N Henric A Liljensparre

Född:1738-07-22 – Norrköpings Sankt Olai församling, Östergötlands län
Död:1814-01-05 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Ståthållare, Polismästare


Band 23 (1980-1981), sida 39.

Meriter

Liljensparre, Nils Henric Aschan (före adl Sivers), f 22 juli 1738 i Norrköping, d 5 jan 1814 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: kontraktsprosten Henrich Jacob Sivers o Anna Maria Aschania. Inskr vid UU 6 sept 54, ex philosophicum 59, ex juridicum 61, auskultant i Svea hovrätt 23 dec 62, e kanslist i civilexp 17 dec 63, eo notarie vid kriminalprotokollet vid Svea hovrätt 28 sept 64, notarie i slottskansliet 16 dec 66, e sekr där 9 nov 71, ord 3 nov 72, polismästare i Sthlm 20 mars 76, lagmans titel 7 sept 84, adl 25 juni 86, deltog i riksdagen 89, underståthållare 16 juli 92—9 jan 93, tf överståthållare 14—29 sept 92, förordn att biträda regeringen i Sv Pommern 9 jan 93, led av tulldir nov 99, kronans ombud där 7 sept 02, led av generaltullarrendesoc 13 dec 02.

G 1) 1 jan 1766 på Sättra, Rök, Ög, m Hedvig Christina Reuterswärd, f 19 mars 1738 på Styvinge, Vist, Ög, d 16 jan 1801 i Sthlm, Hedv El, dtr till översten Lorentz Peter R o Catharina Beata Bagge; 2) 6 juli 1802 i Kisa, Ög, m sin första frus systerdtr Catharina Charlotta Sjöstéen, f 6 aug 1778 (enl hfl för Sofia, Jönköping), d 15 juni 1861 i Eksjö, dtr till kapten Ernst Fredrik S o Ulrica Juliana Reuterswärd.

Biografi

Henric L erhöll sin första undervisning i prästgården i Tryserum i Tjust, där hans från Tyskland inflyttade far blivit kyrkoherde 1746. Denne var litterärt o kulturellt intresserad o ägde ett naturaliekabinett samt samlade böcker, handskrifter, mynt o konstsaker. Sonen bedrev i Uppsala humanistiska o juridiska studier, uppehöll sig en tid i Greifswald, Rostock o Leipzig o tog efter faderns död 1758 plats som informator hos brukspatron Gustaf Spaldencreutz på Gusum. Familjens svaga ekonomi tvingade honom att sälja faderns samlingar.

Efter studierna började L i huvudstaden tjänstgöra i ämbetsverken, där hans nit o skicklighet uppmärksammades. Han var despotisk till sin natur, samtidigt som han visade en servil inställsamhet gentemot sina överordnade. Då den i början av Gustav III:s regering till överståthållare utnämnde, osedvanligt driftige Carl Sparre omorganiserade stadens polisväsende efter parisiskt mönster o det på regeringens förslag skulle inrättas en polismästartjänst med stora befogenheter, blev L den förste innehavaren av denna (jfr Staf, s 51—59). L ansågs vara som klippt o skuren för tjänsten. Han har också blivit kallad Sthlms bäste polisman.

Poliskammaren inrymdes i det då helt nyligen till överståthållarresidens inköpta Tessinska palatset med ingång från Trädgårdsgränd. Omkring 2 500 smärre mål avgjordes årligen under över- eller underståthållarens presidium. I deras frånvaro presiderade polismästaren. L:s energiska ledning av poliskåren resulterade i en påtaglig förbättring av ordningen i staden. Fylleri o våldsdåd minskade i antal o säkerheten på gatorna blev större. Vid eldsvådor förde kungen befälet över släckningsmanskapet med polismästaren som sin närmaste man. I hans åligganden ingick att låta "kunskaparna" avlyssna opinionen i landet o att rapportera all kritik som framfördes mot kungen. Sådan kritik bestraffades under denna tid hårt.

Det var framför allt denna spioneriverksamhet, som kom att stärka L:s ställning. Han beundrade mycket sin chef Carl Sparre, o när denne åtföljde kungen på den årslånga italienska resan 1783—84, försåg L honom med utförliga rapporter, som i så hög grad tilltalade kungen, att han efter sin återkomst förlänade honom lagmans heder o värdighet, ehuru han fortfarande skulle kallas polismästare. I fortsättningen tilläts han att skriftligen eller muntligen rapportera direkt till kungen o inte med Sparre som mellanhand. Förtroligheten mellan dessa två började minska.

Sverige förvandlades till något av en polisstat, allteftersom oppositionen mot Gustav III växte. Under riksdagen 1786 organiserades spionaget så att "polisbetjänte" skaffade sig information på spiskvarter, kaffehus, källare o klubbar. I synnerhet bönderna omhändertogs o förplägades. När ryske ministern Markov, som haft goda kontakter med oppositionella adelsmän, rappellerades, försökte hans älskarinna, aktrisen Sophie Hus i den franska skådespelartruppen, i juli 1786 att rymma ur landet, vilket var ett kontraktsbrott. Snabbt o skickligt lyckades L spåra upp o infånga henne i Åby i Östergötland. Denna raska aktion skulle enligt Hochschild, som var avogt inställd till polismästaren, så ha imponerat på kungen, att han lät adla honom men antedaterade nobiliseringen för att dölja sambandet med Husaffären. Detta har dock inte kunnat bevisas.

L stod nu högt i kungens gunst o steg än högre, då han under förberedelserna för kriget mot Ryssland energiskt biträdde med att av borgerskapet upphandla proviant o utrustning, som på handelsfartyg överfördes till Finland. När kungen på midsommaraftonen 1788 gick nerför Logårdstrappan för att gå ombord på den slup som skulle föra honom till Amphion, hade L betalat gatpojkar o gesäller för att hurra. Samma dag utnämndes han till riddare av nordstjärneorden. På riddarhustorget demonstrerade i aug 1788 en uppretad folkmassa mot två löjtnanter, som tagit avsked från armén. Baron C De Geer kallade på militär för att driva bort folket men tvingades skicka iväg truppen o räddades av L från att lynchas. Enligt ryktet (bl a återgivet hos Hochschild) hade L arrangerat uppträdet för att hålla den falnande krigsentusiasmen vid liv. Anjalaförräderiet i Finland skapade också en upprörd stämning i Sthlm.

På hösten s å uppstod en schism mellan Carl Sparre o L, som av kungen begärde att polismedlen från statskontoret inte längre skulle utanordnas till Sparre utan direkt till honom. Överståthållaren fann detta förödmjukande, men genom Elis Schröderheims ingripande åstadkoms en förlikning. Då kungen i dec återkom till staden efter att ha avslutat fientligheterna med Danmark, drog borgerskapets infanterister hans släde från Norrtull under hurrarop, vilket hade arrangerats av polismästaren (Staf, s 144).

Inför den stormiga riksdagen 1789 bevakades varje bonderiksdagsman av en polisspion redan vid ankomsten. Inkvarteringen betalades av kungen, o bönderna bestods med öl o brännvin. L inrättade också klubbar för adelsmännens betjänter, där de övertalades att spionera på sina herrar (Fersen, 7, s 88 ff). Han följde själv till en början förhandlingarna på riddarhuset men befalldes hålla sig borta, för att man inte skulle skriva satiriska epigram om honom. De högadliga oppositionsledarna, som då förenings- o säkerhetsakten genomfördes, sattes i arrest på Fredrikshofs slott, ansåg L bli för fogligt behandlade o menade att de väl tålde att känna på fångenskapens olägenheter. Vaktstyrkans officerare, som betraktade L som en uppkomling, försökte på allt sätt hålla honom borta. Hans uttalande väckte tom kungens förtrytelse (Hochschild 1, s 187).

Då de för Anjalaförräderiet fångna officerarna fördes genom staden från Roslagstull till Fredrikshof, hälsades de av gesäller o drängar, som betalats av L, med de hånfulla tillropen: "Ryssar, förrädare, poltroner!" Också bevakningen av dessa ansåg L vara för slapp o han fick av kungen tillåtelse att skärpa den. Vakten förbjöds att spela kort o tärning med dem. L avtvingade under sina förhör fångarna bekännelser men lyckades ej få den trotsige överste Hästesko att förråda hela komplotten, varför han blev den ende av de dödsdömda som inte benådades.

Redan före underståthållare v Axelsons död 19 aug 1790 sökte L denna syssla med bibehållande av polismästarbefattningen. Till hans förargelse medgavs detta inte av kungen, som ansåg sig behöva honom helt som polischef. Efter överståthållarens död i juni 1791 ändrades instruktionen så att dennes efterträdare fick större polisiära befogenheter, under det att L skulle leda kunskapandet o fick sin lön kraftigt höjd o löfte om årlig änkepension till sin maka. L förtröttades inte heller utan kunde strax före jul 1791 rapportera till kungen, att Magnus Brahe, A L Stierneld o Claes Lewenhaupt hade besökt general Pechlin, "som synes ung på nytt, hur gammal han än är" (rapport från L till Gustav III 20 dec 1791). Medan den korta riksdagen under vintern 1792 pågick i Gävle, stannade L kvar i Sthlm men sände som vanligt rapporter om läget. I febr kunde han meddela, att en broschyr spritts, som föreslog en ny sv konstitution snarlik den franska författningen.

Händelserna på operamaskeraden 16 mars 1792 satte L på hans svåraste prov. Han efterskickades omedelbart, o den sårade kungen befallde honom att spåra upp förövaren. L placerade sig vid ett bord vid utgången av salongen, tog var o en i hand, frågade hur det stod till o noterade namn o hemvist. De på teatern funna mordvapnen, halvpistolerna, gav honom idén att låta sina gevaldiger under natten visa upp dem för stadens pistolsmeder. En av dessa sade sig ha lagat o omstockat den ena åt kapten Anckarström, som redan morgonen därpå kunde gripas i sitt hem o erkände brottet men förklarade sig ensam vara gärningsmannen. Under ett intensivt spaningsarbete infångade han Horn, Ribbing, Lilliehorn o Ehrensvärd samt många flera, o genom att känslomässigt vädja till Anckarströms svaghet för sina barn fick han denne att förråda sina medbrottslingar. Nattlånga förhör med hot om handklovar o tortyr förmådde dessa att erkänna sin delaktighet. Spindeln i nätet, den orubbligt trankile general Pechlin var honom däremot övermäktig i sitt ständiga nekande.

Det egendomliga inträffade att medan de på Riddarholmen fängslade kungamördarna efter Anckarströms avrättning väntade på sin dom, blev L försonligare inställd gentemot dem, gav dem möjlighet att träffa sina anhöriga o lät dem hålla en midsommarfest, där han var gäst o hyllades som deras vän i en dikt av Ehrensvärd (cit Staf, s 196). Då deras dom förvandlades till landsflykt, följdes de i sin hyrvagn till Liljeholmen av L. Till Lars v Engeström hade denne sagt: "Jag har varit ett verktyg till mycket ont, men jag har intet ont uppfunnit". Hans mildhet mot kungamördarna hade anbefallts av hertig Karl.

Gustavianen G M Armfelt, som i mars blivit överståthållare, anklagade emellertid L för att ha svikit sin döde kunglige välgörare. Samarbetet dem emellan skar sig, då Armfelt mot instruktionen lade sig i spioneriverksamheten. Reuterholms utrensning av gustavianerna hade till följd att Armfelt skickades utomlands o underståthållaren P Z Ahlman avlägsnades som v president till Vasa hovrätt. Dennes syssla tillföll då L, som också en kortare tid var tf överståthållare. Till stor förargelse för honom blev han på hösten inte utsedd till överståthållare. Han menade att han dock hade bevarat lugnet i staden på ett förtjänstfullt sätt.

L:s nit gjorde honom snart besvärlig för hertigen o Reuterholm. L hade satt sig emot tryckfrihetsförordningen av 11 juli 1792, o då på hans tillskyndan hertigen förmåddes arrestera den för sina radikala politiska åsikter kände skalden Thomas Thorild strax före jul o Thorild av allmänheten betraktades som en frihetens martyr, var måttet rågat. Ett "jakobinskt" upplopp i staden hade också bidragit till missnöjet. Reuterholm övertalade hertigen att avskeda L som underståthållare 9 jan 1793, o redan fem dagar senare skickades han till Stralsund för att bl a hålla uppsikt över de franska emigranternas verksamhet i Pommern. Den av folket hatade maktlystne L:s försvinnande hälsades med allmän glädje. Paskiller klistrades upp på husväggarna, o gatpojkar hånade honom då han for från staden. Hertigen förklarade att han vidtagit denna åtgärd för att skydda L, vars liv hotades av hans fiender. Från Pommern, där han ordnade polisväsendet, återvände han i juni 1797. Han uppvaktade Gustav IV Adolf o påstods vilja bli generalpolismästare över hela riket. I stället fick han två år senare den blygsammare befattningen som ledamot av tulldirektionen o längre fram av generaltullarrendesocieteten.

Vid årsskiftet 1808-09 rådgjorde Gustav Adolf, som då i hög grad kände sin ställning hotad, med L om vilka utnämningar o åtgärder, som borde vidtagas för att öka den inre säkerheten. L ansåg att det behövdes en duglig polismästare. Då kungen erbjöd honom denna befattning, invände han först att han ansåg sig för gammal men accepterade sedan förslaget. Detta gick emellertid varken överståthållaren af Ugglas, magistraten eller borgerskapet med på o ingen utnämning ägde rum. Hans hänsynslösa framfart o despotiska uppträdande bevarade man ännu i minnet men man tycktes ha glömt den ledarförmåga o organisatoriska skicklighet som utmärkt Sthlms förste polismästare.

Författare

Gardar Sahlberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

L:ska släktpapper i Norrköping (se N Staf, nedan a a, s 493 not Hos 538). Egenhändig berättelse till kungen 12 juni 1797 i Sävstaholms-saml, RA (tr av C F Ridderstad se nedan tr arb). - Bl a 13 brev från L till J M Nordin, o 27 till C Sparre (Börstorpssaml; tr i HH, se nedan tr arb) i RA, bl a 3 brev ull C C Gjörwell i KB, 2 brev i Ekermanska saml i SSA o ett par brev till svärfadern E F Sjöstéen tr av A Ahnfelt (se tr arb nedan).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Under-ståthållaren Henr. Liljensparres egenhändiga allerunderdånigste berättelse till Hans Kongl. Maj:t, daterad Stockholm den 12 juni anno 1797. Linköping 1853. 39 s. (Gömdt är icke glömdt. Historiska bidrag, samlade af C. F. Ridderstad, h 12.) — Tragikomiska scener från svenska konungaborgen [sign brev till E F Sjöstéen 3/1 o 17/1 1809] (Ur svenska hofvets och aristokratiens lif ... [utg] af A Ahnfelt, 5, Sthlm (tr Norrköping) 1882, s 182-191). - Brev (HH, d 32:2. Brev till Carl Sparre ... 1773 -1790, utg ... genom T Höjer o N Staf, Sthlm 1942, s 141-287). - Hyllningsdikt till hustrun Charlotte (Sjöstéen) 9/7 1802, (4) s (anon), o en Morgon-psalm ..., Sthlm 1809, (4) s (undert H. L.).

Källor och litteratur

Källor o litt: H E Charlotta, Dagbok, 4-5 (1907—1920); L v Engeström, Minnen o antecknar, 1 ( 1876); F A v Fersen, Hist skrifter, 7 (1871); R F Hochschild, Memoarer, 1-3 (1908-09); K M:ts o rikets Swea hof-rätts proto-coller uti undersökningsmålet rör det å ... Gustaf III:dje föröfwade mord (1792); A Larson, Sammansvärjningen mot Gustav III (1959); T Linder, Biskop Olof Wallquists polit verksamhet ... (1960); E Nyman, Indragningsmakt o tryckfrihet (1963); G Sahlberg, Den aristokratiska ligan (1969); N Staf, Polisväsendet i Sthlm 1776-1850 (1950), o där anf källor o litt.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
N Henric A Liljensparre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10262, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gardar Sahlberg), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10262
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
N Henric A Liljensparre, urn:sbl:10262, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gardar Sahlberg), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se