Carl T Mörner

16 Mörner, Carl Thore, sonsons son till M 8, f 24 aug 1864 i Sånga, Sth, d 7 sept 1940 i Uppsala, Domk. Föräldrar: lantbrukaren, mag greve Carl Robert Stellan M o Sara (Sally) Lovisa Ulrika Fries. Mogenhetsex vid h a l i Uppsala 23 maj 82, inskr vid UU 15 sept 82, med-fil ex 24 maj 83, amanuens vid medicinskt-kemiska laboratoriet 16 juni (tilltr 1 sept) 86–1 sept 88, MK 23 maj 88, ML 30 maj 91, tf laborator 27 juni (tilltr 1 sept)–juli 94, disp 25 maj 92, MD 31 maj 92, doc i medicinsk kemi 14 juni 92, eo prof i medicinsk o fysiologisk kemi 10 juli 94, prof i jan 09 (k beslut 18 dec 08; ny tjänst 31 dec 24)–24 aug 29, allt vid UU, lär i bl a organisk kemi vid Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala 95–23, led av dir för Uppsala hospital o asyl 15 mars 01–31 dec 15, led av komm ang granskn av giftstadgan nov 02–febr 06, ordf i styr för Sätra brunn 10–29, förordn att förrätta apoteksinspektioner 10 o 12–35. — LVS 08, LVA 13.

G 9 maj 1893 i Kristianstad (enl vb för Domk, Gbg) m sin kusin Linnea Margareta Fries, f 29 okt 1873 i Gbg, Krist, d 10 juni 1945 i Uppsala, Domk, dtr till MD Oscar Robert F (bd 16, s 521) o Sofia Elisabeth Bergman.

Som skolpojke i Uppsala besökte Carl M Kemikum, där A T Almén (bd 1), gift med M:s moster, var professor. M blev senare amanuens hos O Hammarsten (bd 18) och fick i uppdrag att utreda broskets kemi. Han isolerade, som den förste, chondroitinsvavelsyra och angav dess sammansättning. Som avhandlingsarbete valde han att undersöka äggviteämnena i ögats ljusbrytande medier, även det ett primärarbete. M hade en allmänt naturvetenskaplig håg och valde forskningsobjekt utanför de vanliga vägarna.

I koralldjurens skelett fann M den enda bromhaltiga aminosyran, dibromtyrosin. När han gjorde kaviar på abborrom smakade den illa och han upptäckte ett för arten speciellt globulin. Bland de stenar, som kan bildas i människokroppen, fann M dem av cystin och av choleinsyra.

M var road av allt levande men botaniken stod honom närmast och där särskilt mykologin, ett arv från morfadern E Fries (bd 16). Att plocka svamp hade blivit populärt och svamp ansågs matnyttig och näringsrik. M påvisade att svamp knappast innehåller någon näring men däremot utmärkta smakämnen. Han räknade med att det skulle gå åt 5,7 kg champinjonhattar för att täcka en dags äggvitebehov. Svamps smak, lukt och giftighet utredde han kemiskt och hans entusiasm för ämnet framgår bl a i korrespondensen med W Bülow (bd 7). På sina resor hade M ögonen öppna för traktens växter och han sökte upp lokaler för sällsynta arter. Släktens traditioner för floristik och systematik var levande. Apotekarna hade enligt 1688 års medicinalordningar ensamrätt att sälja läkemedel. Under slutet av 1800-talet uppstod emellertid en livlig kommers med föregivna, oftast bedrägliga läkemedel. De som tillverkade och sålde dessa produkter kringgick apotekens privilegier och deklarerade inte heller innehållet i preparaten. För att motarbeta detta bildade F Clason, T Thunberg och M byrån för upplysning om läkemedelsannonser. M analyserade produkterna och angav vad de var värda enligt apotekstaxan. Analyserna publicerades bla i Sv farmaceutisk tidskrift och från 1912 i Hygienisk revy, vilken de själva grundade. M avslöjade reklammedicin sakligt och utan att moralisera. Verksamheten bidrog till att en ny apoteksvarustadga tillkom 1913, som avgränsade apoteksvaror från andra produkter och krävde deklaration av innehållet i allt som såldes över apotek.

Enligt 1688 års medicinalordningar skulle apoteken årligen visiteras av tjänsteläkare, bl a för granskning av drogerna. Dessa läkare hade endast begränsade kunskaper i farmaci och 1855 hade beslutats att apoteken i detta avseende skulle inspekteras av särskilda sakkunniga. Visitation av tjänsteläkare bibehölls men gällde skick och ordning på apoteken och kontroll av läkarnas recept på giftiga ämnen. Under sin tid som apoteksinspektör förrättade M exakt 1 000 inspektioner. Han kom gärna överraskande, visste allt om apotekares ovanor, kunde vara pedantisk och krävde systematisk ordning. Han ville att apotekarna skulle ha goda kunskaper och en vetenskaplig syn på sitt yrke. För att ge goda råd och för att stödja föreståndare och laboranter i deras arbete för hög standard på apoteken publicerade han utdrag ur inspektionsberättelserna.

M tyckte om att resa. Liksom sin svärfar reste han på samtliga Sveriges järnvägar. Han for till alla Europas länder och gjorde en resa jorden runt. M var en av Sv turistföreningens stiftare, var aktiv när det gällde att sprida kunskap om fjällvärlden, besökte alla bemannade fyrplatser och besteg det högsta berget i varje län. Hans resor var noga förberedda, han förde resedagböcker och gjorde botaniska observationer. Resorna var strapatsrika; han åkte tredje klass och använde aldrig sovvagn. Fysiken var god; vid 70 års ålder besteg han Hekla på Island och Sulitelmas stortopp.

M var berömd som analytiker. Han började sin analys med att känna, lukta, smaka och tugga på de substanser han skulle undersöka. Han var också grundlig och vederhäftig och såg väsentligheter. För många apotekare blev M en god vän, särskilt om de delade hans intresse för natur och botanik.

M var en "riktig" professor, omgiven av en flora anekdoter. Kvick, rolig och sällskaplig vann han många vänner. Han undvek det offentliga livet, var fri från fåfänga och använde aldrig sin grevetitel.