Charley (Carl) P H Malmsten

3 Malmsten, Charley (Carl) Per Henrik, sonson till M 1, f 7 dec 1888 i Sthlm, Klara, d 13 aug 1972 i Borgholm (enl db för Solna). Föräldrar: docenten MD Karl Adam M o Inez Isabella Erika Victorina Cadier. Mogenhetsex vid Norra reallärov i Sthlm vt 08, inskr vid LU ht 09, praktik som snickare, anställd vid Carl G Bergstens arkitektkontor i Sthlm 13, innehade egen snickarverkstad där 16–22, ledde kurser i slöjd o heminredn vid Nääs slöjdsem, Skallsjö, Älvsb, 22–25, ledare för Sigtunaskolans slöjdkurser 26–32, grundade Olofskolan i Sthlm 27, ledare för skolan till 33 o för dess konstindustriella skola 27–41, led av styr för Sv slöjdfören 31–42, startade firma Carl Malmsten i Sthlm 33, VD i Carl Malmsten ab från dec 44, ledare för slöjdkurser i Sverige, Norge o på Åland 33–40, prof:s n h o v 5 juni 36, förest o lär vid sommarkurser på Viggbyholmsskolan, Täby, Sth, 46–57, slöjdlär vid Konstfackskolan i Sthlm nov 48–26 maj 50, föreläsare i stil-, färg- o formlära där nov 48–26 maj 50, vt 51 o vt 53, bildade Nyckelbrödernas förb med ett antal möbelproducenter för tillverkn av Carl Malmsten-möbler 55, inköpte Capellagården i Vickleby, Kalm, 57, ledde Stiftelsen Capellagården från febr 60. – Litt et art 26, S:t Eriksmedaljen 45, Prins Eugenmedaljen 45.

G 20 juni 1917 i Sthlm, Sofia, m Siv Munthe, f 3 jan 1894 där, Kat, dtr till rektorn Helge Åke Rudolf W :son M o Louise Anna Marie Nicoline Munthe.

Carl M var till sin natur en konstnär, en poet och en förkunnare. Hans roll inom sv kulturliv har präglats av hans två huvudintressen, möbelskapandet och ett lidelsefullt engagemang i en förnyelse av skolväsendet, baserad på samspelet mellan "hand och ande". Som möbelskapare intar han en särställning som den främste i vårt land. Som förkunnare av en ny skolsyn fick han uppleva ständiga motgångar och besvikelser, ur vilka han med den trosvisses envetenhet reste sig på nytt för att gå vidare. I långt högre grad än han själv ville tro i sina mörka stunder har likväl hans tankar influerat undervisningen, och många nu verksamma möbelarkitekter och lärare har genom honom fatt en fast grund för sitt arbete.

M:s barndom var olycklig bl a beroende på föräldrarnas skilsmässa och en föga framgångsrik skoltid. Det är hans egna erfarenheter som lagt grunden till hans strävanden till reformer inom skolan. Närmast betraktad som familjens svarta får sökte han en mening i livet genom att teckna, att uppleva naturen och att studera hus och föremål. Han satte sig själv i lära hos en stockholmssnickare och engagerade sig i arkitekturstudier under handledning av Carl Bergsten.

Vändpunkten i M:s liv kom 1916, då han bestämde sig för att delta i en tävling om formgivning av möbler för Ragnar Östbergs stadshus i Sthlm, som då var under byggnad. Till sin egen och andras förvåning vann han första och andra pris och inträdde därmed som novis i en krets av framstående arkitekter och konsthantverkare. Det var en spännande tid, då krafterna samlades inom Svenska slöjdföreningen för att under Erik Wettergrens ledning förnya sv bohagsproduktion och skapa riktlinjer för heminredning.

Det mest markanta uttrycket för denna rörelse var 1917 års hemutställning under parollen "vackrare vardagsvara" i Carl Bergstens då nybyggda konsthall (Liljevalchs). Där intog M sin självskrivna plats i samarbete med Märta Måås-Fjetterström, Elsa Gullberg, Uno Ahrén, Gunnar Asplund, Simon Gate, Edward Hald, Wilhelm Kåge och andra, som skulle göra sv konstindustri internationellt känd och aktad. För M:s del betydde hemutställningen upptakten till en serie krävande och uppmärksammade inredningsuppdrag. Han organiserade en egen snickarverkstad och ett ritkontor och inledde ett nära samarbete med den skicklige stockholmssnickaren Hjalmar Jackson.

Utöver uppdraget för Sthlms stadshus ägnade M sig åt inredningarna av stora vardagsrummet i Ulriksdals slott, stockholmarnas bröllopsgåva till kronprinsparet Gustaf Adolf och Louise, och av Sthlms konserthus och Tändsticksbolagets huvudkontor, båda med Ivar Tengbom som arkitekt. M deltog i Göteborgsutställningen 1923 och i Världsutställningen i Paris 1925 och blev även livligt anlitad av privatpersoner för olika inredningsuppdrag.

Genom hela M:s produktion går ett drag av medveten strävan mot en svensk karaktär. Under tjugotalets klassicism sökte han gärna inspiration i 1700-talets gustavianska stil. Det var då som han fascinerades av att arbeta med intarsia, en konstart som han väckte till nytt liv i poetiska översättningar i ädla träslag av Dan Andersson eller Shakespeare. Senare anknöt han till det tidiga 1800-talets mera vardagsnära familjeboende, så som han mött det i sv herrgårdar, prästbostäder och bondehem.

M utvecklades från det exklusiva, paradmässiga, som de många offentliga inredningarna motiverat, till en allt större enkelhet. De utländska träslagen blev mindre vanliga i hans arbeten. Istället valde han sv björk och fur, i regel naturfärgade men ofta lackerade i ljusgrått eller vitt. Hans pinnstol "Åland" är ett storartat exempel på hur en helt vanlig, traditionsbunden möbeltyp under hans skaparkraft förvandlas till stor möbelkonst. Den hantverksmoral som spåras i hans arbeten gör att de aldrig verkar skrivbordsprodukter. M kände träets egenskaper, tog hänsyn till växt och ådring och underströk träkaraktären i form och konstruktion. Samma snickarmoral kom till uttryck i hans stränga krav på brukbarheten hos en möbel. "Ingen svensk möbelarkitekt har gjort så goda sittmöbler", konstaterade Erik Wettergren redan på tjugotalet.

M var inte opåverkad av strömningar i tiden. I hans utveckling spårar man inflytande av William Morris' tro på hantverket och Carl Larssons sv vardagshem. Men mycket i tidsutvecklingen upprörde honom. Han fruktade maskinkulturen och framträdde som en av funktionalismens argaste fiender. I den offentliga striden kring Stockholmsutställningen 1930 engagerade han sig med helig vrede på motståndarsidan. Denna motsatsställning blir dock mindre framträdande i hans arbeten. Den hänsyn till brukbarhet, material och utförande, som präglar dessa, skiljer sig i grund och botten inte från de ideal som funktionalisterna uppställt.

Redan tidigt engagerade sig M i vad han själv såg som sin livsuppgift – att främja "formsinnets fostran" hos ungdomen. Han ville reformera slöjdundervisningen och hävdade, att den borde utgöra en integrerad del av utbildningen. Från 20-talet stod han som outtröttlig ledare av slöjdkurser, som inspirerande föreläsare och pedagogisk förkunnare. Han förverkligade sina tankar om en annorlunda utbildning i den Olofskola som tillkom 1927 och som efter skiftande öden avslutade sin verksamhet 1941. En rad ledande kulturpersoner ställde upp som lärare i en fri, elevengagerande och ofta improviserad undervisning. Den upphörde på grund av bristande anslag. Olofskolans verkstad var ett annat utslag av M:s pedagogiska intresse. Där samlade han unga lärlingar, som delade sin tid mellan snickeriarbeten och assistentjobb på hans ritkontor. För en rad nu verksamma möbelarkitekter och slöjdlärare har denna skola inneburit en utmärkt start for yrkeslivet.

M:s största pedagogiska projekt var Nyckelviksskolan, tänkt att förläggas till Stora Nyckelviken vid infarten till Sthlm. Den skulle bli den första folkhögskolan i Sverige med en utbildning grundad på handens arbete. Efter ett omfattande planeringsarbete, oändliga överläggningar, uppvaktningar och bildandet av stödkommittéer lades projektet fram i samband med en utställning på Nationalmuseum 1944. I april följande år konstituerades Stiftelsen Nyckelvikens folkhögskola för handaslöjder och folklig konst. Dessvärre måste M konstatera att hans stolta plan endast blev "ett drömbygge". Namnet Nyckelviksskolan lever emellertid kvar i den institution som startades i Lidingö 1955 på M:s grundprinciper och som sedan befäst sin ställning som en skola för bild och form.

Efter misslyckandet med de ursprungliga Nyckelviksplanerna knöt M sitt pedagogiska intresse till Öland, där han 1960 bildade Stiftelsen Capellagården, "skola för gestaltande arbete för hem och bygd". Den erbjuder sommar- och vinterkurser med den målsättning som uttrycks i stiftelseurkunden på följande sätt: "... att ställa hand och ande i skapande samverkan; att låta arbetet bäras av förtrolig samverkan mellan mästare och lärlingar, mellan skola och bygd; att låta naturen, gammal odling och nydaning spela samman vid gestaltande av bruksting och miljö och sålunda förena beprövade värden med tidens krav på uttrycksfull äkthet".