P Josef Lundahl

Lundahl, Paulus Josef, f 13 juni 1883 i Sthlm, Kat, d 23 juli 1930 där (enl db för Domk, Visby). Föräldrar: missionären Bengt Petter L o Emilia Constance Cassel. Mogenhetsex vid h a l för gossar på Södermalm i Sthlm vt 01, MK vid Kl 13 sept 05, tf bitr läk vid Lunds hospital 1 jan–30 nov 08, 1 febr–31 juli 09 o 1 okt–31 dec 09, inskr vid LU vt 09, ML där 30 april 09, tf o bitr läk vid Lunds hospital 1 jan 10–31 aug 11, tf och bitr läk vid Säters hospital 1 sept 11–30 nov 13, ord hospitalsläk där 1 dec 13, läk vid Visby hospital från 21 maj 15, vid olika skolor i Visby från 16, stiftare av Visby barnavårdscentral 16, ordf och läkare i blindfören från 17, sekr i Gotlands läkarfören 17–20, ordf där 24–25, läkare vid kronohäktet från 1 jan 17, tf stadsläk i olika perioder 17–27, läk vid Barnkrubban Mjölkdroppen från 17, vid sjukhemmet från 21, ordf i epidemisjukhusstyr från 21, i Musikaliska sällsk från 23, allt i Visby.

G 26 dec 1920 i Visby, Domk, m Johanna Katarina (Karin) Lindström i hennes 2:a g, f 9 juni 1878 i Arvika, d 7 febr 1970 i Visby, Domk, dtr till apotekaren Henrik Wilhelm L och Elvira Charlotta Hansson samt förut g Farler.

Josef L:s far gjorde en betydelsefull insats för missionen i Eritrea och dog i en smittkoppsepidemi i Afrika, när L var två år. L växte upp i en stilla religiös miljö på Södermalm. I novellsamlingen Konflikten (under pseud Sven Falk) har han skildrat sin skoltid och sina upplevelser, när han kom ut ur sin skyddade tillvaro. De medicinska studierna och de första känslofyllda mötena med de sinnessjukas värld skildrar han i berättelsen Det ofrånkomliga. Den antika litteraturen mötte han i gymnasiet; studieåren och lundatiden ägnade han åt de stora författarna och filosoferna. Vänskapen med den äldre kollegan Ernst Göransson utvecklade hans litterära smak och öppnade den franska litteraturen för honom. Han brottades med frågorna om livets mening och om hur livet borde levas. Liksom andra av tidens psykiatrer hoppades L genom studier av skönlitterära gestalter och filosofi kunna bättre förstå de psykiskt sjuka. Till dessas levnadsöden, till deras ångest och grubblerier fann han paralleller i de klassiska roman- och skådespelsfigurerna. L:s skrifter är fyllda av citat ur all den litteratur han slukat och där han funnit belägg för sina tankar.

L kom till Gotland med dess avgränsade upptagningsområde. De sjuka och psykiskt skadade var inte fler än han kunde lära känna dem och deras miljö. Han ordnade allt efter eget huvud, och hans nydanande förmåga blommade. I USA och Västeuropa hade växt fram en ny lära om psykisk hygien, som L ivrigt tog del av under flera studieresor. Han lärde personligen känna Clifford W Beers, den amerikanske pionjären för reformrörelsen. Denne såg dålig miljö, framför allt felaktig uppfostran, som orsak till psykisk sjukdom. Man undervärderade medfödda anlag, och L ansåg ärftlighetsläran med dess fatalism vara en "vetenskaplig skräpvrå".

För att tidigt fånga upp avvikande barn öppnade L en barnavårdscentral, troligen den första i vårt land, och var läkare vid Barnkrubban och Mjölkdroppen. Han mötte sedan barn och ungdomar som skolläkare. Genom lärarna spårades barn med psykiska besvär, allt med tanken att genom rätt uppfostran förebygga inte bara psykisk sjukdom utan även kriminalitet. Under ständiga resor besökte han hospitalets tidigare patienter och dem som väntade på vård. Han prickade in på en karta alla kända fall med psykisk rubbning, även det en nyhet. Efter mönster från Växjö hospital organiserade han familjevård med tillhörande centralhem inom Stenkyrka församling. På sjukhuset ordnade han filmvisning samt gymnastik och lekar till musik. Han betonade, att mentalvården behöver hjälp av "social workers", d v s kuratorer. L:s stora arbete om sitt klientel på Gotland utkom postumt 1932.

Den kliniska psykiatrin tog en annan väg än L:s; den slöt sig allt närmare till kropps- sjukhusens arbetssätt med naturvetenskaplig grund. Däremot har den öppna och sociala mentalvården utvecklats efter L:s linjer, om än mer realistiskt.

L var en entusiast med livligt temperament och levde intensivt i sin egen värld. Han charmerade människor och fick dem att engagera sig i hans verksamhet. Från barnsben hade han lärt sig att finna tillfredsställelse i att trösta och hjälpa betryckta och eftersatta medmänniskor. Med idealitet och delvis med egna medel utförde han sin pionjärgärning. L var en av de sista i den epok, där psykiatrerna var mera humanister än naturvetare.

Musik var L:s andra liv. Under skoltiden spelade han orgel vid morgonbönen. Han var en utomordentlig pianist, och kollegernas minnesbild av honom är att han satt vid pianot. I hans skrifter möter man tankar och känslor inför den stora musiken. L skrev librettot till Friedrich Mehlers musikskådespel Petrus de Dacia, vilket som ruinspel blivit en tradition i Visbys sommarliv.