Knut Bosson (Natt och Dag)

3 Knut Bosson, bror till N 2, f 1359 eller 1360, d 12 mars 1436. Kantor vid Linköpings domkyrka 80 eller 81, studerade juridik vid univ i Prag 81, dekan vid Linköpings domkyrka 89 eller 90, vald till biskop i Linköping maj 91, invigd 1 juni 93.

I sitt vittnesmål vid Nicolaus Hermannis kanonisationsprocess 1417 har K gett glimtar av sin ungdoms tillvaro. Avgörande för den var att Bo Jonsson (Grip) som sina närmaste fränder såg sin mor Ingeborgs bror Bo Bosson och dennes barn. K berättar att Bo Jonsson "lät uppfostra honom nästan från hans barndom, satte honom i skolan och skickade honom till universitetet i Prag". Vittnesmålet ger bilden av en yngling av börd, som vaket lever med i de högsta kretsar. K tillhörde Bo Jonssons hushåll och var tidvis (1374) med denne i Finland. När han inskrevs för juridiska studier i Prag — med hög avgift och dito förmåner — var han nybliven kantor vid Linköpings domkyrka. Bo Jonsson och hans mor hade 1370 till denna fjärde prelatur omvandlat ett kanonikat, grundat av hennes morfar drotsen Knut Jonsson (Aspenäsätten), K:s namngivare, och förbehållit sig presentationsrätten. För K fungerade ämbetet främst som ett präktigt underhåll.

Utan att ännu definitivt välja den klerikala banan förbereddes K för de högsta ämbeten inom den. Han berättar hur han nära knöts till sin biskop Nicolaus Hermanni: följde denne under tre år i hans ämbetsutövning i stiftet och till möten med rikets råd samt nyttjades som dennes betrodde bud i politiska och kyrkopolitiska ärenden, dock ännu blott vigd till de lägre klerkgraderna och således ej i stånd att själv handha sakramenten. Samtidigt tillhörde han, liksom fadern och den äldre brodern Sten (N 2), Bo Jonssons krets: i dennes testamente 1384 insattes Sten Bosson som en av exekutorerna och K som hans ersättare. Han kom därmed att ingå i den stormannakonfederation, som efter drotsens död (1386) bröt med kung Albrekt. K var en av de sv herrar som 1388 hyllade drottning Margareta. När drottningen 1390, efter sitt maktövertagande, upplöste exekutorskollegiet, övertogs ansvaret för den avlidnes och hans barns intressen av Sten Bosson, under medverkan av K och deras svågrar Tyrkil Haraldsson (Gren) och Algot Magnusson (Sture). K kallas nu dekan i Linköping; detta var ett regalt ämbete, i vilket han tydligen insatts av drottningen.

Trots sin minimala ålder och sin ringa klerikala erfarenhet bör K ha framstått som den givne efterträdaren till Nicolaus Hermanni vid dennes död 2 maj 1391. Valet skedde snabbt, drottningens godkännande inhämtades och ärendet fördes till påvestolen. Den formella utnämningen där skedde dock först på nyåret 1393, varefter K invigdes i Vadstena klosterkyrka sommaren s å, samtidigt med att den nu kanoniserade Birgitta skrinlades. Tidsutdräkten förklaras med svårigheten att sammanbringa de 660 floriner, som utgjorde linköpingsbiskopens servitium commune till påve och kardinaler. Lån måste upptagas, bl a i Vadstena kloster och hos svågern Algot Magnusson. Först 1396 var skulden i Rom likviderad. Men detta hade skett till priset av nya lån: biskopsgods och -inkomster förpantades 1400 till strängnäskyrkan för ett lån av 1 700 mark; ännu 1438, efter K:s död, försökte man i Linköping få någon reda i denna oavslutade affär. Viss realitet tycks ligga i den sena biskopskrönikans påstående att K tidvis var suspenderad från sitt ämbete på grund av sin vanskötta ekonomi.

K hade således många bindningar när han i sv kyrkans andra stift inledde en ämbetstid, som skulle bli exempellöst långvarig. De yttre omständigheterna var bekymmersamma. Försvarsansträngningar mot vitalianerna krävdes utefter kusten, särskilt vid Stegeborg utanför Söderköping. Låntagare och fogdar krävde prestationer utan hänsyn till kyrkogodsets immunitet. En av dessa var tidvis Sten Bosson, K:s äldre bror. Genom Nyköpings recess 1396 lades Östergötland under drottningens omedelbara förvaltning, utövad av den hårde Esbjörn Djäken (bd 14). Strax härefter inleddes 'drottning Margaretas räfst' efter gods som under den mecklenburgska tiden hamnat under frälse. Räfsten pågick i flera omgångar i Östergötland och uppfattades i många fall som övergrepp. Under de första åren visste dock kyrkan (utom sockenkyrkorna) och aristokratin att i stort sett värja sig mot den. Ett rikt men svårtolkat textmaterial ur biskopens och domkapitlets verksamhet från dessa och följande år föreligger i kaniken, sedermera vadstenabrodern Johannes Hildebrandis (bd 20) kopiebok. Ehuru situationerna ofta är otydliga, framträder en motsättning mellan domkapitlet under ledning av domprosten Tord Andersson med dess tradition från Nicolaus Hérmannis tid att motstå 'tyrannerna', och en biskop som menas vara alltför eftergiven för drottningens och frändernas krav. Kapitlets ton mot sin biskop är ofta irriterad och frän. Som en kulmen framstår det tillstånd domkapitlet 1400 utverkade av påven att självt lysa kyrkans fiender i bann, också när biskopen "är frånvarande, har giltigt förhinder eller är suspenderad från sitt ämbete eller ... är ovillig eller försumlig" — också när dessa fiender var biskopens egna män! Det är svårt att avgöra hur de generella fraserna motsvarade verkligheten. Kvar står dock att brevet var för K sårande och undergrävde hans auktoritet.

Parallellt med denna konflikt löper en annan inom Vadstena kloster. Birgitta hade insatt linköpingsbiskopen som dess visitator. Nicolaus Hermanni hade intensivt verkat för klostret och orden. K intresserade sig livligt för denna roll. Klostret leddes nu av hans fränka Ingegerd Knutsdotter (bd 20), Birgittas dotterdotter. Hennes svårigheter med brödrakonventet var inte olika hans egna med domkapitlet. På brödrakonventets bedrivande utverkade 1399 prokuratorn Steno Stenari ett påvebrev, ägnat att stärka ordensorganisationen. Det gick ut över abbedissan, genom att vid hennes sida ställa en prior, och över linköpingsbiskopen, genom att lösgöra klostret från hans jurisdiktion och begränsa hans visitationsrätt. Abbedissan avsatte prokuratorn, och efterträdaren Lucas Jacobi ändrade läget genom nya påvebrev. I sin kamp mot konventen, som ville avlägsna henne från ämbetet, hade Ingegerd ett verksamt stöd i K. När konventen 1402 mot henne riktade en stor anklagelseakt, gällde angreppet också visitatorn: han hade i hemlighet lånat pengar, medverkat i brevförfalskning och föranstaltat beslag av klostrets egendom. Påven anförtrodde strängnäsbiskopen, ej visitatorn, undersökning av förhållandena: resultatet blev 1403 att Ingegerd avsattes och att noggranna regler uppställdes för visitatorns verksamhet. Trots det skeva källäget är det svårfrånkomligt att den unge biskop K inte lyckats väl. Hans förmåga och avsikter misstroddes och hans ämbetsutövande beskars, något som bör ha påverkat hans ställning också på de högre politiska och kyrkliga planen. K deltog självklart i de stora unionella mötena, så på Lindholm och i Helsingborg 1395, så i Kalmar 1397. Vid 'unionsmötet' var han bland det tjugotal svenskar som deltog i utfärdandet av kröningsbrevet. Men jämte ärkebiskop Henrik och fem sv herrar har han också tryckt sitt sigill på det ofullbordade unionsbrevet. Det har framhävts att dettas utfärdare genomgående tillhörde kretsar som främjat och stött Margaretas regim; någon avsikt att med unionsbrevet skapa en motinstans till kröningsbrevet bör bl a därför icke förutsättas (Christensen). K:s kunskaper och åsikter i politisk teori är okända; hans gärning ger ingen anledning att vid denna tid ställa honom i motsättning till drottningen.

En påtaglig förändring i K:s orientering framträder några år efter sekelskiftet. Han har nu närmat sig sitt domkapitel och förbättrat sitt förhållande till Vadstenakonventen. Samtidigt är hans ställning till drottningen försämrad, delvis som en följd av att räfsten nu drevs vida hänsynslösare i Östergötland. En öppen konflikt innebar det att K ställde upp bakom sitt kapitel till stöd för strängnäskapitlets biskopskandidat ärkedjäknen Gjurd mot drottningens kandidat uppsaladomprosten Andreas. Ärendet komplicerades av den kyrkliga schismen med konkurrerande påvar och kyrkomöte. Som motdrag engagerade sig drottningen i kurian för en av K för osedlighet avsatt kanik och kyrkoherde. Margaretas död (1412) bör ha inneburit en lättnad.

Vid denna tid återupptogs efter ett halvsekels stillastående domkyrkobygget med påbörjandet av ett mäktigt korparti. Ett led häri var inrättandet av nya altarstiftelser, främst ägnade Mariadyrkan. Bakom stod domkapitlet, nu under Laurentius Odonis' (bd 22) ledning. Den största insatsen var dock biskopen förbehållen. K inrättade 1410 ett 'alla trogna själars kapell' (själakor) i det nya koret. Dagliga mässor skulle där hållas för dem som plågades i jordelivet och i skärselden. Till underhåll anslog biskopen egenmäktigt den sista ännu odisponerade delen av fattigtionden, till men för stiftets tiondegivare och tiggarbröder; påvens medgivande utverkades. K:s ärenden i kurian sköttes vid denna tid skickligt av den unge notarien Peter Holmstensson. En aning om K:s personlighet ger indirekt dennes uppmaning till sin förman: "Därför, käraste fader, är det nödvändigt, att I tagen de visas råd till hjälp vid motståndet, och särskilt att först komma till rätta med missämjans rot, om I veten att någon sådan finnes dold, i all foglighet och blygsamhet, genom uppförandets förbättring och skuldernas betalande." Intrycket skapas att K väckte bekymmer hos sina medarbetare genom obetänksamhet, godtycke och bristande auktoritet. Samtidigt framgår — liksom av brev från Johannes Hildebrandi — det förtroliga, frispråkiga förhållandet mellan en ung klerk och hans höge herre.

Detta årtionde av andlig aktivitet kring domkyrkan når sin ände genom de vittnesförhör våren 1417, som för lång tid avslutade arbetet på Nicolaus Hermannis helgonförklaring. Initiativet synes även här ha legat inom domkapitlet. Men K:s eget utförliga och sakrika vittnesmål, i påfallande grad byggt på egna upplevelser och fritt från hagiografiska inslag, låter förstå vilket djupt intryck den företrädare gjort på honom, som hans egen skröplighet ständigt skulle mätas mot.

Den östgötske stormannen gick aldrig ur K. Hela hans ungdoms erfarenhet visade på släktbanden som de starkaste. Faderns forna sätesgård Ringshult i Ydre var en återkommande vistelseort livet igenom. Jordaffärer däromkring och i Östergötland var ett stort intresse. Länge tycks han ha stått under den äldre brodern Stens inflytande. Tillsammans inrättade bröderna ett Birgittakapell vid domkyrkan, som väckte harm genom K:s oblyga sätt att dit lägga kyrkliga egendomar och inkomster. Senare förefaller brorsonen Bo Stensson (N 5) ha varit hans förtroendeman: förläning av biskopstionde i Västra hd och S Vedbo i anslutning till dennes sätesgård Sundholm bör ses i samband härmed. Systerdottersonen Bo Pik insattes som kantor och nyttjades senare, då ärkedjäkne, till att företräda K i både andliga och världsliga ärenden.

Vid 1430-talets ingång var K en 70-åring med vigbiskop (Bruderus i Libari 1434) till sin assistans. Hans syn var sedan länge dålig — Johannes Hildebrandi erbjuder sig i ett brev att reparera hans glasögon. Då kastades han ovillig ut i en ny svår kris. Vid ärkebiskop Johannes Haquinis (bd 20) död i febr 1432 skyndade uppsalakapitlet att till efterträdare välja sin domprost Olaus Laurentii. Med undvikande av kung Erik begav sig denne till kurian för att vinna bekräftelse. Kungen underkände valet och ville på biskopsstolen intränga en kansliklerk. I april vädjade uppsalakapitlet till övriga biskopar och kapitel om stöd, tydligen fåfängt. Vid årets slut vände man sig direkt till K, såsom kyrkans främste man, och manade honom att under förevändning av det allmänna kyrkomötets öppnande i Basel sammankalla ett provincialkonsilium: den sv kyrkan måste räddas från den böhmiska kyrkans öde. K tycks icke ha reagerat. Först vid ett möte i Vadstena i mars 1433 förklarade sig de sv biskoparna i brev till påven stödja den valde Olof. De av dem som därpå infann sig hos kungen för rådslag tvingades där återkalla sitt stöd, något som de vid återkomsten till Vadstena i aug inlade protest mot. K, som väl av åldersskäl synes ha upphört att infinna sig till möten på dansk mark, kan inte heller här påvisas ha spelat någon aktiv roll. Uppenbarligen drog han sig för att ta ledningen över en sv kyrka i kamp mot konungen.

Avgörandet trängde sig på vid motsvarande vadstenamöte i aug 1434. Engelbrekt infann sig och fordrade ett ställningstagande till det pågående upproret. Resultatet blev uppsägelsebrevet till kung Erik 16 aug. — Karlskrönikans tidiga framställning låter just K, äldre och högre i rang än biskoparna Sigge i Skara och Tomas i Strängnäs, vara föremål för Engelbrekts övergrepp: "Först då grep han biskop Knut/ och ville honom draga till allmogen ut." — Motsättningen i brevets framhävande dels av tvångssituationen, dels av uppsägelsens rättmätiga grunder har lett till skilda tolkningar av K:s och hans medbröders faktiska situation och avsikter. Samma dubbelhet återkommer i K:s och hans kapitels vidlyftiga motivering 11 sept för baselkonsiliet, varför man återkallade växjöbiskopen Nicolaus Ragvaldis fullmakt som Linköpings ombud (vid sidan av att vara kungens). Någon anledning att betvivla övergreppet och därav framkallad brytning finns knappast. Men brytningen var förberedd och togs ut grundligt: när Stegeborg gett sig till Engelbrekt, överlämnade denne borgen till K att förvaltas å rikets vägnar; K bemäktigade sig genom sitt eget folk det befästa Rönö på Vikbolandet, som Margareta i testamente lovat till linköpingskyrkan; brorsonen Erik Stensson fick befälet där.

K är en av de tolv utfärdarna av manifestbreven till Sveriges grannar från Sthlm 12 sept 1434. Det kan dock betvivlas att han närvarade: närmast föregående dag är hans och kapitlets skrivelse till konsiliet daterad i Linköping: Tomas torde ha varit ende deltagande biskop. K:s lojalitet kan dock inte ifrågasättas: manifestbreven, ej avsända till adressaterna, var i hans förvar den närmaste tiden; K jämte Bo Stensson och Nils Erengislason (Hammerstaätten) vände sig 3 okt till högmästaren om hjälp. K deltog, liksom Sigge och Tomas, i mötet i Arboga jan 1435. Jämte Tomas avgav han 4 april å rikets råds vägnar till påve, kardinaler och konsilium en argumentation för resningen, där främst uppsalastriden framhävdes. Jämte ärkebiskop Olof och Sigge ingick han i den sv delegation, som slöt det preliminära förlikningsfördraget i Halmstad 3 maj. I det uppföljande uppsalamötet deltog han ej. Vid mötet på Långholmen utanför Sthlm i aug företräddes K av ärkedjäknen Bo Pik. När denne, ej K, ingick i den sv delegationen vid förlikningsfördraget i Sthlm 14 okt finns anledning att antaga att K personligen ej alls deltog i höstens långdragna förhandlingar, oaktat hans sigill återfinns under ett antal avlats- och frälsebrev. Bo Pik var av honom högt betrodd. Så mycket märkligare är att K, jämte ärkebiskopen och Tomas, står bakom de skrivelser om förnyad uppsägelse som utsändes från mötet i Arboga 11 jan 1436. Två månader senare avled han.

Den kyrkliga traditionen, fixerad i den tryckta biskopskrönikan (1523), gav en rent negativ bild av K som den som ödde kyrkans tillgångar på sina släktingar (Bo Stensson var Sten Sture d y:s farfarsfar!). Först det intensiva utnyttjandet av vadstenamaterialet gav en inträngande bild av honom, även den starkt kritisk — "ett vajande rö i tidens stormar" (Brilioth) — delvis genom materialets styrning. I sen tid har ett försök gjorts att framställa honom som det sv upprorets ledare på den andliga sidan (Christensen).

K svarade ganska illa mot sin egen tids ecklesiastika ideal; han erinrar i åtskilligt om sin företrädare på biskopsstolen hundra år tidigare, Karl Båt (bd 20), även denne en aristokrat som i unga år sattes att leda en kyrka. Källmaterialet tillåter dock knappast en fixering av hans personliga ställningstaganden och insatser. Vad det visar är en person av stor vitalitet men ringa djupsinnighet, som ofta försätter sig i svårigheter men tar sig ur dem genom sin förmåga att rätta sig efter verkligheten, att utnyttja sina förbindelser och att finna lojala medarbetare.