Hjalmar O Nathorst (Nathhorst)

2 Nathorst (Nathhorst), Hjalmar Otto, son till N 1, f 10 sept 1821 i Adelöv, Jönk, d 7 mars 1899 i Lund. Genomgick Degebergs lantbruksinst, Rackeby, Skar, 11 juni 41–16 mars 42, studerade bl a ängsvattningskonsten i Tyskland o Schweiz 42, underlär vid lantbruksskolan på Väderbrunn, Bergshammar, Söd, 1 juli 42, förest där 48–mars 55, notarie i Södermanlands läns hushålln:sällsk 42, sekr där 48–55, förest vid Dagsholms lantbruksskola, Odeborg, Älvsb, april 55–61 (formellt till 24 okt 64), sekr i Älvsborgs läns norra hushålln:sällsk 15 febr 55–61, förest med prof:s nhov vid Alnarps lantbruksinst, Lomma, Malm, 17 maj 61–17 okt 86, led av styr där 61–86, sekr i Malmöhus läns hushålln: sällsk dec 67–96. - LLA 49, HedLLA 85.

G 1) 10 sept 1847 i Sthlm, Klara, m Marie Charlotte Mathilda af Georgii, f 24 dec 1825 i Sthlm, Jak o Joh, d 19 jan 1869 i Lomma, dtr till statssekreteraren Carl Petter af G (bd 17, s 63) o Maria Charlotta Limnell; 2) 13 dec 1886 trol i Danmark m Emma Persson, f 26 nov 1867 i Västra Torsås, Kron, d 22 jan 1946 i Malmö, S:t Petri, dtr till hemmansägaren Per Andersson o Ingrid Jansdtr samt senare omg m rektor Axel Frithiof Axelsson Lindquist.

Hjalmar N föddes på Näs i Småland där hans far (N 1) inrättade en herdeskola som blev centrum för landets kvalitetsavel av far. N var då tio år gammal och konfronterades således tidigt med lanthushållningens teori och praktik. Vid tjugo års ålder sändes han till sin fars gode vän E Nonnens lantbruksskola på Degeberg. Studierna där bör ha varit mycket betydelsefulla för N. Skolans undervisningsorganisation kom nämligen att stå som mönster för många lantbruksinstitut och lantbruksskolor, och härifrån rekryterades kompetenta föreståndare och lärare till dessa (Utterström, s 65).

N företog därefter med ekonomiskt understöd från VA en studieresa till Tyskland, där han besökte flera lantbruksläroverk — bl a Tharand, Hohenheim och Schleisheim — Schweiz, där han studerade boskapsskötsel, och Italien. Här grundlades det internationella komparativa perspektiv som kom att utmärka hans omfattande författarskap och föreläsningsverksamhet.

Åter i Sverige anställdes N 1842 som lärare vid Väderbrunns lantbruksskola i Södermanland där fadern var föreståndare. Föreståndarskapet överläts sex år senare på N som därmed även blev sekreterare i Södermanlands läns hushållningssällskap. Han hade då redan under faderns täta resor till Sthlm för att sköta sekreterarskapet i LA långa perioder axlat ansvaret för skolans drift.

Mot N:s sätt att sköta Väderbrunn riktades så småningom kritik från hushållningssällskapets sida, och det lär ha gått så långt att skolans anseende blivit lidande, vilket framgick av att de utexaminerade eleverna hade svårt att erhålla anställningar i länet. För att råda bot på missförhållandena bestämdes att skolans inspektör skulle utöva nära tillsyn över såväl egendomens skötsel som elevernas undervisning, vidare att N hade att rätta sig efter de föreskrifter som kunde bli aktuella på grund av nyordningen. På plussidan kan emellertid noteras att Väderbrunns areal av odlad jord under N:s tid ökades från 81 till 240 tunnland och hans opinionsbildande verksamhet för jordbrukets intressen uppskattades. N engagerade sig exempelvis i den viktiga uppgiften att lära lantbrukarna att i ökad utsträckning använda plog. Betydelsefulla härvidlag var de av hushållningssällskapen arrangerade tävlingsplöjningarna, och N var den förste som publicerade en handledning i plöjandets konst (1846). Denna var avsedd att användas vid tävlingsplöjningar och för undervisningen i lantbruksskolorna.

Det har förmodats att N under denna tid var mer intresserad av den opinionsbildande delen av verksamheten än av "det mindre tacksamma arbetet i vardagslivets släp, och att detta därför väl mycket eftersatts". Missnöjet med N:s insatser har också setts som den närmaste anledningen till att han efter endast några år frivilligt avsade sig sin tjänst (Almquist, s 272).

1855 flyttade N till arrenderad gård i Ödeborg i Dalsland och grundade Dagsholms privata lantbruksskola, där han stannade i sex år. När han lämnade denna, under Älvsborgs läns hushållningssällskaps inseende stående skola, lyckades han utverka att hans äldre bror Reinhold N (1818–82) antogs till föreståndare efter honom (Mannerfelt, s 212). Denne drev skolan i ytterligare tre år och sammanlagt utexaminerades under de nio år skolan var i drift 63 lärlingar.

Under tiden vid Dagsholm väckte N:s skrift Några ord om villkoren för sv jordbrukets utveckling stor uppmärksamhet. I denna skisserade han sina önskemål: högre lantbruksskolor, agrikulturkemiska försöksanstalter, en allmän avdikningsplan, en allmän geologisk undersökning, geognostiska kartor för hela landet, förbättrad boskapsskötsel och ett jordbruksministerium. Han betonade också särskilt kemins betydelse för jordbruket och nyttan av jordbruksförsök av olika slag. Det är troligt att publicerandet av denna skrift ledde till att N kallades att granska förslagen till byggnader m m för Alnarps lantbruksinstitut, och 1861 utsågs han också till institutets förste föreståndare med professors namn (Sprinchorn, s 45). Enligt landshövdingen i Malmöhus län S v Troil förefaller det emellertid inte ha varit alldeles självklart att N skulle erhålla befattningen. När Troil sökte lämplig kandidat till föreståndartjänsten erfor han att flera lantbrukare i Södermanland ansåg att N under sin tid vid Väderbrunn visat ett så opraktiskt handlag att han inte kunde rekommenderas till tjänsten. Troil vände sig emellertid till N:s far i ärendet och denne förklarade att den ende som hade de nödvändiga kvalifikationerna var hans son (Troil, s 170).

På Alnarp undervisade N i huvudämnena lantbruksekonomi och husdjurslära. Efter sex år där övertog han sekreterarskapet i Malmöhus läns hushållningssällskap. Sällskapet och institutet kunde dra ömsesidig fördel av varandra och N kunde sprida sina idéer om jordbrukets utveckling i Tidskrift för landthus-hållning och, när denna upphört, i sällskapets kvartalsskrift. Genom föredrag, artiklar, böcker och översättningar propagerade N ivrigt för sina åsikter. Han förordade import av goda avelsdjur, rationell utfodring, gödning för export mm. Han ivrade för artificiella gödningsämnen och månade om rotfruktsodlingen, särskilt av sockerbetor, och N var troligen den förste i Sverige att förorda inrättandet av frökontrollanstalter. I LA föreslog han 1874 att frökontroll borde höra till de agrikulturkemiska försöksanstalternas uppgifter (Juhlin Dannfelt, s 55 f).

Ett exempel på N:s öppenhet för tekniska innovationer rör centrifugalseparatorn. På en medarbetares förslag ställdes en av G de Lavals (bd 11) första separatorer upp vid Alnarp och institutet blev den sydsv plats framför andra där jordbrukare, mejeritekniker och maskinagenter kunde studera den nya tekniken (Gårdlund, s 35). I detta sammanhang kan nämnas att forskare i industrins tjänst stundom kunde ställas inför uppgiften att fungera som ett slags sakkunniga garanter för ett företags produkter. N tjänade direkt som sådan för Skånska fosfatab som bl a tillverkade gödningsämnen på basis av guano (Eriksson, s 79 f). Givetvis skall detta sättas i samband med N:s intresse för konstgödsling. Redan 1855 skrev han en liten skrift om guanons verkan och användning.

Under 1850-talet ställdes inte teori och praktik mot varandra på samma sätt som tidigare när det gällde jordbruksteknologin. Till denna utveckling medverkade N. Trots att han inte hade någon formell vetenskaplig utbildning hävdade han redan före sin tid som Alnarpsföreståndare att naturvetenskapens senaste rön borde utgöra grunden i lantbruksundervisningen, men han betonade också att det inte var tillräckligt att tillägna sig de teoretiska grunderna, eftersom dessa måste anpassas efter lokala förhållanden. Uppgiften att göra detta och att pröva utländska metoder, resultat och redskap borde, menade han, åvila de jordbruksteknologiska undervisningsanstalter som också skulle vara försöks-fält.

Det var kemin som var den viktiga naturvetenskapen, och N ansåg att jordbruket för att kunna utvecklas krävde ett samarbete mellan fackutbildade kemister och jordbrukare. Kemiska analyser klargjorde vad växter och djur består av och vad de behöver för näringsämnen. Jordbruksförsök av olika slag under fortgående kemiska analyser behövdes, och dessa måste utföras av jordbrukare och kemist i samarbete (Torstendahl, s 94–110).

N utövade ett starkt inflytande på lantbruksundervisningens inriktning och den praktiska forskningen. Vid Alnarp fick han tillfälle att omsätta sina idéer i praktiken. Under 1860- och 70-talen byggde han målmedvetet och med stor energi upp institutet som på kort tid fick en ledande ställning när det gällde åkerbrukets, husdjursskötselns och mejerinäringens utveckling.

Vid sidan av J P Arrhenius (bd 2) framstår N som den främsta vetenskapliga och administrativa kraften inom den yngre generation som förde Nonnens och N 1:s arbete på jordbrukets rationalisering vidare (Utterström, s 652).