Axel R Nilsson

Nilsson, Axel Rudolf, f 11 aug 1872 i Källtorp, Malm, d 21 febr 1924 i Gbg, Vasa. Föräldrar: godsförvaltaren Nils Peter N o Charlotte Richter. Mogenhetsex vid Lunds hal 91, inskr vid LU 21 sept 91, amanuens vid Kulturhist museet i Lund 93–99, restau-rator av LU:s konstsamkar 98, ordnade o katalogiserade Hallands museums samkar 00–01, FK vid LU 14 sept 00, eo amanuens vid NordM 02, amanuens 03, intendent vid byggnads- o textilavd:na där 27 nov 06–25 febr 16 (tjänstl från 1 jan 14), extra lär i träarkitektur vid KTH okt 05-18, biträde hos styr för Röhsska konstslöjdmuseet i Gbg vid uppförandet av ny museibyggnad 09–14, intendent vid museet från 1 juli 14, led av komm ang fornminnesvårdens ordnande nov 13–april 21. – Fil hedersdr vid GH 16 sept 16.

G 11 okt 1906 i Sthlm, Kungsh, m Berta Elisabeth Cavallin, f 26 nov 1874 i Ystad, S:t Petri, d 21 maj 1937 i Lund, dtr till kontraktsprosten Samuel Gustaf C o Thora Augusta Paulina Isbere.

I ungdomen praktiserade Axel N i olika yrken och avlade flera gesällprov. Han framträdde även som landskapsmålare i akvarell och olja liksom med kartonger till gobelänger. Under lundaåren var han en verksam ledamot i Lukasgillet, en sammanslutning av främst stadens konstnärer och konsthantverkare. Då och senare komponerade han åt sina vänner även möbler (nu bl a i NordM) och verkade som arkitekt för t ex Albert Sahlins vackra gård Skansen i Eslöv.

N:s meriter gjorde honom väl lämpad för museimannens mångskiftande arbetsuppgifter. Till en början blev han medarbetare till Georg Karlin (bd 20) vid uppbyggandet av Kulturhistoriska museet i Lund, som var en plantskola för blivande museimän. Genom Karlins vänskapliga relationer till Bernhard Oisen, grundaren av Dansk Folkemuseum, kom N att göra stora insatser i samband med förvärv och återuppförande av de gårdar från Skåne som på friluftsmuseet i Kongens Lyngby utanför Khvn avsåg att illustrera äldre danskt byggnadsskick.

1902 knöts N som amanuens till NordM i Sthlm för att några år senare bli intendent. Han tjänstgjorde där i flera maktpåliggande funktioner. Under större delen av sin tid vid museet var han chef för byggnadsavdelningen och därmed för Skansens kulturhistoriska avdelning. Som sådan genomförde han en nyskapande gärning inom både vetenskaplig forskning och kulturminnesvård. I två mindre uppsatser, Öfvergångsformer mellan blockhus och korsvirke (1903) och Aril, spis och ugn (Ymer 1905), riktade han uppmärksamhetert på centrala problem inom byggnadshistorienl Även om N:s där framförda teorier inte längre är hållbara, anvisade han nya vägar för den etnologiska forskningen. Sitt omfattande värdefulla material rörande äldre träbebyggelse fick han inte tillfälle att själv bearbeta, men en del av resultaten kunde han publicera i den vägvisare han utarbetade för Skansens kulturhistoriska avdelning (1905). Den upplevde många upplagor och var länge grundläggande vid forskningar på detta område.

N:s resor sträckte sig över alla delar av landet varvid han biträddes av sina egna elever vid KTH, bla Ragnar Hjorth (bd 19). Åtskilliga sedermera raserade monument blev härvid i bild räddade till eftervärlden. Bernhard Oisen har givit en ögonblicksbild av N i verksamhet som fältarbetare under en resa i södra Dalarna 1911: "Paa vore Ture tager han halvhundrede smaa og flere store Plader og tegner en Skitzebog fuld om Dagen af Detaeller og Konstruktioner. Han løber om paa Tage med sin Kamera som en løssluppen Abe enda i Brandstorm for at fotografere Skorstenspiber med saer Hat. I Gaar faldt han ned fra et Tag paa Ornæs og skrabte et Skinneben hudlast. Det var dog kun fra Kælderhalsens Tag" (Rasmussen, s 255).

Under sin tid vid NordM genomförde N två mycket betydande arbetsuppgifter. Dels ansvarade han för installationen 1909 av Livrustkammaren i museets byggnad, dels ledde han ned tagningen (1912) och flyttningen till Skansen av en skånsk bondgård från Ravlunda (nedbrunnen 1972). Det senare företaget innebar en museal nyhet såtillvida som att N till förmån för autenticiteten avstod från alla försök till rekonstruktion och komplettering av monumentet.

N intog en framträdande ställning i kamratkretsen vid NordM: "N dominerade samvaron med sin breda lekamen, sin ljusa och öppna skånska uppsyn, sin impulsivitet, uppslagsrikedom och slagfärdighet. Han var under dessa sina klang- och jubelår, då han var i farten från 11-tiden på förmiddagen till 4 på morgonen, ständigt sysselsatt med smått och stort inom museiarbetet, planläggning av hela avdelningar, uppsättandet av byggnader på Skansen, ritandet av montrer, låsar och allehanda apparater, främst den stora 'lusknäppen' (desinfektionsugnens smeknamn), ett sällsynt stimulerande umgänge. Man kände att det gick kraft av honom, och han hade krafter att dela med sig av så länge hans hälsas dagar räckte. I själva verket har N för svenskt museiväsen betytt mycket mera än som framgår av protokoll och årsberättelser" (Romdahl 1938, s 25 f).

N:s impulsivitet, uppslagsrikedom och praktiska duglighet kom att öva ett inspirerande och varaktigt inflytande även inom andra miljöer där han verkade. Sålunda var han 1905 en av stiftarna av Michaelisgillet i Sthlm och väckte där förslaget att på svenska utge Olaus Magnus' Historia om de nordiska folken, som utkom i fyra delar 1909–25. N var också en av de ledande i den kommitté inom Sv teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst som utgav verket Gamla svenska städer (1-3, 1908-30).

1909 engagerades N att biträda vid planeringen av Röhsska konstslöjdmuseet i Gbg, vars chef han blev fem år senare. Museet är i allt väsentligt en skapelse av N som med sin sakkunskap och museitekniska erfarenhet här byggde upp en förebildlig institution. Den vackra museibyggnaden, ritad av arkitekten Carl Westman, öppnades för allmänheten 1916. N kom därefter att ägna sitt huvudsakliga intresse åt konsthantverkets historia, vilket bl a manifesterades genom utgivningen av arbetet Bokbandsdekorens stilutveckling (1922). Sina mångåriga forskningar i textilkonstens, och särskilt de flossade vävnadernas historia, hann han inte fullfölja, men de utnyttjades av hans lärjunge och medarbetare Vivi Sylwan i hennes arbete Svenska ryor (1934).