framträdde i Sverige möttes den av "den sunda realismens" målsman N med ovilja och skepsis. I sitt direktörstal i SA 1884 gick han till angrepp mot den riktning som "missbrukar naturens namn". Den innebär "en förvridning och ett misstag"; den är uttryck för "en materialistisk och själsmördande världsåskådning" (SAH ifrån år 1796, 61, 1885, s 7 f).

Då Malmström avled 1865 sökte N befordran. Som professorsspecimen skrev han Om innehåll och form i konsten (1866), där han i stort sett anslöt sig till den av J F Herbart och R A T Zimmermann utvecklade formestetiken. Avhandlingen innebar ett försök till uppgörelse med den hegelska skolan på "den rationella idealismens" grund. Också som litteraturkritiker betonade N starkt begreppet form. Det sköna var för honom till sitt väsen form, och utan sådan kan ingen verklig konst skapas. Ett ideal var den antika formen i skulptur och arkitektur.

Som professor gjorde N sitt ämne till ett av universitetets mest uppskattade och eftersökta. Hans föreläsningar, särskilt över poesins och konstens historia lockade många studenter, av vilka flera blev framstående litteratur- och konstvetare. Att H Schück kom att välja litteraturhistoria till huvudämne berodde, säger han, "nästan uteslutande på N:s livliga, väckande undervisning", och han tackade långt senare N för hans "väckande och livliga föredrag, det konstnärliga och friska" i hans personlighet och hans "förmåga att känna med ungdomen".

I det komplex av ämnen som N:s professur omfattade drog, vid sidan av den rena estetiken, konsthistorien till sig hans största intresse. Han var Sveriges första universitetslärare i denna disciplin och röjde väg för dess erkännande som ett självständigt undervisningsämne. Han författade flera verk om konst och konstnärer, både utländska och svenska, bl a C F Adelcrantz och J T Sergel. I en serie Estetiska studier (1873–84) behandlade han såväl övergripande frågeställningar som mer konkreta ämnen.

N:s förening av djup teoretisk insikt och bred överblick kom i hög grad hans undervisning till godo. Litteraturhistorisk forskning i senare tids mening bedrev han inte, men han fick stor betydelse för ämnets utveckling genom den stimulans han gav lärjungar som H Schück, K Warburg och O Levertin. För dem betydde lärarens krav på "vetenskaplighet" något avgörande.

Själv övergav N aldrig sin övertygelse att konstens uppgift är att förmedla kunskap om en högre verklighet. Ibland skymtar hos honom en breddad syn på humanistisk forskning. Han saknade visserligen själv intresse för empiriska metoder, men påverkad av nya signaler, framför allt från tyskt håll – bl a av H Hettner – ställde han sig allt mindre avvisande till historiskt inriktad forskning, ett område där N:s kollega i Lund G Ljunggren (bd 24) redan gjort en pionjärinsats. I en recension berömde N sin företrädare Malmström för att ha befriat litteraturhistorien från "de skruvade filosofemernas fjättrar", och i avhandlingen Skönhetslärans hufvudbegrepp belysta (1894) förklarade han sig positiv till "en på erfarenhetsanalys grundad skönhetslära". Denna tendens fullföljdes av Schück som förde den empirisk-historiska och komparativa litteraturhistorien, frigjord från estetisk spekulation, till seger i Uppsala.

Samtidas omdömen om N är enstämmigt positiva. Trots ett hetsigt temperament var han älskvärd och konciliant, hade humor och sällskapstalanger. Studenten Strindberg var en av de veterligen få som kom i något slags konflikt med honom. Det var också Strindberg som präglade ordet "idealik" om den estetiska syn som N och hans likasinnade företrädde. En elev karakteriserar N som "sympatisk, flärdlös och ung i grått hår" och talar om "den oskrymtade välvilja som han visade även de yngsta och ringaste bland sina elever" (Berg, s 180). Vid hans bortgång underströk H Hjärne i SA levnadstecknaren P Hallströms ord, att det hos N fanns något "av lyckans och hälsans osökta poesi" (SAH ifrån år 1886, 23, 1908, s 12 o 51).

N:s idealitet och ljusa livssyn kommer till uttryck i hans memoarer, En sjuttioårings minnen. Medan hans lärda verk åldrats på många punkter bevarar hans minnesbilder av människor och händelser under ett långt och verksamt liv sitt läsvärde.