Alva Myrdal

2 Myrdal, Alva, f 31 jan 1902 i Uppsala, d 1 febr 1986 i Danderyd, Sth. Föräldrar: byggmästaren Gustaf Albert Jansson Reimer o Lovisa Wilhelmina (Lowa) Larsson. Avgångsex från handelsskolan i Eskilstuna 31 mars 17, anst vid Eskilstuna stads revisionskontor 6 nov 17–juni 19, studentex som privatist i Sthlm 15 juni 22, inskr vid StH 12 sept 22, FK där 8 nov 24, studiecirkelledare vid ABF i Sthlm 24–32, studier i psykologi i England o Tyskland 27, studier i USA 29–30, i Geneve 30–31, inskr vid UU 6 maj 32–vt 37, assistent vid rättspsykiatriska kliniken på Långholmen i Sthlm 32–34, v ordf i Yrkeskvinnors klubb, Sthlm, 32–35, sekr i komm ang gift kvinnas förvärvsarbete juli 35–nov 38, ordf i Yrkeskvinnors riksförb 36–38 o 40–42, rektor för socialpedagogiska seminariet 36–48, v ordf i International Federation of Business and Professional Women 38–47, studier i statistik vid Teachers College, Columbia University, USA, 39–40, sakk i statens arbetsmarknadskommission nov 40–48, led av arbetarrörelsens efterkrigskomm 43–44, av styr för Gallup-inst 43–44, av komm ang partiellt arbetsföra okt 43–sept 47, av SAP:s programkomm 44–48, av komm ang internationell hjälpverksamhet mars 44–sept 48, sv delegat vid ILO-konferensen i Paris 45, led av styr för Socialinst 45–47, av skolkommissionen jan 46–juni 52, ordf i komm för social information juni 46–dec 49, i internationella kommissionen för förskoleutbildn 46–48 (hedersordf från 48), led av komm för halvöppen barnavård febr 46–nov 50, sv delegat vid UNESCO-konferensen i Paris nov–dec 46, vid ILO-konferensen i Geneve juni 47, led av rådet för Sv inst juni 48 (v ordf 16 juni 61–10 april 64), chef för FN:s avd för sociala frågor 21 jan 49–50, för UNESCO:s socialvetensk avd i Paris 51–55, envoyé i New Delhi, Colombo o Rangoon 1 nov 55 (tilltr i New Delhi 3 dec 55, Rangoon 22 febr 56, Colombo 21 maj 56), ambassadör i New Delhi 27 okt 56–1 april 61, ordf i UNESCO.s programkommission 56, sv delegat vid UNESCO:s konferens i New Delhi 56, ambassadör till UD:s o utrikesministerns förfogande 1 april 61–31 dec 66, sv delegat vid FN:s ekon kommission för Europa 23 mars 61–13 april 62, led av styr för Dag Hammarskjölds minnesfond april 62-66, av styr för SIDA 62–65, av FK 62–70 (led av särsk utsk 62 o 64), chef för sv nedrustn:delegationen i Geneve 62 –73, led av sv FN-delegationen till generalförs i New York 62–73 (ställföreträdande delegationschef 67–73), led av nämnden för internationellt bistånd 62—65, av SAP:s speciella arbetsgrupp för internationella frågor 62, ordf i FN:s säkerhetsråds expertgrupp för Sydafrika-frågor 64, led av komm för inrätt av Sthlms internationella fredsforskn:inst (SIPRI) dec 64, av sv försvarsutredn febr 65–jan 67, ordf i styr för SIPRI 29 juni 65, led av styr för Sv nationalfören mot hjärt- o kärlsjukdomar okt 65, statsråd o minister för nedrustn: frågor 30 dec 66 (tilltr 1 jan 67)–27 sept 73, ordf i SAP:s o LO:s jämlikhetskommission 68 015073, i komm ang kyrka–stat juni 68–maj 72, statsråd o minister för kyrkfrågor 14 okt 69–27 sept 73, led av nationalkomm för FN:s 25-årsjubileum 7 nov 69–30 dec 70, ordf i arbetsgruppen för framtidsforskn april 71–jan 73, i FN:s kommission för nedrustn o utveckl 72–73, i delegationen för internationell rätt mot brutalitet i krig juni 72–okt 73, Visiting fellow vid Center for the Study of Democratic Institutions, Santa Barbara, USA, 73–74, gästföreläsare vid Institute of Technology, MIT, Mass, USA, 74–75, vid Wellesley College, USA, 76, Honorary Research fellow vid Wisconsin University, USA, 77. – Fil hedersdr vid GU 18 okt 75, med hedersdr vid univ i Linköping 27 maj 82 o hedersdr vid 10 utländska univ. Tyska bokhandlarnas fredspris 70, Einsteins fredspris 80, Nobels fredspris 82.

G 8 okt 1924 i Sthlm, Matt (enl vb för Kloster, Söd), m prof Karl Gunnar M (M 1).

M:s barndom präglades av uppbrott som ledde till kontakt med nya miljöer och livsstilar. I hemmet fördes politiskt radikala diskussioner. Fadern var byggmästare och verksam i Sthlm och dess förorter. Han började dock vid sidan av denna verksamhet driva ett jordbruk i eskilstunatrakten. Han var kooperatör, socialdemokrat, nykterist och ateist. I hemmet lästes dåtidens socialrealistiska författare som Zola och Strindberg men även P J Rösiös skrifter, framförallt hans verk Revolt, diskuterades.

M har själv i olika sammanhang understrukit betydelsen av hemmiljön för hennes radikalism men har även pekat på de skillnader i åsikter och attityder som fanns mellan hennes mor och far. Modern var liberal men hade enligt M en konservativ kvinnosyn och motsatte sig att den brådmogna dottern skulle studera vidare. M fick efter grundläggande utbildning anställning på ett revisionskontor men fortsatte trots moderns ogillande spontant att studera vidare. Hon avlade studentexamen som privatist. Redan i en uppsats under skoltiden behandlade M temat flickors särbehandling i utbildningsväsendet och framhöll skillnaderna mellan pojkars och flickors möjligheter att skaffa sig önskvärd utbildning, ett tema hon ofta skulle återkomma till.

Som 17-åring började M umgås med sin blivande make. Korrespondensen dem emellan bär rika vittnesbörd om deras intellektuella ambitioner. Ständigt anknyter de i sina brev till aktuell samhällsdebatt och samhällsforskning. Kontakten med Gunnar förde M till Sthlms högskola där han studerade juridik. Hon studerade själv religionshistoria, litteraturhistoria och nordiska språk. Hon har skildrat kontakten med högskolan i mycket positiva ordalag. Lärare som Gillis Wetter, Martin Lamm och Adolf Noreen gjorde intryck och bidrog säkerligen till att ytterligare befästa hennes vetenskapliga intressen.

Strax innan M avlade sin akademiska grundexamen gifte de sig. Genom bl a makens forskning i nationalekonomi vidgades parets kontaktnät till den unga radikala krets av samhällsvetare och arkitekter med anknytning till högskolan som under 1920-talets mitt började utkristallisera sig som en samhällskritisk grupp. Där fanns förutom makarna Myrdal Célie Brunius, Dag Hammarskjöld, Alf Johansson, Sven Markelius, Uno Åhrén, Britta Åkerman m fl. Flera var framstående representanter för den frambrytande funktionalismen och fick sina genombrott i anslutning till Stockholmsutställningen 1930. Tillsammans med Markelius satte M igång ett projekt för kollektivhusboende som 1935 resulterade i att ett första kollektivhus invigdes i Sthlm.

M fortsatte sina studier med de nya akademiska ämnena psykologi och pedagogik. Hon hade för avsikt att avlägga licentiatexamen med en avhandling betitlad Kritik av Freuds drömlära. Olika saker kom dock emellan, bl a utlandsresor till USA, Schweiz och England. Under dem fortsatte hon sina studier, nu mer specifikt inriktade på socialpsykologi, socialpedagogik och sociologi. Hon studerade bl a for professor J Piaget i Geneve. Under sin vistelse där skrev hon tillsammans med sin make två långa artiklar avsedda för Tiden men dessa ansågs vara för långa varför makarna gav ut dem något kompletterade i bokform. Boken gavs titeln Kris i befolkningsfrågan. Den ger en bred sociologisk analys av såväl bakgrunden till det dåvarande demografiska läget som en konsekvensbeskrivning. Uppenbarligen har M svarat för de familjepolitiska analyserna.

Resonemangen utgår från nationalekonomins teori om de komparativa fördelarna. Genom en långt driven arbetsfördelning där alla människor i största möjliga utsträckning tillåts utnyttja sina specifika resurser blir den ekonomiska tillväxten maximal och möjligheter skapas för att förbättra de allmänna ekonomiska och sociala villkoren. En förutsättning är dock att den ekonomiska tillväxten följs av en aktiv fördelningspolitik. Utvecklingen mot ett industrisamhälle framställs i boken positivt och som ett steg mot en alltmer specialiserad effektiv produktion. Det gäller för samhällets alla delar att dra de rätta konsekvenserna av denna utveckling och att anpassa samhällets bärande strukturer efter den industriella produktionsformens krav. Med imponerande tydlighet redogörs för de följder industrialismen kan leda till för familjebildning, könsroller, yrkeskarriärer, barnuppfostran m m. Framtidsperspektivet som målas upp är en "fortsatt kollektivisering av barntillsyn och barnuppfostran". Den existerande familjeformen i vilken modern förväntas vara hemma och passa barn medan fadern svarar för lönearbetet och familjens inkomster uppfattas endast som en "dålig kompromiss mellan en stabil förkapitalistisk tradition och den nya tidens förändrade betingelser" (s 317). I det tidigare agrara patriarkaliska samhället hade familjen utgjort en funktionell produktionsenhet i vilken tillsynen och uppfostran av barnen delades mellan storfamiljens medlemmar på ett ändamålsenligt sätt. I den moderna familjen har denna uppgift ensidigt överförts på kvinnan, modern. Men den fortsatta rationaliseringen av hemarbetet medför, tillsammans med frivillig barnbegränsning, att hemarbetet inte längre ger full sysselsättning för kvinnan. Hennes vardag fylls istället av improduktiva sysslor såsom överdriven städning och "shopping". Det leder också till att kvinnorna känner leda och får besvär med sina "nerver". I framtidens familj måste såväl kvinna som man ha förvärvsarbete utanför hemmet.

Samhällets svar på den demografiska utvecklingen, framförallt kännetecknad av minskande nativitet, bör bli en omfattande socialpolitisk satsning där kostnaderna för barnen delas av alla och där social- och barnavården förbättras genom en rad reformer. Boken är en plädering för en profylaktisk socialpolitik istället för den rådande symtomorienterade. Samhället bör bygga upp ett system av generellt verkande socialpolitiska medel som skall förebygga social utslagning och misär. Barnbidrags fria skolmåltider, föräldrapenning, barnstugor osv är viktiga beståndsdelar i detta system. Men även aktiva insatser för barnbegränsning ingår. Befolkningsfrågan skall inte lösas genom att antalet barn i den enskilda familjen åter ökas. Den demografiska krisen kan lösas genom att alla familjer skaffar sig tre barn. Det var idealet. Men boken innehåller även traditionella ny- malthusianska krav på reglering av fortplantningen. Sterilisering av personer som av psykiska eller fysiska skäl är olämpliga som föräldrar förespråkas eftersom just denna kategori har benägenhet att skaffa stora barnkullar i vilka barnen far illa. I första rummet bör en sterilisering sikta till en radikal "utsovring" av "höggradigt livsodugliga individer" (s 217). Den rasbiologiska forskningen var, hävdas det, dock inte så långt utvecklad att ärftlighetssammanhangen bakom olika defekter alltid var klarlagda. Socialpedagogiska och ekonomiska kriterier bör även tillämpas. Samhället har ett rent ekonomiskt intresse av att inskränka "de lindrigt sinnesslöas" möjligheter till fortplantning: "Åter och åter träffa vi t ex på stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där hela skaran måste underhållas av det allmänna och där deras ofta förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kommer att vålla ytterligare bekymmer" (s 223). Att ett "antal dylika individer" hindras att komma till världen medförde "en betydande social lättnad". Det framhålls emellertid att det från rent "rasbiologisk" synpunkt saknas empiriska belägg för slutsatsen att det skulle finnas ett samband mellan individers rastillhörighet och arvsmaterialets kvalitet.

Boken är grundad på en intellektuell och rationell livssyn där slutsatserna oftast vilar på systematiskt insamlad information. Den behandlar på ett förutsättningslöst sätt en mängd frågor som då ofta var tabubelagda i den offentliga debatten, såsom barnbegränsning och sexualupplysning. Idémässigt är den ett pionjärarbete och en utveckling av nymalthusianismen därigenom att en aktiv befolkningspolitik för första gången anpassas efter förutsättningen att industrisamhället med dess urbana livsstil skall bejakas och politiken utformas efter detta. De aktiva befolkningsförespråkarna hade dittills nästan undantagslöst sett lösningen på befolkningsutvecklingen i en återgång till jordbrukssamhället. Befolkningskrisen hade huvudsakligen uppmärksammats av konservativa politiker som sett själva industrialiseringen som ett allvarligt hot ledande till "folkstammens" uttunning. Här ges ett alternativ: en befolkningspolitik med en radikal och progressiv framtoning. Makarna M fördes med ett slag fram i samhällsdebattens centrum. En hektisk tid inleddes för M. Brevmaterialet vittnar om att hon, strax efter bokens publicering från sin barnsäng då hennes andra barn föddes, inledde en polemik med makarna Ebba o Eli Heckscher rörande makens och hennes teser. Hon blev i ett slag symbolen för en radikal och intellektuell kvinnosyn. Hon engagerades flitigt som föredragshållare, skrev mängder av artiklar och erbjöds uppdrag av olika slag. Bl a lämnade hon uppmärksammade bidrag till statliga kommittéer. Nämnas bör särskilt hennes insats i befolkningsutredningen inom vilken hon gjorde undersökningar rörande "sexualfrågan".

M koncentrerade under detta skede sina insatser till familjepolitiken. 1936 grundades Socialpedagogiska seminariet i Sthlm efter ett initiativ av HSB:s skapare, Sven Wallander, och M. Seminariet skulle svara för utbildning av förskollärare. Det pedagogiska programmet för förskolor/storbarnkammare hade M utvecklat året förut i boken Stadsbarn. Daghemmen var en gemensam lösning på två grundläggande problem: kvinnornas frigörelse och barnens socialisering. M ställde sig mycket kritisk till den existerande Fröbel-pedagogiken och ville förena tillsynen av barnen med ett medvetet pedagogiskt program där barns möjligheter till inlärning aktivt utnyttjades. Det gällde inte endast att sysselsätta barnen under ett par timmar om dagen utan att aktivt förbereda dem för vidare teoretiska och praktiska studier. Idéerna, som till stor del kom från USA, ville hon förankra hos blivande förskollärare. Hon knöt emellertid ofta krav på strukturinriktade samhällsreformer till de rent pedagogiska förslagen: "Det är ... mer än goda råd som behövs för att kunna uppfostra barn i våra vanliga 1-rumslägenheter. Den moderna pedagogiken förbjuder t ex aga, och den påbjuder som ett lämpligt straff, att man helt lugnt går ut ur rummet och lämnar det olydiga barnet ensamt, för att dess sinnesrörelse skall dämpas ner och för att det skall erfara det 'sociala ogillandet'" (Stadsbarn, s 175). M bejakade även de försök som gjordes att introducera nya pedagogiska grepp i skolundervisningen. Hennes son sattes i den för sina progressiva pedagogiska idéer kända Olofskolan. En bärande tanke där var att knyta samman den teoretiska och den estetiskt-praktiska utbildningen för att utveckla barnens olika sinnen. Hennes partipolitiska plattform blev det socialdemokratiska partiet till vilket hon anslöt sig i början av 1930-talet. I slutet av detta decennium begav sig makarna M åter till USA. M var där sysselsatt dels med att skriva en omfattande redogörelse för den framväxande sv välfärdspolitiken, Nation and Family, avsedd för den anglosachsiska publiken, dels inom den internationella organisation för yrkeskvinnor som under 1930-talet vuxit fram. Hon var mellan 1935 och 1938 ordförande i den sv avdelningen av Yrkeskvinnors klubb och blev 1938 v ordförande i den internationella organisationen. Märkbart är även att hennes intresse under denna period försköts från att ha gällt förskoleutbildning och barntillsyn till att omfatta hela utbildningssystemet med koncentration på grundutbildningen i det allmänna skolväsendet.

Kritiken mot skolsystemet tog sin utgångspunkt i en jämförelse med förhållandena i England och framför allt USA. M hävdade att demokratiseringen av skolväsendet gått väsentligt längre i dessa länder än i Sverige. Hon behandlade temat i en rad artiklar i Aftontidningen under de senare krigsåren.

Det socialdemokratiska kvinnoförbundet utsåg M till sin representant i den grupp som 1943 tillsattes för att utarbeta arbetarrörelsens efterkrigsprogram. M presenterade i detta sammanhang en plan för en reformering av det sv skolsystemet efter snarast amerikanskt mönster: en allmän obligatorisk 8- till 9-årig grundskola påbyggd med alternativt 2-åriga yrkesskolor eller 5-årigt gymnasium. Flera av de förslag som fördes fram av efterkrigs-programkommittén bar M:s signum. Det gäller kraven på utbyggd barnomsorg, förkortad arbetstid, rationalisering av hemarbetet, fria skolmåltider mm. M hade lyckats skapa sig en sådan position att hennes socialpolitiska syn kunde ligga till grund för ett konkret politiskt reformarbete.

M:s agerande i skolfrågan var implicit inriktat på det arbete som samtidigt utfördes inom 1940 års skolutredning, där de sakkunniga inte kunde enas om en gemensam bottenskola. Vid SAP:s kongress 1944 framstod hon som en av partiets ledande skolpolitiska experter. Hon förespråkade en radikalisering av skolpolitiken och underströk starkt det demokratiska motivet för en reform. En särskild skolkommitté tillsattes av partiets verkställande utskott i dec 1944. M blev kommitténs sekreterare och programskrivare. När samlingsregeringen upplösts tillsattes snart en ny skolkommission. De principer som tidigare skisserats av M kunde hon nu till stor del knäsätta genom att hon var ledamot av kommittén. Kommitténs slutbetänkande, presenterat 1948, innehöll förslag om en 9-årig obligatorisk enhetsskola med olika påbyggnadsmöjligheter.

M:s internationella kontaktnät var framförallt inriktat mot England och USA. Uppmärksamt följde hon debatten inom dessa länder och hämtade upp exempel på utvecklingstendenser relevanta för Sverige. Ett sådant var tron på en efterkrigsdepression, som hon delade med sin make. I denna fråga började tidigt en intensiv debatt i de anglosachsiska staterna. Det gällde att i förväg planera för fredstiden såväl nationellt som internationellt. M hade redan under sin skoltid visat ett intresse för de internationella samarbetsfrågorna. I hennes arkiv finns en disposition till en uppsats betitlad Några tankar och reflexioner om Nationernas Förbund. Den är från 1919. Intresset för internationella organisationsfrågor hade fått stå tillbaka för insatserna inom socialpolitikens och skolpolitikens områden. Under andra världskriget aktualiserades det åter. Under 1943 pläderade hon för att Sverige skulle stödja NF och ILO i avvaktan på att det nya FN skulle ta form. Hon var inställd på att en överstatlig organisation krävdes för en lyckosam fredsperiod. I slutet av året betonade hon vikten av att Sovjetunionen från början togs med i det internationella samarbetet. Världen måste, hävdade hon, byggas upp på fullaste samförstånd mellan de stora västerländska demokratierna och Sovjetunionen (Kommentarer, s 68). Sverige borde bli den "stora transitostationen mellan Västerlandet och Sovjetunionen efter kriget" (Kommentarer, s 70). Samtidigt som hon klart tog avstånd från det sovjetiska systemets politiska diktatur framhöll hon värdet av det sovjetiska sociala reformverket. En ökad kontakt mellan väst och öst skulle kunna bli en "skapande kompromiss, där den sociala utjämningen från det ena hållet och demokratien från det andra hållet finge utgöra lika omistliga element bägge" (SMoK).

M:s utrikespolitiska hållning var givetvis kontroversiell och väckte mycken kritik. Samtidigt representerade hon en linje som vid den aktuella tidpunkten av många uppfattades som en förutsättning för ett framgångsrikt överstatligt samarbete. Inom kvinnoförbundet deltog hon i freds- och flyktingarbete. Hon bidrog med ett antal skrifter avsedda för folkbildningsarbete i vilka de grundläggande tankegångarna var att genom internationellt uppbyggda hjälpinsatser skapa förutsättningar för en demokratisk utveckling i de krigförande diktaturerna.

Strax efter krigsslutet utsågs M till den sv regeringens representant vid en av de första internationella konferenserna, internationella arbetsbyråns (ILO) kongress i Paris 1945. Hon fungerade även som UNESCO-delegat. I frågan om hur det internationella biståndet borde utformas efter kriget framförde hon radikala åsikter. Hon var inte främmande för något slags internationell planhushållning. Alla länders faktiska näringsbehov skulle beräknas och hjälpinsatserna borde anpassas till det faktiska behov som förelåg i de olika staterna. På FN:s initiativ skulle en sorts socialskatt införas för utjämning av skillnaderna mellan länderna för att täcka befolkningarnas nödvändiga behov av kläder, bostäder och mat. I slutet av 1948 erbjöds hon av generalsekreterare Trygve Lie tjänsten som chef för FN:s sociala avdelning i New York.

M:s utnämning kom inte överraskande. Hon hade redan tidigare varit erbjuden olika uppdrag men tackat nej. Hennes barn var fortfarande små och hennes make bunden till uppdrag i Sverige. Nu hade han tillträtt posten som chef för FN:s europakommission i Genève och familjen flyttat dit. M tyckte enligt egen uppgift att tillfallet var det rätta att pröva sina krafter i ett internationellt sammanhang. Hon blev den högst rankade kvinnan i FN:s hierarki.

M stannade på denna post endast en kort tid. Säkerligen fann hon arbetsuppgifterna stimulerande och angelägna men redan efter ett par år lämnade hon New York för ett uppdrag som chef för UNESCO:s sociala vetenskapliga avdelning i Paris. Själv har hon uppgivit att det främst var personliga motiv som gjorde att hon valde UNESCO framför FN. Hennes make var i Genève och hennes båda döttrar fortfarande i skolåldern. Avståndet till familjen blev för stort. Med M:s tjänstgöring i Paris hade familjen större möjligheter till regelbunden kontakt.

M ledde på sin nya befattning uppbyggandet av det internationella samarbetet inom det socialvetenskapliga området, ett samarbete som under kriget praktiskt taget raserats. Hon var även vetenskaplig ledare för en rad projekt, bl a ett som gällde i vilken mån det fanns vetenskapliga belägg för den utbredda uppfattningen att det förelåg skillnader mellan olika raser med avseende på intelligens m m. Resultatet av denna stort upplagda studie var att skillnader inte gick att konstatera, de individuella förutsättningarna dominerade alltid över rastillhörighet. Det kan framhållas att makarna M redan i sin bok Kris i befolkningsfrågan dragit samma slutsatser utifrån de vetenskapliga belägg som då var för handen.

M hade därmed efter kriget vidgat sitt intresse- och kompetensområde till att gälla globala sociala problem. I en rad artiklar uppmärksammade hon u-ländernas situation och relationerna mellan dessa och den rika västvärlden. Hon betonade tidigt behovet av att förändra de fattiga ländernas infrastrukturer särskilt med avseende på utbildningssystemen och hon misstrodde därför ensidigt inriktade ekonomiska hjälpinsatser. 1953 höll hon ett mycket uppmärksammat föredrag betitlat A Scientific Approach to International Welfare. Hennes huvudtes var — med exempel hämtade framförallt från Indien — att en framgångsrik ekonomisk utveckling måste löpa parallellt med en politisk, kulturell och social förändring. Stor vikt fästes vid samhällets demokratisering. Det fanns ett beroende mellan nivåerna på dessa utvecklingsområden och just överbefolkningsproblemet var ett symptom på att utvecklingen inte var balanserad. En förbättrad ekonomisk standard hade inte lett till sociala och kulturella förändringar. Folken blev kvar i fattigdomsfällan genom en ökad nativitet. Det är lätt att se likheter i M:s sätt att argumentera i u-landsfrågan och de resonemang om familjestorlek, profylaktisk socialpolitik och ekonomisk utveckling som mött läsaren i Kris i befolkningsfrågan. Men det vore felaktigt att pressa analogin för hårt. M tog utgångspunkten i de specifika lokala indiska förhållandena och betonade vikten av att allt utvecklingsarbete måste grundas på stor kunskap om varje enskilt lands särskilda förutsättningar.

M:s metod att öppna ett nytt intresse- och arbetsområde var denna gång likadan som då hon vid tidigare tillfällen vidgat sitt verksamhetsfält. Intensiv inläsning av aktuell internationell vetenskaplig litteratur låg till grund för en omfattande skriftställare- och föredragsverksamhet. Hennes opinionsskapande verksamhet vilade alltid på en solid grund av kunskap inhämtad i den vetenskapliga litteraturen men bearbetad och konkretiserad på ett personligt sätt.

Vid mitten av 1950-talet framstod M som inte bara sv utan även internationell specialist på tredje världens utvecklingsproblem. När hon 1956 tillträdde posten som sv ambassadör i New Delhi med ett ansvarsområde som förutom Indien omfattade även Nepal, Ceylon och Burma kan utnämningen ses som ett uttryck för u-landsfrågornas ökande betydelse i sv politik, vilket i mycket var ett resultat av M:s egna opinionsbildande insatser.

För M kom utnämningen lägligt. Hon och hennes make hade planerat att satsa sina krafter på u-landsproblematiken. Gunnar M avsåg att lämna Europakommissionen där han varit chef sedan 1947 och vetenskapligt behandla södra Asiens ekonomiska och sociala problem. M:s stationering i New Delhi gav paret en gemensam bas, centralt belägen i området för deras intressen. Ett samtida brev från M till maken vittnar om att hon betraktade utnämningen som krönet på en karriär, som kulmen på en utveckling som båda kämpat för sedan tonåren: "Detta skall vara den sista stora ambitiösa utflykten i den värld som varar och verkar långt utöver våra personliga öden, det har du och jag kommit överens om. När vi är tillsammans, känns ju särskilt smärtsamt det offer av nästan varje form av privatliv och personlig lycka som vi gör ... vad vi lever i är ett arbetets rus, för våra uppdragsgivare, för våra ambitioner att göra ett hederligt hantverk, för de där större idealen, som ju egentligen var det som drev oss ut i detta arbete, fastän arbetet som sådant sedan blivit självändamål och idealen i det internationella bara omnämns med bitter nostalgi. Men på denna första sida i det sista stora äventyrets bok måste också stå att just nu känner jag mig också djupt gripen av det unika och det storslagna i uppgiften. Gunnar — här reser jag på väg till Indien — till det som var ett ungdomens drömland av pärlor och turbaner, av rajor, av mogulhistoria och Gandhi och Tagore och Buddha. Jag reser dit, betald av vår egen svenska stat med sleeper och alla bekvämligheter över alper och allt. Gunnar, bara sätt det tillbaka i vår studiehungriga, uppkomlingsosäkra barndom. Vi som tränades på en gärdsgård och som fann att vi ville så mycket, vi kan nu komma tillsammans i hus som står förberedda för oss i denna undrens världsdel och med människokontakter som stänger oss ute från ingen" (cit efter intervju av Lindskog, s 95 f). Sinnesstämningen är förståelig. Som 53-åring hade M redan utfört ett imponerande livsverk. Längtan efter att få slå av på takten, leva för sig själv undan offentlighetens strålkastarljus som sedan drygt 20 år fokuserats på henne fick dock ännu åtskilliga år stå tillbaka för strävan att stå i mänsklighetens och sin egen ambitions tjänst.

M, som var ensam kvinna bland de i New Delhi ackrediterade diplomaterna och Sveriges första kvinnliga ambassadör, skapade sig snart en central position med anknytning till Indiens progressiva elit. Hon blev god vän med Jawharlal Nehru och hade god kontakt med den indiska kvinnorörelsen. Hon ägnade mycken tid till folkbildningsverksamhet. Under rundresor höll hon föredrag i städer, samhällen och byar. M fungerade som ambassadör mycket okonventionellt på det viset att hon aktivt gick in i det utvecklingsarbete som pågick i värdlandet. Hon företog resor tillsammans med Nehru och propagerade tillsammans med denne lokalt för reformer. M:s analys av läget i Indien och vilka reformer som krävdes låg mycket nära hans. Senare skulle hon i många olika sammanhang komma att knyta an till Nehrus utvecklingsstrategier. För M var han "a great prophet of the ideals of social justice and of national development" (Social Justice and National Development, s 41).

M hade sedan krigsåren således starkt engagerat sig i det internationella återuppbyggnadsarbetet. Visserligen var hon influerad av anglosachsisk diskussion och debatt men den tidigt visade starka proamerikanismen hade aldrig inneburit att hon ensidigt anammade USA:s officiella utrikespolitik och hon tog inte ställning för USA i den intensiva diskussion om den sv utrikespolitiken som följde i det kalla krigets spår. Hennes tidigt deklarerade uppfattning att även Sovjetunionen av västmakterna måste uppfattas som en likvärdig part i det internationella samarbetet utvecklades i anslutning till att motsättningarna blev alltmer uppenbara till en "tredje ståndpunkt". Hon kom alltmer att betona de oberoende, neutrala staternas rätt att hävda sina intressen oberoende av de fastlåsta stormaktspositionerna. Mycket tyder på att erfarenheterna från Indien och kontakten med Nehru härvidlag spelade roll på så sätt att M fick klart för sig att de problem som var aktuella för en liten nation i stormakternas skugga även ägde sin motsvarighet för flera av de stora u-länderna vid deras utrikespolitiska överväganden.

När det gällde de rika ländernas, framförallt stormakternas, satsningar på u-hjälp hävdade M att denna inte fick leda till att mottagarländernas nationella oberoende inskränktes, en linje som sedan länge följdes i det sv biståndet.

I ett brev hösten 1960 uttryckte M en önskan att erbjudas arbetsuppgifter i Sverige (Lindström, s 47). Gunnar M hade avslutat sina forskningar i Asien och skulle nu tillträda en professur i Sthlm. M ville följa honom tillbaka. Hon blev strax erbjuden arbete såsom regeringens speciella u-landsexpert. Men i anslutning till att regeringens u-landspolitik institutionaliserades, framförallt genom tillkomsten av Nämnden för internationellt bistånd, kallades M till nya uppgifter. Hon blev rådgivare till utrikesminister Östen Undén och utformade i den egenskapen ett förslag till en sv nedrustningssatsning, den s k Undénplanen. M:s förslag innebar att man inom FN:s ram skulle försöka skapa kärnvapenfria zoner i världen, t ex i Europa. Arbetet med Undén-planen bildade upptakt till M:s insatser för nedrustning. Utspelet kom att fa såväl in- som utrikespolitiska konsekvenser. Inrikespolitiskt fungerade det så att det tog kraften ur den starka opinion som dittills ivrat för framställande av sv kärnvapen. Utrikespolitiskt skapade det en utgångspunkt för ett gemensamt agerande av alliansfria och neutrala stater i förhandlingarna med stormakterna om provstopp och avrustning.

M blev chef för den delegation som 1962 utsågs att representera Sverige vid 18-nationsförhandlingarna rörande internationell nedrustning i Geneve. Hon valdes samtidigt till riksdagsledamot. 1966 utnämndes hon till statsråd med ansvar for nedrustningsfrågorna. Fastän de båda stormakterna USA och Sovjetunionen helt dominerade nedrustningsförhandlingarna bl a genom alternerande ordförandeskap lyckades det M att effektivt framföra de alliansfria staternas krav.

Förhandlingarna i Geneve hade tre uppgifter: att åstadkomma provstoppsavtal, att genomföra vissa fristående nedrustningsåtgärder och att förhandla fram ett avtal om "allmän och fullständig nedrustning". M satsade av naturliga skäl på att uppnå konkreta resultat inom de två första områdena. Hon har själv understrukit den fördel hon i förhandlingsarbetet haft av att vara representant för ett demokratiskt, alliansfritt, högteknologiskt land: "Vi har råd och möjlighet att som en liten, fri nation företräda internationalismens idé, som en uttrycklig antites mot de begränsat nationella intressen som ofta dikterar stormakternas handlande. Som en liten nation har vi också goda förutsättningar att föra de smås, de svagas talan ... Det faller sig naturligt for oss, trots att vi råkar höra till de rika, att vi solidariserar oss med de svaga och förtryckta" (Alva o Gunnar M i fredens tjänst, s 127 f). Det faktum att Sverige hade såväl tekniska som ekonomiska förutsättningar för att utveckla kärnvapen men avstått från detta av såväl ideologiska som försvarsstrategiska skäl gav M:s argument en särskild tyngd. M strävade efter att söka förena de alliansfria staternas — bland vilka flera u-länder fanns — gemensamma krav riktade mot stormakterna. Hon granskade samtidigt ingående stormakternas argument mot exempelvis ett provstoppsavtal. Hon presenterade ofta avancerat tekniska förslag till lösningar av kontroll- och inspektionsfrågor. Bland annat var det på hennes initiativ som sv staten lät bygga en seismologisk kontrollstation i Sverige varifrån det gick att kontrollera underjordiska kärnvapenprov. Hennes metod var att, som hon själv uttryckte det i riksdagen, "pressa de båda supermakterna genom att avkläda dem deras falska tekniska argument" (Riksdagsprot 48: 117, 1972). M:s taktik i förhandlingarna förutsatte stora kunskaper om såväl stormakternas som alla övriga länders rustningar och strategiska tänkande. Hon var en av dem som gav statsminister Erlander uppslaget att det i Sverige borde inrättas ett internationellt fredsinstitut som manifestation av det faktum att Sverige under 150 år inte varit indraget i något krig. M blev ordförande i den kommitté som 1964 tillsattes för att utarbeta de närmare riktlinjerna för det beslutade institutet. Hon blev även det inrättade institutets, SIPRI, första ordförande. Den saklighet och målmedvetenhet med vilken M bedrev sitt arbete i nedrustningsförhandlingarna och allmänt i fredsfrågan väckte respekt och sympati världen över. Av betydelse i sammanhanget var säkert att hennes starka krav på internationell nedrustning inte kopplades till försvarsnihilism och krav på ensidig sv nedrustning. Tvärtom — för att hävda de alliansfria staternas oberoende gjordes alltid dessas nedrustningar villkorliga, relaterade till stormakternas konkreta nedrustningsåtaganden.

På forskningens nuvarande ståndpunkt är det svårt att värdera betydelsen av M:s insatser i nedrustningskonferensen. När hon själv lämnade arbetet 1973 sammanfattade hon sin erfarenhet i det stora arbetet The Game of Disarmament. Det är en bok, präglad av fakta, konkret i sina skildringar av stormakternas "spel" i nedrustningsfrågan, ett spel som M fann allt mer cyniskt. Men hon ville inte lägga skulden för uteblivna konkreta resultat enbart på politikerna. Den allmänna opinionen i de demokratiska staterna hade del i ansvaret för att nedrustningspolitiken misslyckades och kapprustningen tilläts fortsätta: "Om människorna ger upp för de militaristiskt-nationalistiska särintressena — hämmade av att själva vara okunniga och därför utan skydd mot propaganda — är de politiska ledarna blott alltför benägna att ge uttryck åt det de anser 'gå hem'. De kommer då att förstärka det som har blivit tillskapat som 'allmänna opinionen', och så snart bli sin egen propagandas fångar" (Spelet om nedrustningen, s 383). Det är mot denna bakgrund man skall se M:s ihärdiga folkbildningsarbete. Hennes övertygelse efter åren i Geneve var att endast en utbredd folkopinion kunde få statsmännen och alla dem som för sin försörjning var beroende av rustningsindustrin på andra tankar. Men besvikelsen över uteblivna resultat tilltog. I sin Nobelföreläsning 1982 satte hon dock hopp till den växande fredsrörelsen. Det var hennes övertygelse att trycket från denna skulle tvinga regeringar och parlament till beslut om att befria respektive länder från kärnvapen och om att åtminstone hålla utländska kärnvapen borta från det egna området (Disarmament, Technology and the Growth in Violence, s 222 ff). Det är inte människovärdigt att ge upp, uttryckte hon det en gång i en karakteristisk formulering (efter intervju av Lindskog, s 17).

Trots den intensitet med vilken M gick upp i sina internationella uppgifter hade hon tid att ägna sig åt sina "gamla" intresseområden, jämlikhets- och jämställdhetsfrågorna. Internationell uppmärksamhet väckte hennes undersökning Womens two Roles, som hon skrivit tillsammans med Viola Klein redan på 1950-talet. Yrkeskvinnornas sociala situation klarläggs här i en komparativ studie av förhållandena i England och Sverige och en rad förslag till åtgärder föreslås, ägnade att underlätta att kombinera hemarbete med kvalificerat yrkesarbete utanför hemmet. Bokens huvudtes är att yrkesarbete utanför hemmet är en viktig förutsättning för kvinnans möjligheter till utveckling och självförverkligande. I Sverige framstod M som en centralgestalt i kvinnorörelsen men också som ledande ideolog när det gällde jämlikhetsfrågor överhuvudtaget. När de sociala frågorna politiskt aktualiserades i slutet av 1960-talet som ett resultat av tidens allmänna åsiktsmässiga radikalisering fick M en framskjuten position i arbetarrörelsens ideologiska revisionsverksamhet. Hon blev ordförande i SAP:s och LO:s arbetsgrupp för jämlikhetsfrågor. Arbetsgruppens rapporter låg till grund för en serie reformer i början av 1970-talet som syftade till att minska de sociala klyftorna och fördjupa demokratin, bl a genom demokratisering av arbetslivet genom ökat medbestämmande.

Från M emanerade ett förslag om kraftigt förkortad arbetstid, 6-timmarsdagen. Redan i Kris i befolkningsfrågan finns tanken uttryckt att en allmän arbetstidsförkortning borde genomföras. M återkom till temat i en artikel i Aftontidningen 1944. Om både män och kvinnor förvärvsarbetade och hade lika lång arbetstid skulle den sammanlagda arbetstiden, även om arbetstiden förkortades till 6 timmar, bli längre än om — som fallet var då — endast männen arbetade utanför hemmet. Föräldrarna skulle fa tid att tillsammans ta hand om sina barn på lika villkor och tid skulle bli över för deltagande i det politiska arbetet — en förutsättning för en fördjupad demokrati. Hennes förslag ledde så småningom fram till att genomförandet av en 6-timmars arbetsdag (1975) infördes i det socialdemokratiska partiprogrammet.

En av de sista offentliga uppgifter M anförtroddes var att som kyrkominister leda arbetet i frågan om kyrkans skiljande från staten. Hon var ordförande i den beredning som arbetade med frågan. Vissa marginella resultat nåddes utifrån M:s perspektiv men på det hela taget kom kyrkans relation till staten att förbli vid det gamla. M hade önskat ett betydligt friare förhållande där sv kyrkan skulle inta samma position i förhållande till staten som övriga samfund, alltså med full rätt att självständigt utforma sin liturgi och utan rätt till beskattning. Hon ifrågasatte kyrkans skattebefrielse, de allmänna valen till den kyrkliga kommunen, den obligatoriska kyrkoskatten och särskilda statsbidrag till sv kyrkan (Varning för utvidgning av statskyrkosystemet, Tiden 1973, s 529). Drygt 70-årig ledde M en utredning vars syfte var att komma med förslag hur framtidsstudier skulle anordnas i Sverige.

M var en framtidsmänniska. Hennes gärning gällde utveckling och förändring, aldrig förvaltning. Hon låg ständigt vid den politiska debattens idémässiga front uppfylld av ambitionen att verka för samhällets förbättring. Hon blev en av våra främsta "samhällsingenjörer". Hennes perspektiv var brett och hennes visioner radikala. Det tidigare författarskapet avspeglar en ambition att tillhandahålla lösningar på snart sagt alla samhällsfrågor, från de enskilda som relationen mellan familjens medlemmar till de allmänna om produktionens inriktning och utformning. Viljan att föreslå lösningar på samhällsproblemen var enorm. Hon förde fram en ny typ av sociologisk forskning i samhällsdebattens förrum. M var mest intresserad av att presentera helhetslösningar på sociala strukturproblem och uttryckte på senare år ofta missnöje med att den reformverksamhet det sv samhället genomgått alltför mycket fatt karaktären av ett löst sammanfogat "lapptäcke" där den uttänkta helheten bakom de enskilda reformerna inte alltid kom till uttryck på det vis hon tänkt sig.

Utmärkande för M:s framtoning var draget av intellektualism och rationalitet. Hennes samhällssyn kom tidigt att präglas av den nära kontakten med Gunnar M med vilken hon uppenbarligen förde en oavbruten och fruktbar dialog fram till sin död. Betydelsen av denna för M:s utveckling har hon återkommit till vid flera tillfällen och den kan säkerligen inte överskattas. Allt tyder på att det var ett sällsynt gott förhållande mellan makarna och att deras skilda personligheter kompletterade varandra på ett fruktbart sätt. De geniala dragen hos Gunnar M svarade mot ett mer konkret och handfast drag hos M. Resultatet av denna "symbios" blev ofta idéer som var visionära samtidigt som konkretion i detaljer aldrig saknades. Närheten till maken gav säkerligen även M den självkänsla som krävdes för att i längden orka hävda sig i den offentliga debatten. De var båda övertygade om riktigheten av sina gärningar. På en fråga i en intervju i anslutning till att de tillsammans erhållit ett förnämligt fredspris gav M ett svar som är mycket betecknande för hennes personlighet. Frågan löd: Om man idag vill kämpa för freden, för jämlikhet och rättvisa i världen ... varifrån kommer motståndet? M svarade: Jag skulle vilja säga: det främsta motståndet, det är allas dumhet! Ja, dumhet snarare än ondska. Människornas enfald hindrar dem från att göra det rätta. Nå, så måste jag ju svara, eftersom vi båda så eftertryckligt har bekänt oss till rationalismen. Jag tror, att om man kunde förmå människorna att klarare inse sin egen fördel skulle de vara beredda att gå med på rationella lösningar av samhälleliga problem. Människornas bästa är nämligen i mycket högre grad än vad de själva tror överensstämmande (A o G M i fredens tjänst, s 134).

Men övertygelsen om att företräda förnuftet kopplades stundtals till en övertygelse av snarast religiös karaktär att stå i det "godas" tjänst mot ondskans makter. Hon uppgav vid ett tillfälle att det var just denna övertygelse — att kämpa för det goda — som gav henne kraft till sin gärning (A M ... Interviewed by A Buttimer, s 9 f).

M hade uppenbarligen genom livet en obruten tro på upplysningens värde. Hennes verksamhet som folkbildare inom och utom landet var extraordinär. Frågan är om dess motsvarighet funnits. Som opinionsbildare torde M bland svenskar tillhöra 1900-talets främsta. Perspektivet är ännu alltför kort för att effekterna av hennes gärning skall kunna bli föremål för en rättvisande bedömning. Men inte endast den av henne själv bedrivna opinionsbildande verksamheten förtjänar omnämnas. Också hennes eget sätt att leva gavs snart en symbolisk innebörd. Hon levde som hon lärde. M uppfattades vara en idealtyp för en rationell yrkeskvinna som lyckades förena familjeliv med man och tre barn — precis det antal som uppfattades vara idealet i Kris i befolkningsfrågan — med egen yrkeskarriär kombinerad med aktivt deltagande i samhällsarbetet. Hennes liv i den specialritade Markeliusvillan i Äppelviken i Sthlm blev föremål för återkommande reportage i den sv pressen. Arkitekten hade utformat villan som en funktionell modell för hur en modern familj borde bo, en familj där föräldrarna yrkesarbetade och där barnen uppfostrades enligt senaste rön inom den pedagogiska forskningen.

M:s internationella karriär uppfattades som ett genombrott för kvinnorörelsens strävanden såväl i Sverige som utomlands. M var den perfekta yrkeskvinnan, alltid välklädd, alltid väl förberedd, alltid expedit. Bilden av M har skiftat över tiden och hennes son Jan M lyfter i sina skildringar av sin uppväxtmiljö fram dragen av arrivism och maskinmässig effektivitet i hennes karaktär. Det kyliga, starkt intellektuella drag som präglade hennes framtoning har dock inte kunnat dölja glöden i hennes sociala engagemang.