Maria Pavlovna

Maria Pavlovna, f 19 april 1890 i S:t Petersburg, Ryssland, d 13 dec 1958 i Konstanz, Västtyskland. Föräldrar: storfursten Paul Alexandrovitj av Ryssland o Alexandra Georgievna av Grekland.

G 1) 3 maj 1908 (–mars 14) i S:t Petersburg, Tsarskoe Selo, m prins Carl Wilhelm Ludvig, hertig av Södermanland, f 17 juni 1884 på Tullgarn, Hölö, Söd, d 5 juni 1965 på Stenhammar, Flen, son till konung Gustav V o Sofia Maria Victoria av Baden; 2) 6 aug 1917 (–26; Just:dep) i Pavlovsk, Ryssland, m fursten Sergej Michajlovitj Putjatin, f 1893, d 26 febr 1966, son till generalmajoren Michail Sergeevitj (Rurikov-) P o Sofija Sergeevna Paltova samt senare omg i USA.

När M förmäldes med prins Wilhelm under utvecklande av det ryska tsardömets hela otidsenliga prakt, var det två unga, under sin uppfostran mycket skyddade människor som ingick ett arrangerat äktenskap – enligt vad M senare skrivit mot hennes vilja. Det blev inte heller lyckligt och efter ende sonen prins Lennarts födelse 1909 gled makarna alltmer ifrån varandra, trots en som försoning planerad, lång utlandsresa till bl a Siam och Indien 1911–12. Resan hade föreslagits av Gustav V; sympatierna mellan denne och M var ömsesidiga, och han gav henne senare i all diskretion sitt stöd livet ut. Prins Wilhelm var sent utvecklad, och M hade en sensuell läggning, som han inte kunde tillfredsställa; härtill kom skillnader i temperament och intressen. Med sina makes släktingar hade M – med undantag för Gustav V – dålig kontakt; "den där idiotiska familjen" skriver hon vid ett tillfälle i sin dagbok (Bernadotte). – Hos allmänheten blev M mest känd för sin livslust och alla sina upptåg, varom talrika historier cirkulerade; som vanligt i dylika fall var en del av dem åtskilligt överdrivna. Av sin närmaste omgivning fick hon ofta förebråelser för sitt okonventionella uppträdande.

För de nygifta byggdes en rymlig bostad på Djurgården i Sthlm, Oakhill; den var färdig 1910. Somrarna tillbringades på Stenhammar, som testamenterats till hertigen av Södermanland av hovmarskalken (bd 21). Givetvis var uppassningen talrik, och även om M umgicks mer med sin son än vad som tidigare varit vanligt i kungliga kretsar, hade denne dels en barnsköterska, dels en engelsk barnflicka som dagligt sällskap, och han togs ofta om hand av M:s svägerska, kronprinsessan Margareta; M tycks egentligen inte ha varit särskilt intresserad av barn. Däremot hade hon konstnärliga intressen och studerade ett knappt läsår figur- och landskapsmålning vid Tekniska skolan.

M:s sista officiella uppdrag var att i juni 1913 delta i det Romanovska 300-årsjubileet Moskva, tsardömets sista stora manifestation före kriget och revolutionen. Då hade hon redan bestämt sig för skilsmässa. Hon hade vid två tillfällen – julen 1912 och vintern 1913 – vistats på Capri hos sin svärmor, den sjukliga drottning Viktoria, då man tydligen ansett att hennes "hysteri" skulle botas av livläkaren Axel Munthe. M greps av avsky för denne och berättade långt senare för sin son, att Munthe bl a varit grovt närgången mot henne. – När prins Wilhelm skulle delta i invigningen av Völkerschlacht-Denkmal i Tyskland, reste M till Berlin; där mötte hennes bror Dimitri, med vilken hon alltid hade god kontakt, och han tog med henne till Paris, där far och styvmor väntade. Tillsammans reste de snart tillbaka till Ryssland.

Skilsmässan, som givetvis orsakade stor skandal, ordnades påföljande år. Sonens uppfostran övertogs av drottningen. Under revolutionsåret ingick M ett nytt äktenskap, som emellertid upplöstes i mitten av 1920-talet. I detta föddes sonen Roman, som avled i späd ålder.

Under världskriget var M en tid sjuksköterska. Hennes bror var inblandad i mordet på Rasputin och blev förvisad av tsaren, vilket räddade hans liv; även M lyckades undkomma, medan hennes far och flertalet släktingar miste livet. Under de följande åren sökte M försörja sig inom olika yrken. Sedan hon studerat sömnad och brodyr bl a i London, öppnade hon ateljén Kitmir i Paris för konstnärliga handarbeten. Efter sin andra skilsmässa flyttade M till New York på flyktingpass och var modeexpert, reklamfotograf och journalist samt medverkade i amerikansk och sv press. M flyttade 1941 till Buenos Aires och studerade ånyo målning samt var verksam som konstnär under knappa omständigheter. Vid 1950-talets mitt bosatte hon sig i Portugal. Hon höll viss kontakt med sin son, som träffade henne utomlands, till en början med långa mellanrum, under senare år allt oftare. Sedan hon flyttat tillbaka till Europa, var hon minst en gång om året på Mainau och reste dessutom runt till vänner och släktingar i främst Spanien, England och Frankrike. – M var från 1937 åter sv medborgare.

M hade tidvis mycket dålig ekonomi, särskilt under tiden i Buenos Aires; till en del berodde nog detta på hennes ständiga kontakter med ryska emigranter, som hon skänkte pengar. En av Gustav V testamentariskt inrättad fond, av vilken hon bara kunde lyfta räntan, säkrade hennes uppehälle under de sista åren.

Med sina stora språkkunskaper – hon glömde t ex aldrig svenskan – och sin charm, förenad med ett magnifikt uppträdande, var M vanligen en uppskattad gäst, kanske något mindre hos sina närmaste på Mainau, där hon kunde vara ganska fordrande. Det kan vara värt att citera André Maurois' förord till hennes första memoarbok: "Ehuru hon förlorat allt hon ägt och sörjer nästan alla dem hon älskat har hon bevarat en sund och stark kärlek till livet".