Georg Lybecker

2 Lybecker, Georg, kusins son till L 1, d 19 okt 1716, 60 år gammal (Akersteins genealogier, RHA; L Careelbergs brev 23 okt 1716), begr i Sthlm, Klara. Föräldrar: bergmästaren Otto L o Malin Eriksdtr Häll. Inskr vid UU 27 maj 76, registraturrenskrivare i kanslikoll omkr 86, kanslist vid kansliets inrikesexp 89, sekr i kammarrevisionen 13 okt 95, assessor där från 7 nov 07. – Psalm- o sångförf. – Ogift.

Om sin uppväxttid och sina studier, om sin personliga utveckling och sina avgörande religiösa upplevelser har L lämnat eftervärlden i så gott som fullständig okunskap. Syskonskaran i bergmästargården var stor. Två av bröderna blev militärer och stupade i Karl XII:s krig. Faderns död 1672 medförde ekonomiskt obestånd för familjen. Med fattigdom och sjukdom synes L ha varit väl förtrogen livet igenom. De få åtkomliga detaljerna i hans biografi härrör till stor del från aktstycken som har sitt upphov i hans fattigdom. I samband med L:s svåger och själsfrände myntmästaren Lorentz Careelbergs ansökan om begravningshjälp för den döde L:s räkning vitsordades av kammarrevisionen hans redlighet och rättrådighet. Kanhända bar L med sig från sitt hemstift religiösa intryck och livsideal som naturligt ledde honom till pietismen. Att han med uppskattning nämner Faluprosten Olof Ekman (bd 12), författare till väckelseskriften Siönödslöffte, och Västeråsbiskopen Olaus Laurelius (bd 22), som skrivit mot lyx, flärd och allsköns överdåd, skulle kunna antyda detta.

Efter spridda ansatser under några årtionden hade den pietistiska väckelsen vid övergången till 1700-talets andra decennium vunnit en skara hängivna bekännare i Sthlm, både präster och lekmän. Väckelsen hade gått framåt i spåren av nationella olyckor och prövningar, Poltava 1709 och pesten 1710, missväxt och hungersnöd. I denna pietistiska väckelsekrets kom L att höra hemma som en av den nya fromhetens pionjärer och främjare.

Konventikelväsendet, det påtagliga särmärket för den pietistiska väckelsen, väckte snart oro hos prästerskapet och de kyrkliga myndigheterna. L kallades med andra ledare 1712 till förhör inför konsistoriet, som denna gång lät det bero vid en förmaning. En predikan av G A Humble (bd 19), "en genuin pietisthatare" (Linderholm), gjorde emellertid att hållningen till pietisterna skärptes. I febr 1713 lät rådet med ledning av en förteckning över misstänkta böcker, upprättad av censor librorum, konfiskera pietistisk litteratur hos bl a L. Det rörde sig om pietistiska klassiska skrifter av Ph J Spener och A H Francke, med vilken L brevväxlat, men också böcker av Joachim Lange, Balthasar Köpke och J A Freylinghausen, överraskande nog också Sam Schelwigs Synopsis controversiarum, där inte mindre än 264 olika pietistiska irrläror redovisas. Våren så ställdes L och övriga pietistledare i Sthlm inför en särskild kommission under ärkebiskopens ledning. Vad kommissionen framför allt hade att andra mot dem var deras konventiklar, deras fria böner, deras religiösa och teologiska läsning, deras präst- och kyrkokritik. Redan vid det första sammanträdet ingav L ett memorial i syfte att dels "yttra sin tros bekännelse", dels "visa sakens rätta sammanhang". Han anförde Luther och Spener, han åberopade de symboliska böckerna, han hänvisade till Skriften och där särskilt till Kol 3: 16. Konventikeln tjänade, hävdade han, Guds namns ära och deltagarnas uppbyggelse och inbördes uppmuntran. Memorialet kom att bli en försvarsarsenal för väckelsens folk och har bevarats i flera avskrifter. Resultatet av kommissionens arbete blev förbud mot konventiklar. Men dessa fortsatte. Redan följande år nämns också L som ledare för en pietistisk krets.

Också som diktare gav L röst åt den nya fromheten. Sin främsta insats, från både kyrkohistorisk och allmänkulturell synpunkt, kom han att göra genom sångsamlingen Mose och Lamsens wisor – namnet härrör från Upp. 15:3. Sångsamlingen utkom anonymt, i sin första upplaga 1717, året efter L:s död, med 61 sånger, i sina många senare upplagor med ett allt större antal och med tilläggshäften. L:s nära vän magistern Johan Tolpo har i ett brev till Francke 1722 lämnat uppgifter om "visornas" tillkomst. Själv hade Tolpo och några andra bidragit med översättningar från den s k Halleska psalmboken. Assessor Jonas Rothåf, också han en ledande pietist, hade jämte andra författat en del av de andliga sångerna. Men huvudförfattaren var L. En tredjedel, skriver Tolpo, hade L "componiret". De enskilda visorna är dock svårattribuerade. Liedgren har om än med viss tvekan tillskrivit L Klagewisa öfwer pästen åhr 1710 och bot- och klagovisan Ack! Herre wår Gud, se tu til wår nöd. Som helhet är Mose och Lamsens wisor ett dokument om troslivet och stämningarna i den krets där de först sjöngos.

Mose och Lamsens wisor fick – säkerligen inte minst på grund av sin folkliga psalmton – stor spridning inom den konservativa pietismen, så t ex i Västerbottens kustland genom kyrkoherden N Grubb (bd 17) i Umeå, och var ännu på 1800-talet högt skattade i de gammalkyrkliga väckelsekretsarna. I småländska bygder, som stått under P L Sellergrens inflytande, har de långt senare funnits i hemmens bokförråd och brukats vid husandakten (Stenvall). Visorna har också fått en plats i litteraturhistorien, där de i en träffande och ofta anförd karakteristik sagts beteckna "den subjektiva känsloinnerlighetens vårbrytning i vår diktning" (Lamm).

Med den nya fromheten hade gravkvädet börjat få en ny och varm, personlig ton. Också de gravkväden som ägnades L skilde sig till anda och syfte från de traditionella. L framstår där som ett troslivets höga föredöme: "O, att vi kunde så / som du med allvar gjort och vi som kristne böre / i Kristi efterföljd och sanna fotspår gå" (cit efter Nordstrandh). Efterföljdstanken utgjorde för L och hans trosfränder både uppfordran och tröst. Om självförnekelsen som ett inslag i den pietistiska livshållningen erinrar L:s efter hans död utgivna skrift om kläders oskyldiga bruk och deras syndiga och fördärvliga missbruk. Sanftmütig – så karakteriserades L av radikalpietisten Sven Rosén. Tom L:s vedersakare Humble gav honom erkännandet att han "lämnade goda tankar om sig att icke hava del i en hop villfarelser, som av andra förfäktas" (cit efter Pleijel). Lärofrågorna lät han stå tillbaka. Pietismen var, även för L, först och främst en ny individualistisk fromhet med en ny livshållning – ett ödmjukt helgelseideal.