Ture Nerman

1 Nerman, Ture, f 18 maj 1886 i Norrköping, Hedvig, d 7 okt 1969 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: bokhandlaren Johan (Janne) Emanuel N o Anna Ida Adèle Nordberg. Elev vid Norrköpings h a l 5 sept 95, mogenhetsex där 20 maj 03, inskr vid UU ht 03, FK där 15 dec 08, red:sekr i Nya Samhället, Sundsvall, juni 09, chefred där 1 sept 10–31 aug 15, led av FK 31-37 o 46-53 (led av FK:s allm beredn:utsk 52, av andra lagutsk 53), red o (med avbrott) ansv utg för Trots allt!, Sthlm, okt 39–46, led av bedömningsnämnden maj 46–dec 48, ordf i Förb för religionsfrihet 51–56, sekr i Sveriges förf:fören 53–56. Förf, folkbildare.

G 6 dec 1921 i Sthlm, Hedv El, m Nora Charlotta Hedblom, f 25 sept 1896 i Hudiksvall, d 8 febr 1984 i Sthlm, Kungsh, dtr till fabrikören Anders Olof H o Anna Charlotta Carlsdtr (Andersson) samt tidigare gm FK o MK Grigorij Grigorovitj Aleksandrov.

Ska man se och förstå egenarten och kontinuiteten i N:s dramatiska liv, måste man veta att hans karakteristiska drag som människa var färdiga redan när han, några och tjugo år gammal, besteg den offentliga scenen. Han var formad av den borgerliga värld där han hade växt upp. Värderingar och principer var i grunden desamma, när han på 1910- och 20-talen som brinnande bolsjevik attackerade det borgerliga samhället, som när han under andra världskriget lika hängivet försvarade det. Eller närmare bestämt: vad han kämpade för var en idealiserad bild av detta samhälle, förvandlat till en idé om en Människans värld och en Ny människa. N var idealist, men han var framförallt poet: han levde i visionen, i dikten, i ordet. Det var där han uträttade sitt bästa och väsentligaste.

N föddes som äldst av tre bröder i en bokhandlarfamilj i Norrköping, då en industristad med en stor arbetarbefolkning, en liten borgerlighet och skarpa klassgränser. Pappa Janne, med två generationer smålandspräster bakom sig, var anspråkslös, osäker och känslosam. Mamma Ida, en 16 år yngre notariedotter från Luleå, hade större anspråk. Hon var bestämd under sin milda yta, kylig bakom sin mjuka värme och tog snart befälet. N fick aldrig kontakt med sin far, men bands starkt vid sin mor, som blev hans livs ideal. Han hade själv hennes kyla men besvärades av sin känslosamhet. Familjen umgicks i grosshandlarsocieteten, hyrde sommarnöje vid Bråviken, men hade till vardags påfallande småborgerliga vanor. Hållningen var öppen, liberal, med konstnärliga intressen. Under ytan var normbildningen sträng. Denna värld, med familj, skola, levnadssätt och attityder, bildade i själva verket grunden också för N:s revolutionära drömmar. Så skulle man leva och så skulle människor vara, fast bättre, som i somrarna kring 1900, denna "mänsklighetens relativt lyckligaste tid", som han själv långt senare formulerade det. N släppte heller aldrig, ens under sina rödaste år, kontakten med sin familj och släkt. Och han blev Norrköping och Östergötland ständigt trogen. Han gjorde heller aldrig uppror i sin familj, bara i det offentliga. Men där blev revolten desto starkare.

N stod hela sitt verksamma liv på offentlighetens scen, och spelade där, med allt större säkerhet, en enda roll: Ture Nerman. I den rollen kunde han använda sina bästa resurser: sin röst, sin ord- och klangbegåvning, sitt trots, sina polemiska resurser, sin fallenhet för deklamation, känslosamhet och ironi. Här kunde han ge ut av sin tro, trohet och hänförelse, och här kunde han ta emot av andra. Privat släppte han ingen nära. Det betyder att scen, medspelare och pjäs var avgörande för hans liv, men också publiken. I rollen var han unik, han var ju Ture Nerman; samtidigt var han utomordentligt tidstypisk: en borgarpojke som valde att slåss för arbetarklassen, en individualist som fann sig själv i folkrörelsernas gemenskap, på gränsen mellan liberalism och socialism, idealism och marxistisk materialism, gammal och ny poesi, gammal och ny människosyn.

Före vad han kallade sin väckelse var N en orolig och otålig ung man, full av skuldkänslor och självhat, spänd mellan slöhet och eufori, med en oerhörd längtan efter renhet, hänförelse och en roll i en gemenskap. En religiös människa som fann mening bara i strävan mot idealen, en god borgare som fick lugn först i ett rastlöst arbete. En son av det hierarkiska samhälle där han växte upp, med dess klyvnad mellan ande och materia, högt och lågt, smuts och renhet. I skolan sammansmälte de religiösa föreställningarna om kallelsen att hjälpa de många uppåt med idéer om utvecklingen. I Uppsala mötte socialismen med bilden av arbetarklassen, som tog ledningen i mänsklighetens eviga vandring mot ljuset, men som behövde hjälp och ledning. "Socialismen", skrev han själv några år senare, "alla tiders viktigaste uttryck för drömmen om människan". När N hade nått dit var hans livssyn i allt väsentligt klar. I Uppsala skulle han byta sin ungdoms Det Sanna, Det Rätta och Det Sköna mot tre lika absoluta värden: Internationalismen, Solidariteten och Människovärdet. Strax innan mötte han första gången en bild av sig själv som han självklart bejakade och blev trogen hela sitt liv: han såg på scenen i Norrköping Edmond Rostands Cyrano de Bergerac. Här fanns alltsammans: poeten med fulheten, blygheten och ensamheten, men också idealismen, oräddheten och bravuren. Och framförallt: individen, trotsaren, som genom sitt obönhörliga ställningstagande för moraliska värden kunde spela en roll för gemenskapen.

Det var en mycket ung man som hösten 1903 kom till Uppsala. Studierna gick trögt och den fil kand han avlade tyckte han själv var skäligen enkel. Men han mindes vad han hade lärt. Inte minst hade han hela sitt liv användning för konsten att systematisera och kartlägga. Den blev, tillsammans med benägenheten att samla, grunden för hans folkbildande, journalistiska och kulturhistoriska verksamhet, men också för hans livssyn. "Ordna din värld / och människan är god", formulerade han på 1940-talet sin filosofi. Och memoarerna sammanfattar: "Ordning har blivit den högsta lyckan". Revolution, sålunda, men aldrig utan överblick och kontroll. Därtill kom att N alltid behövde vad han kallade eld: en eld som gav näring åt hans egen inre glöd. Den kom från idéer, människor och händelser. I striden, inför publik och offentlighet, kunde han på en gång släppa fram sin eld och få den under kontroll.

I Norrköping hade elden fått gestalt som religiös och fosterländsk hänförelse. Nu mötte N Ellen Key (bd 21) och evangeliet om livsstegring och skönhet åt alla. Han var hänförd. Och nu bytte han, med Ellen Key och Karl-Erik Forsslund (bd 16), gudstron mot livstron och tron på människan. Med Nietzsche formulerade han ett ideal: övermänniskan. Och i de rörelser han nu steg in i, hembygds-, nykterhets-, folkbildnings- och arbetarrörelserna, fann han på en gång en gemenskap, en roll och den nödvändiga publiken. Vintern 1907—08 steg han för första gången upp på scenen, som folkbildare. "A, härliga röda liv", skriver han i sin dagbok och namnger därmed den färg som skulle förena hans tre stora drömmar: revolutionen, poesiens eld och hembygdsrörelsens röda stuga. Egentligen var alltsammans poesi. N levde i sina bilder, som han förkunnade men aldrig prövade. I dikten blev han fri. I verkligheten var han sina bilders fånge. Där förenades de också med absolut tro, "trots allt" — orden finns ända från början — på allt som var "förnuftigt" och "naturligt". Och dit hörde att inte bruka sprit, tobak eller kött, att inte visa känslor, att stava rent, att inte tro på Gud och att aldrig använda våld, inte ens verbalt. Men revolution skulle det bli.

Socialist blev N via antimilitarism och antikyrklighet. De direkta impulserna kom från Tolstoj, Gorkij och 1905 års ryska revolution. I mera praktiskt arbete började socialismen omsättas när N i juli 1906 skrev in sig i Norrköpings socialdemokratiska ungdomsklubb.

Under sex år var N, med åtskilliga pauser för resor och böcker, anställd på den socialdemokratiska Nya Samhället i Sundsvall, först som redaktionssekreterare, sedan som Sveriges yngste och rödaste chefredaktör. Journalistiken blev hans egentliga yrke, "det härligaste av yrken, nära tidens hjärta", fast han föredrog att kalla sig skriftställare. Han grälade på partiet, som han fann borgerligt, och var i ständig polemik med sin offentlige fader, Hjalmar Branting. Branting kallade honom "poet och grälmakare", vilket han alls inte hade något emot. I Carl Lindhagen, det socialdemokratiska ungdomsförbundet och i den tyska vänstern fann N sina idoler: Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Privat var han ensam, drömde om flickor och om den handling som skulle förlösa revolutionen: kriget. Storstrejken 1909 såg ut som en möjlighet, men blev ingenting. Han debuterade i stället som poet med Nidvisor och solsalmer, följda av Kvinnokväden. Samtidigt skrev han satirer som Peterson och Farbröder och kampdikterna De röda rosornas folk. Stugdrömmen och revolutionsdrömmen blommade parallellt.

Sundsvallstiden var väntan, oro och missnöje. Efter fyra år i det röda sågverksdistriktet klagar N över att han litterärt har kastat bort sina år: han har ännu inte lärt känna en enda arbetare (Ur en ensams dagbok). Så kom i aug 1914 världskriget, men inte revolutionen. Den socialdemokratiska internationalen brast och arbetarmassorna gick ut emot varandra. N stannade till men förlorade inte tron: det gällde bara att vänta. Samma höst skrev han, efter en idé av Hjalmar Branting, Lögnen, hans mest deklamerade dikt. Lögnen är borgarsamhällets. I natten i Ingenmansland talar två socialister som har sårat varandra till döds om det enda fosterland som är värt att dö för: internationalismens.

I febr 1915 for N på tre månader till världsutställningen i San Francisco. I sept mötte han Lenin på hemlig socialistkongress i Zimmerwald i Schweiz. Lenin blev möjligheten att i ett slag ersätta borgerlighetens lögn med socialismens sanning. Nu hände det fort. N blev redaktör, först för Stormklockan, ungdomsförbundets tidskrift, sedan för Politiken, från våren 1917 språkrör för Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Vintern 1918 gräver han, under intryck av finska inbördeskriget, symboliskt ner Den vackraste visan i Flanderns jord. Böckerna heter Massornas dag, Folkhatet och Den röda ungdomens väg, men också Fruntimmer.

Med morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i jan 1919 fullbordades N:s frälsningshandling. "Nu upphör jag som individ", skrev han i sin dagbok, "och uppgår i mänskligheten". Vilket inte hindrade honom att samma vinter köpa sitt första torp ute i Sthlms skärgård och hissa den röda fanan. Grönvik blev Bolsjeviken. S å gav han ut en biografi över Cyrano de Bergerac. Men den innebar ingen avvikelse från Lenins idéer: den är den kommunistiska elitdrömmen i N:s individualistiska och poetiska version.

Efter en kort period av proletariatets diktatur och med ett nödvändigt våld skulle nu följa ett paradis på jorden, på ett plan en kommunistisk version av Ellen Keys mänskliga lyckorike, på ett annat det borgerliga samhällets omedelbara och absoluta fullkomning. Men proletariatet behövde hjälp, av den intellektuella eliten. Trogen sina idéer enrollerade sig N för tio år framåt i världskommunismens armé. Han var sina bilders fånge och nu förväxlade han sin egen dikt med verkligheten. Men aldrig helt. 1921, när kommunistiska partiet bildades, valde han att sitta hemma och skriva revy åt Ernst Rolf, och skämdes alls inte för det. Och han var praktisk: här fick han ju den största tänkbara publiken, arbetarklassen, en publik som lyssnade, när han formulerade dess drömmar. Men detta var bara ena sidan. I mötet blev människorna verkliga. Och sakunderlaget var fruktansvärt: världskrigets människoslakt och miljonernas nöd.

Det här var N:s rätta roll. Politiker ville han inte vara. I mer än tio år var han också ledande i kulturkampen, först som redaktör för partiets tidskrift Zimmerwald, sedan i olika omgångar för Lördagskvällen och Från kulturfronten, bilagor till Folkets Dagblad-Politiken. Han översatte socialismens klassiker, höll föredrag, skrev pamfletter, tidningsartiklar, dikter och politiska revyer. Tre gånger vallfärdade han till Moskva. 1921 gifte han sig med en möbelfabrikörsdotter från Hudiksvall, tidigare gift med en svensk-ryss i de revolutionära kretsarna i Sthlm. I sina 987 sidor långa memoarer nämner han henne inte vid namn. N skilde skarpt mellan offentligheten, dit han själv hörde, och hemmet, som var kvinnans plats. Sitt lika oscariska uppfostringsprogram formulerade han i stridsskrifterna Borgarkulturens undergång och Arbetarklassens bildningsarbete. Stämningarna återges i den äventyrsromantiska revolutionsromanen Fem friska (1924). På samma sätt återfinns uppsalatiden i Olympen, ett gammalt upsalahus (1913).

N daterade själv slutet på sin kommunistiska period till partisprängningen 1929. Samtidigt kan man se 1931 som periodens höjdpunkt. Då gav han ut Mänskligheten på marsch, en marxistisk världshistoria i fickformat, han gjorde sitt inträde i riksdagen på ett kommunistmandat och med ett jungfrutal på vers — partiprogrammet klart och lättfattligt. Och han hade ett berömt storgräl, den s k kalabaliken i Klara, med författargruppen Fem unga, som han anklagade för borgerlighet. I realiteten hade han ganska länge varit på väg bort från sina mera extrema ståndpunkter. Åren kring 1930 skrev han tre varmt uppskattande böcker om sina prästförfäder, översatte Heine och fördjupade sig i historiska studier. Resultatet blev bla bokreportage kring två omtalade gatuoroligheter i 1800-talets Sthlm: Fersenska mordet och Crusenstolpes kravaller. Sympatierna ligger där självklart hos offren, ädlingarna.

Det fanns åtskilliga skäl att N drog sig ur kommunistpartiet. Det gick uppenbarligen inte att i ett slag genom uppfostran förvandla pöbel till Människa. Nu träder tvärtom, med fascism och nazism, underklassen fram som ett hot mot människan. N var en av de första att se och varna. Med Stalin såg han ett nationalstatens svek mot revolutionens idé. Moskvarättegångarna 1938 och Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 fullbordade processen.

1935 deltog N i ett misslyckat försök att förena vänstern i en folkfront. Med överfallet på Spanien klarnade linjerna och därmed också N:s viktigaste roll, som motståndsman, för demokratin. 1937 for han själv som journalist till Spanien och följande år var han med om att bilda Antifascistisk samling, föregångare till föreningen Kämpande demokrati. 1 maj 1939 — datum valt för symbolikens skull — gick han åter in i socialdemokratiska partiet. På hösten började han — under omedelbart intryck av Molotov-Ribbentroppakten — att ge ut Trots allt!

1930-talet är en övergångsperiod mellan kulturkampen, i Lenins efterföljd, och andra världskrigets kamp mot nazismen, med ett rastlöst arbete på att finna en ny grund för tron på människan. N nådde nu sin slutliga ståndpunkt: idén om det långsamma demokratiska bygget, genom uppfostran och samverkan. Han skrev fackföreningshistoriker, sammanlagt tolv, gjorde bokfilmer om arbetar- och nykterhetsrörelse och kulturhistoriska reportage, reste landet runt som folkbildare, översatte, skrev prologer och kampdikter. Inkomsterna var små, men N var ytterligt sparsam och hade nästan inga behov för egen räkning. Därför kunde han också bygga upp ett nytt sommarställe, ett patriarkat utanför klasskampen. Han skrev visor, skärgårdshistorik och en bok om släkterna Nerman. Hans flit och historiska intresse var utomordentliga. Han fortsatte på samma sätt till sin död.

Trots allt! blev N:s viktigaste insats. Nu gällde kampen inte längre politiska frågor utan moraliska: för människan mot djuret i människan. Nu fick han kämpa direkt och öppet för de värden han en gång hade lärt sig älska. Och nu kunde han använda hela sin kampvilja, sin oräddhet, sin förmåga av tro och trohet, av patos och ironi. Dessutom: det var en kamp ur underläge, en kamp trots allt. Trots allt! engagerade och nådde många. Ändå var tidningen närmare besett ett enmansföretag. N var Trots allt!

Att N kunde göra denna insats berodde därtill på att han så självklart hörde hemma både i arbetar-, nykterhets- och folkbildningskretsar och i den liberala borgerligheten och samtidigt stod fri: en folkets man, en poet och eldsjäl, känd och älskad av många. Nu fick han också göra det han helst ville: ge ord åt vad många ville men inte kunde säga, avslöja lögn och uppenbara sanning. Det är så hans och tidningens betydelse främst ska ses: inte som en politisk insats men som ett ljus i ett mörker, ett andetag i en kvävnad, en befrielse under en tyngd.

Tidningen speglar situationen. Organisatoriskt byggde den på syndikalister, socialdemokrater och fackföreningsfolk. Medarbetarna hörde hemma i den borgerliga intelligentian — delvis samlad i Tisdagsklubben — i LO och bland Per Albin Hanssons socialdemokratiska opponenter. Trots allt! distribuerades av en stor stab frivilliga, i mycket identisk med Folket i bilds ombudskår. Saken blev särskilt viktig under åren av transportförbud. Trots allt! lästes i vida kretsar, oavsett partilinje och socialgrupp, hade som mest en upplaga om 66000 exemplar och nådde ut också i Norge och Danmark. På sitt förlag gav N ut böcker som Tysklands koncentrationsläger och Norge under hakkorset (av Willy Brandt), men också sin liberale älsklingspoet, Orvar Odd (Oscar Patrick Sturzen-Becker). Tidningsledarna ställde människovärdet mot ondskan, hävdade de liberala värdena och predikade optimism och tro. För Hitlers helvetesmaskin (10 nov 1939) fick N en månad på Långholmen, där han trivdes väl: han kunde arbeta ostört.

N kallade efteråt Trots allt!perioden "mitt livs lyckligaste tid". Freden förändrade helt hans livsscen. Han satte också omedelbart igång med att skriva sina memoarer. Allt var ungt var färdig 1948, Allt var rött 1950 och Trots allt! 1954. N hade tänkt kalla sista delen Allt blev bra. Här var dilemmat tydligt: pjäsen hade fått ett lyckligt slut. Trotsaren och hädaren hade vunnit. Vad som följde var tjugotre år av normhävdande verksamhet. N tog plats i den sk bedömningsnämnden, en "denazifieringskommitté" för granskning av ämbets- och tjänstemäns demokratiska pålitlighet. 1946–53 satt han andra gången i FK, nu för socialdemokraterna. I övrigt blev det skrifter, föredrag och engagemang för de mänskliga rättigheterna, för Europarörelsen, Kongressen för kulturens frihet, nykterheten och moralen. Politiskt fördes N dessa år mycket långt åt höger. Med sina sista böcker (som En oscarians bekännelser, 1965) är han definitivt tillbaka i den värld han en gång hade gjort uppror mot, men aldrig lämnat.

N var alltid beroende av sammanhanget och tiden. Han behövde en tradition, att på en gång hävda och bryta mot, och en publik, som delade traditionen. Han behövde en scen. Lyft ut ur sin tid och sitt sammanhang är mycket av det han skrev ganska blekt. Han var aldrig noga med sakuppgifter och argument. Stämningen, gesten och slagfärdigheten var viktigare. Hans poesi lever på språket och rytmen, muntligheten, den lätta känslan, stilbrytningarna. I de långa retoriska dikterna finns ett patos, som blev äkta när de framfördes. Hans kulturhistoriska och journalistiska prosa är fortfarande nyfiken och spännande. Riktigast är dock att se N som just Ture Nerman: en paradoxal människa i en brytningstid med tidens alla spänningar levande inom sig, beredd att stå upp till strid så snart han behövdes.