Carl Martin Lundgren

Lundgren, Carl Martin, f 9 (enl fdb 11) febr 1780 i Vitaby, Krist, d 18 nov 1852 i Ystad, S:ta Maria. Föräldrar: bryggaren Hans L o Boel Christina Löfstedt. Anställd hos handelsmän i Ystad o Landskrona, burskap som handlande i Ystad 19 aug 05, drev olika affärs- o handelsrörelser från 05, kommerseråds titel 11 maj 18, ordf i dir för Ystads sparbank 27–42, engelsk vicekonsul 16 juni 29, innehade ett flertal kommunala förtroendeuppdrag, bl a som brandchef o ordf i hamndir o i stadens äldste, allt i Ystad, led av styr för Skånska hypoteksfören 36–38, ordf i styr för Skånska privatbanken från april 40.

G 23 (ej 9) nov 1806 i Ystad, S:t Petri, m Margaretha Magdalena Giutzelke, f 23 juli 1783 där, ibid, d 10 mars 1854 där, S:ta Maria, dtr till handelsmannen o garverifabrikören Jacob Emanuel G o Fredrica Elisabet Bryning.

L:s far flyttade 1783 med familjen till Ystad, där han blev medhjälpare vid sin svärfars bryggeri. Han ärvde senare företaget och hade råd och möjlighet att ge sin barnskara en god uppfostran. L fick affärsutbildning med lärlingsår vid affärshus i Landskrona och hemstaden och undervisning i tyska av språkmästaren vid LU. Tidigt visade han prov på affärsbegåvning och sinne för djärva spekulationer och hade en ovanlig arbetsförmåga. 1805 erhöll han burskap som handlande i Ystad och köpte s å tre fastigheter, där han lät bygga magasin och inreda kontor för sin handel med främst spannmål och kolonialvaror. Genom sitt giftermål blev han svärson till en av Ystads rikaste män och befryndad med flera av stadens mest inflytelserika borgare.

Grunden till sin förmögenhet lade L under krigsåren 1808–13 som engelska statens kommissionär – titeln som engelsk vicekonsul fick han först långt senare – i Ystad, vars hamn under dessa år var av betydelse för engelsmännens krigföring. En engelsk flotteskader var långa perioder stationerad i Östersjön, och L blev dess proviantleverantör. Han kunde dessutom på goda villkor köpa av engelsmännen kapade handelsfartyg med värdefulla laster. Denna verksamhet plus den under kontinentalsystemet via Gbg och Ystad pågående transitohandeln mellan England och tyska östersjöstäder gav väldiga vinster, särskilt som de speciella omständigheterna gjort L till en av Ystads största redare.

Efter tomtköp och jordbyten med staden och tulldirektionen lät L 1813–14 uppföra en palatsliknande byggnad vid Österport. Den omgavs av en praktfull trädgård, och på övre våningen lät han inreda en privat teaterlokal, som rymde 200 åskådare. L:s kusk och betjänt bar livré, han var vid flera tillfällen värd för medlemmar av kungafamiljen och hans födelsedag firades under en lång följd av år som en stadens högtidsdag. 1820 förvärvade han Stora Herrestad (Malm), ett frälsesäteri på 2 000 har, och senare godsen Rynge (Malm) och Glimmingehus (Krist). Han upparbetade egendomarnas avkastning, anlade planteringar och lät på Stora Herrestad uppföra både fattighus och länets största brännvinsbränneri.

Vid mitten av 1830-talet upphörde L med den egentliga handelsrörelsen för att ägna sig åt penningplacering och bankirverksamhet. En stor del av Ystads innevånare kom att på något sätt stå i ekonomiskt beroende av honom; bl a hade han inteckningar i flertalet av stadens fastigheter. Hans verksamhet omfattade 300 konti med en årlig omsättning av 11 à 12 milj rdr. L hörde till grundarna av Ystads sparbank och Skånska hypoteksföreningen. Han hörde inte till stiftarna av Skånska privatbanken men blev senare som direktionens ordförande bankens ledare under 11 år. Under sitt sista levnadsår motsatte sig L, som kallats "det enskilda bankväsendets grand old man", försöken att etablera upp- och avskrivningsräkningar som rörelsegren i Skånska privatbanken. L:s yttrande i detta sammanhang har fått tjäna som en auktoritativ sammanfattning av den negativa synen på inlåning från allmänheten (Nilsson, s 19).

L engagerade sig gärna i kommunala angelägenheter och nedlade ett i flera fall uppoffrande och oegennyttigt arbete på Ystads välfärd. Han var en period ordförande för stadens äldste och var i övrigt speciellt verksam inom fattigvården och hamnförvaltningen. Han var maktlysten och hade svårt att fördra opposition i någon form. Ystads kommunala strider, i vilka L var den ena fraktionens ledare, blev riksbekanta. Han utövade en omfattande välgörenhet både offentligt och i det tysta men var hård och precis i affärer. Härsklystnad, skarpa affärsmetoder och framgångar skaffade honom många fiender och avundsmän.

1809 hade en av L:s drängar hittats med avskuren strupe i sin säng. Ryktet visste snart berätta att L hade dräpt honom, men av läkare och kämnärsrätt fastslogs att det rörde sig om självmord. 1830 uttogs stämning på L av juristen Åke Kull, vilken som ombud för den döde drängens bröder krävde ett ansenligt skadestånd. Följden blev en långvarig, invecklad och för svaranden pinsam process, som efter att ha fullföljts genom alla instanser slutade med att L förklarades oskyldig och Kull dömdes till landsflykt.

Den långe och magre L var stel och allvarlig till sitt väsen men deltog gärna i societetens umgängesliv och var under närmare 25 år ålderman i ystadsavdelningen av S:t Knuts gille. En stor del av L:s efterlämnade förmögenhet – 2 milj rdr – gick till hans måg lagman T Sylvan. Dennes dotterbarnbarn, som bar namnet Rosencrantz, överlämnade 1924 den berömda medeltidsborgen Glimmingehus som gåva till sv staten.