Arne Müntzing

2 Müntzing, Arne, brorson till M 1, f 2 mars 1903 i Gbg, Haga, d 7 jan 1984 i Lund, Allhelgonaförs. Föräldrar: ingenjören Natanael M och Elin Esselius. Studentex vid Gbgs h samskola 24 maj 22, inskr vid LU 8 okt 23, eo amanuens vid instit för ärftlighetsforskn 24 okt 25-28 febr 27, FK 31 maj 26, amanuens vid instit för ärftlighetsforskn 1 mars 27—31 jan 29, FL 31 jan 29, allt vid LU, förste assistent vid Sv sockerfabriksab:s instit för vitbetsförädling, Hilleshög, Härslöv, Malm, 1 febr 29-30 sept 31, sekr i Avlsbiologisk Sektion av Nord Jordbrugsforskeres Foren 29— 35, disp vid LU 12 april 30, doc i ärftlighetslära där 27 juni 30, FD där 30 maj 31, avd:fö-rest vid Sveriges utsädesfören, Svalöv, 1 okt 31—28 febr 38, sekr i Mendelska sällsk i Lund 36-37, v ordf 38, ordf där 39-69, prof i ärftlighetslära vid LU 28 jan (tilltr 1 mars) 38—68, v ordf i Lunds kammarmusiksällsk 44—47, ordf där 48, led av styr för Alnarps lantbruks-, mejeri- o trädgårdsinst 45—55, av styr för Fonden för skoglig forskn 46, av styr för Rasbiologiska inst 47—59, av styr för Inst för husdjursförädling på Viad, Grödinge, Sth, 48—50, avd:red för Sv uppslagsbok 47— 55, ordf i Lunds orkesterfören 54, led av Statens naturvetensk forskn:råd 55—62, v ordf där 57—62, ordf i forskn:rådets publiceringsnämnd 55—62, red för tidskr Hereditas 54— 77, led av styr för Sven o Lilly Lawskis fond för naturvetensk forskn 60—65, ordf i Nord genetikerfören 60—78, led av forskn:beredn dec 62—dec 67, av statens råd för atomforskn 64—67, av LA:s kollegium 64—67, av forskn:rådens komm för forskn:organisation o forskn:ekonomi 65, av styr för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond 65, av statens råd för skogs- o jordbruksforskn 67—70. — LFS 38, LLA 45, LVA 49, LVVS 50, LHVL 63. G 22 juli 1933 i Höör, Malm, m folkskollär Gudrun Lewis-Jonsson, f 8 okt 1912 i Malmö, S:t Joh, dtr till kh eo hovpredikanten Karl Lewis Jonsson o Ruth Wihlborg.

G Mendels forskningsresultat aktualiserades 1900. Under det följande årtiondet utfördes undersökningar av lagbundenheten för egenskapers nedärvning, inte minst när det gällde kulturväxterna. I Sverige var lundabotanisten H Nilsson-Ehle pionjär för denna verksamhet genom sina korsningsförsök med vete och havre.

Efter en lysande studentexamen 1922 började M läsa botanik och ärftlighetslära i Lund. Redan året därefter rekryterades han till Nilsson-Ehles forskningsgrupp. Här fick M en gedigen grund i praktiskt växtförädlingsarbete, och som licentiat fick han anställning vid Sv sockerfabriksab:s institution för vitbetsförädling. Efter disputationen blev han föreståndare för den nyinrättade cytogenetiska avdelningen vid Svalöv. Efterhand kom M att koncentrera sig på kromosomundersökningar och framställandet av nya kulturväxter genom experimentella förändringar av kromosomtalet. Han lyckades t ex framställa rågvete och tetraploid råg.

I sin vetenskapliga skolning var M inte ensidigt inriktad på det praktiska växtförädlingsarbetets bokstavligen jordnära problem. Av avgörande betydelse för hans fortsatta karriär blev lundagenetikernas intresse för evolutionsteoretiska frågeställningar. Mendelismen hade inneburit ett förnyat intresse för artbildningens mekanism, och genetikerna var inte sena att framhålla hur deras kromosomundersökningar kunde lösa problem som de klassiska systematikerna hade gått bet på. I Lund hade N Heribert-Nilsson och G Turesson tagit upp sådana artbildningsproblem under slutet av 1910-talet.

Genetikernas viktigaste bidrag till diskussionen blev att experimentellt framställa nya arter. Under 1910-talet hade flera forskare gjort försök i denna riktning; Heribert-Nilsson hade t ex framställt nya Salix-former. M valde släktet Galeopsis och lyckades efter flera års arbete påvisa att det gick att på experimentell väg syntetisera en naturlig, linneansk växtart. Galeopsis tetrahit, kännetecknad av fyrdubbelt kromosomtal (tetraploidi), åstadkoms genom korsning av två andra naturligt förekommande (diploida) arter. M:s doktorsavhandling Outlines to a genetic monograph of the genus Galeopsis belönades med högsta betyg och betraktades av hans samtida som ett av de mer betydelsefulla bidragen till belysningen av artbildningsproblemet. Senare sammanfattade han sina och andras undersökningar angående mångfaldigandet av kromosomtalet (polyploidi) i det teoretiska arbetet The evolutionary significance of autopolyploidy (Hereditas 1936).

När Nilsson-Ehle avgick ansågs M självskriven som efterträdare. De sakkunniga framhöll att hans "numera klassiska experimentella arbeten" var uttryck för "en högst osedvanlig meritering" och föreslog att han skulle kallas till professuren. Väl i ämbetet tog hans mer teoretiska och allmängenetiska intressen ut sin rätt. Om detta vittnar redan hans installationsföreläsning (Genetics in relation to general biology, Hereditas 1938), i vilken han ägnade det ojämförligt största utrymmet åt artbildningsfrågan och diskontinuiteten i naturen och åt genetikens betydelse för den botaniska systematiken.

Som konsekvens av denna inriktning flyttade M, trots ett visst motstånd från Nilsson-Ehles sida, institutionen från Svalöv tillbaka till Lund. En annan genetiker övertog föreståndarskapet för Sveriges utsädesförening. Visserligen var personkontakterna mellan Svalöv och lundainstitutionen fortsatt intima, men den institutionella kopplingen mellan genetiken som vetenskaplig disciplin och den praktiska växtförädlingen bröts härigenom. En av följderna blev att genetiska undersökningar av djur (inkl Drosophilagenetik) och humangenetiska problem kom med i arbetet under 1940-talet. Under efterkrigstiden utvecklades institutionen till ett modernt, allsidigt genetiskt forskningscentrum. Även om M själv förblev den klassiska botaniska ärftlighetsforskningen trogen och ägnade sig åt sina ungdomsintressen (polyploidi, apomixis och fertilitetsproblem) kom naturligtvis också den moderna molekylärgenetiken att tas upp på programmet.

Frågan om genetikens förhållande till eugenik och rasbiologi är av stort historiskt intresse. M stod här för en moderat men ändå principiellt positiv hållning till eugeniska åtgärder. Redan i installationsföreläsningen hävdade han att ingen åtgärd kunde vara mer betydelsefull för det mänskliga samhällets utveckling än på den genetiska vetenskapen väl grundade, korrekta och effektiva ingrepp i den mänskliga ärftliga konstitutionen.

Nilsson-Ehle var visserligen den moderna mendelska ärftlighetsforskningens pionjär i Sverige, men det blev M som kom att personifiera genetikens (namnbytet skedde vid krigsslutet) etablering som vetenskaplig disciplin i Sverige. En väsentligt bidragande orsak härtill var hans lärobok Ärftlighetsforskning som kom 1953. Den blev omedelbart ett standardverk i sv universitetsundervisning i genetik och har sedan kontinuerligt vidareutvecklats i en rad upplagor och översättningar.

I sin forskningspolitiska verksamhet höll sig M till sin läst. Visserligen var han under en period medlem av Naturvetenskapliga forskningsrådet, men hans väsentligaste insatser gällde genetikens problem. Han var ordförande i Mendelska sällskapet i Lund under hela sin ämbetstid och redigerade lundagenetikernas (från 1960 Nordiska genetikerföreningens) tidskrift Hereditas under en lång följd av år.

De som lärde känna M tecknar samfällt bilden av en person som lugnt och metodiskt, sakligt och logiskt, blygsamt men hängivet vigde sitt liv åt att klarlägga växternas ärftlighetsförhållanden. M:s livsverk sammanföll med genetikens genombrott som en av 1900-talets mest succérika naturvetenskaper.