Carl Wilhelm Modée

2 Modée, Carl Wilhelm, son till M 1, f 31 mars 1735 (originalgen, RHA) trol i Sthlm, d 12 okt 1798 i Hasslöv, Hall. Volontär vid amiralitetet 22 juli 53, konstit lärstyrman där 27 nov 53, arklimästare 2 april 54, konstit konstapel maj 55, löjtn 4 okt 55, erhöll permission för tre års fransk tjänst 1 nov 56, ankom till Brest 3 jan 57, volontär i franska flottan 24 juni 57, grenadjärlöjtn vid franska marintrupperna 22 sept 57, konstit löjtn vid ett sv volontärkompani 11 nov 60, kaptenlöjtn vid amiralitetet 19 mars 63, major vid örlogsflottan 24 sept 73, vid volontärreg i Karlskrona 16 mars 74, överstelöjtn vid amiralitetet 10 febr 79, överste 21 juli 88, konteramiral 89, överståth i Sthlm 29 sept 92–95, amiral o överkommendant vid örlogsflottan o Karlskrona fästn 20 dec 95–jan 97, ordf i amiralitetsöverrätten i Karlskrona 16 jan 97.

G 15 maj 1772 i Karlskrona, Amiralitetsförs, m grev Ebba Ulrica Sparre, f 7 sept, dp 8 sept 1739 där, ibid, d 25 dec 1815 där, ibid, dtr till amiralen o presidenten greve Erik Arvid S o frih Charlotta Eleonora Siöblad.

Sedan M 1753 trätt i flottans tjänst följde hans bana den gängse utbildningsvägen. De två första åren var han kommenderad ombord på fartyg som seglade i Östersjön. 1755 seglade han som konstapel ombord på örlogsskeppet Södermanland till Medelhavet. Aret därpå biföll K M:t en permissionsansökan på tre år för att M skulle fa tillfälle att träda i fransk örlogstjänst. Detta var ett eftertraktat moment i en ung sjöofficers utbildning. M reste landvägen till örlogsbasen Brest, där han antogs som frivillig. 1756–63 utkämpade Frankrike och England det krig som gjorde England till Europas främsta kolonial- och sjömakt. För M:s del blev tjänstgöringen i Frankrike därför rik på praktiska erfarenheter av krigsförhållanden. Han deltog i ett flertal bataljer.

Återkommen till Sverige tjänstgjorde M under några år till sjöss på skilda fartyg men också som adjutant åt amiralen E Sparre och viceamiralen N Psilanderskjöld. I april 1771 kommenderades han till Ystad för att med postjakten föra hovmarskalken och en del av hovstaten till Stralsund för att där möta den nyblivne konungen Gustav III på hans hemfärd från Frankrike.

Under kriget mot Ryssland 1788-90 tjänstgjorde M vid örlogsflottan. Han anförtroddes i 1788 års eskader chefskapet på linjeskeppet Hedvig Elisabet Charlotta, byggt 1781. Detta utgjorde tillsammans med tre andra skepp och två fregatter eskaderns avantgarde. Under slaget vid Högland utmärkte sig M. När Gustav III i anledning av slaget instiftade en ny ordensgrad, riddare av svärdsordens stora kors, var M en av de få som tilldelades denna.

Under örlogsflottans expedition 1789 kommenderade M tredje divisionen. Från skeppet Lovisa Ulrika ledde han sju linjeskepp och tre fregatter. 26 juli drabbade de sv och ryska flottorna samman vid Ölands södra udde. M:s division utmärkte sig så väl att eskaderchefen, hertig Karl, berömde honom inför kungen.

Under 1790 års operationer var M chef för andra divisionen, som bestod av åtta linjeskepp, fyra fregatter och en jakt. Divisionen var tilldelad avantgardesuppdraget, och M utövade sitt befäl från linjeskeppet Adolf Fredrik. Detta års kampanj till sjöss var händelserik med flera sammandrabbningar med fienden, varav utbrytningen ur Viborgska viken, det sk Viborgska gatloppet, blev den mest dramatiska. Denna kostade emellertid den sv flottan sju linjeskepp och tre fregatter samt några mindre fartyg, därav från M:s division linjeskeppet Finland och jakten Lovisa Ulrika. Att M:s agerande under utbrytningen vann konungens gillande framgår av brev från denne till hertig Karl.

Efter krigets slut blev M kommendant i Karlskrona. Sedan Gustav III avlidit kallades M till Sthlm som överståthållare. Hans drygt treåriga ämbetstid inföll under en period präglad av politiska och sociala spänningar, som M tämligen allmänt inte ansågs vuxen att hantera. På plussidan kan noteras att M var plikttrogen och nitisk. Han intresserade sig för stadens utveckling och var pådrivande bla när det gällde planeringen av Brunkebergs torg (Sthlms tidn 1825, nr 3). Enligt samtida litteraturuppgifter präglades emellertid M:s styrelsetid av tvekan i beslutsfattandet. Han ansågs vara "beskedlig" och önskade hålla sig väl med alla. Detta var inte vad tiden fordrade och i dec 1795 förflyttades han till Karlskrona, där han blev amiral och överkommendant. Han tog avsked från krigstjänst 1797, då han blev president i amiralitetsöverrätten, vilken dock upphörde så, när krigshovrätten i Sthlm inrättades.

M har gått till historien som tapper sjöhjälte. Han var omtyckt av många och obrottsligt lojal mot överheten. Som överståthållare passade han däremot inte, vilket inte enbart berodde på svag handlingskraft utan även på bristande administrativ rutin efter många år till sjöss.