Helena M Munktell

5 Munktell, Helena Mathilda, syster till M 4, f 24 nov 1852 i Grycksbo, Stora Kopparberg, Kopp, d 10 sept 1919 i Sthlm, Osc. En av grundarna av Fören sv tonsättare 18. Tonsättare. - LMA 15. - Ogift.

Helena M var yngst av nio syskon och hade förmånen att växa upp i en mycket kulturvänlig miljö. Fadern (M 2) hade ett brinnande musikintresse. Modern ansågs vara ovanligt bildad och upprätthöll efter faderns död de konstnärliga och musikaliska traditioner som funnits på bruksgården Grycksbo under dennes tid. Hon tillbringade vintrarna i Sthlm där hon höll storartade salonger och samlade kring sig Sthlms förnämsta musiker och konstnärer. Bland dem märktes M:s blivande lärare tonsättarna Ludvig Norman och Conrad Nordqvist.

M och hennes syster Emma fick god utbildning i privatskolor. Efter att ha varit elev vid fru Hammarstedts skola i Sthlm började M studera musik vid Ivar Hallströms musikinstitut. Därefter fortsatte hon musikutbildningen genom att ta privata lektioner i piano för Carl Fexer, komposition för Norman och Nordqvist, kontrapunkt för Johan Lindegren och instrumentation för Joseph Dente.

Från och med 1870 började de för M:s utveckling så viktiga utlandsresorna och under följande decennium grundlades hennes starka intresse för allt som tilldrog sig i kontinentens musikliv. 1870 reste hon till Wien och studerade sång för en professor Wolff och piano för Julius Epstein. 1877—79 vistades hon regelbundet i Paris som skulle bli den stad i vilken hon under flera decennier hade sin fasta boplats under vinterhalvåret. Fram till början av 1870-talet studerade hon framför allt sång, men under de första parisåren skulle pianot bli det instrument hon främst intresserade sig för. Hon studerade piano för T Ritter och C Delioux och ägnade under några år så mycket tid åt pianospelandet att sångutbildningen blev nästan helt åsidosatt. Den pianistiska färdighet hon förvärvade dessa år skulle senare påverka hennes sätt att komponera för piano. Pianosatserna i hennes kompositioner är ofta väl utarbetade och gjorda med säkert sinne för pianots uttrycksmöjligheter. Under följande år framträdde hon både som solopianist och framför allt som ackompanjatör till sina egna sånger. I Paris började M också fördjupa sina studier i komposition. Hon fick kontakt med tonsättaren Benjamin Godard och studerade komposition för denne, sannolikt under åren 1885 till 1892.

1885 framfördes i Sthlm sångerna Sof, sof och Åter i Sorento. Detta var M:s debut som tonsättare och hon väckte omedelbart uppmärksamhet. Stockholmspressen ansåg att Sof, sof var "en melodisk pärla af renaste vatten", att kompositionerna hade en individuell stil och att de bar spår av franskt inflytande. Året därefter framfördes romansen Trohet som av recensenterna ansågs vara "ett förtjusande stycke i svärmisk folkton". Redan i dessa första sånger hade alltså M funnit sin speciella stil som utgör en sammansmältning av sv och franska stilideal.

Under följande år framfördes flera av M:s sånger och hon framstod som en betydande och intressant sångtonsättare. Med detta genreval anslöt hon sig till en början till en tradition av kvinnliga tonsättare som fanns i norra Europa. Men M:s verksamhet skulle snart sträcka sig långt över sångtonsättarnas gränser. Vid slutet av 1880-talet fick hon kontakt med den franske tonsättaren Vincent d`Indy. Denne fick stor betydelse för henne, inte enbart som lärare utan även som förespråkare för hennes verk; d`Indys ställning i Paris' musikliv var mycket stark. Han blev intresserad av M:s produktion, flera av hennes verk uppfördes i Paris under 1890-talet och detta decennium blev hennes stora genombrottstid i Frankrike. Från 1892 studerade hon regelbundet för d'Indy, först privat och från 1894 vid Schola Cantorum. Kontakten uppehöll hon fram till 1910.

Under 1890-talet tonsatte M flera större verk. Isjungfrun, en ballad för baryton och orkester, blev klar 1889 och uppfördes första gången i Paris 1899. Operan I Firenze blev även den klar 1889 och uruppfördes s å och 1891 på K teatern i Sthlm. Hennes förre lärare i instrumentation, Joseph Dente, hade då utfört instrumentationen av verket. Operan är en sk opera comique i en akt och dess styrka ansågs ligga i solonumren, speciellt i romanserna Tror ni en kvinna så lätt kan glömma och O fagra barn. I Firenze uppfördes även privat i Paris 1892 i systern Emma Sparres ateljé. Vid pianot satt då M själv, och hennes båda lärare Godard och d`Indy var närvarande. Operan fick ett mycket positivt mottagande av den franska pressen.

1890-talet var M:s mest produktiva period och det var då hennes verk oftast var representerade på konsertprogrammen. I Sverige framfördes främst hennes sånger. Stimulerad av detta tonsatte hon flera nya sånger och körverk. Under senare delen av 1890-talet ökade hennes intresse för orkesterkomposition. Två orkesterverk tonsattes, Suite symphonique och en symfonisk dikt, Bränningar op 19. Både den symfoniska sviten och Bränningar uruppfördes vid skandinaviska konserter i Monte Carlo, den symfoniska sviten 1895, Bränningar 1898, 1902 och 1919 i Sthlm. Under 1900-talets början tonsatte M några av sina viktigaste verk, först en violinsonat 1905 som uruppfördes s å i Paris och i Sthlm. De sista tio åren tillbringade hon i Sverige. Oftast bodde hon i Sthlm men varje sommar återvände hon till sitt älskade Dalarna och sannolikt efter återkomsten till Sverige tonsattes ytterligare två orkesterverk, Valborgsmässoeld och Dalsvit. Det finns inga belägg på att Valborgsmässoeld skulle ha uppförts, däremot uruppfördes Dalsvit i Paris 1910 och i Sthlm 1916.

Redan i de tidiga verken klingar M:s individuella stil. Speciellt sångerna är franskinspirerade och här finns djärv frigjord harmonik, som då var ny och klingade fräscht för sv öron. Men hon har också återskapat den sv folkvisan och folkdanserna i flera kompositioner. Framför allt i de senare verken Dalsvit och Valborgsmässoeld framträder M som nationalromantiker. Bägge verken är inspirerade av hembygden Dalarna. Violinsonaten, hennes kanske mest betydande verk, är tonsatt i franskinspirerad cyklisk form och innehåller djärva klangsammanställningar, men här finns också nordiska folkviseliknande tonfall och inte minst rytmiskt vitala partier som för tanken till dalpolskan. Den verkningsfulla kombinationen mellan nordisk folkton, nyromantik och franska klang- och formideal utgör essensen i hennes musik.