Carl G A Klingspor

Född:1847-11-18 – Skärkinds församling, Östergötlands län (på Skörtinge)
Död:1911-02-01 – Ulricehamns församling, Älvsborgs län

Riksdagsledamot, Kommunalpolitiker, Godsägare


Band 21 (1975-1977), sida 336.

Meriter

4 Klingspor, Carl Gustaf Adolph, bror till K 3, f 18 nov 1847 på Skörtinge, Skärkind, Ög, d 1 febr 1911 i Ulricehamn. Kadett vid krigsakad på Karlberg 3 april 65, utex 16 maj 68, underlöjtn vid Göta art:reg 20 maj 68, löjtn 6 sept 75, ordf i Medelplana kommunalstämma från 80, kapten 4 maj 83, i reserven 13 nov 85, led av styr för Kinnekulle-Lidköpings jernvägsab 89 (VD 98), led av FK 90—11 (statsrevisor 94—95 o 05—07, led av statsutsk 96, av bevilln:utsk 97—09, av särsk utsk nr 1 01 o 07), av Skaraborgs läns landsting 91—92, 98—99 o 07— 09, av styr (disponent) för Hellekis ab 9 febr 91, för Herrljunga svinslakteriab 91, för ab Bångbro rörverk 92, avsked ur krigstjänsten 9 juni 93, ordf i Sveriges agrarförb (Sveriges landtmannaförb från 03) 95—10, led av styr för Sv cementförsäljn:ab 95, för Moholms valskvarns ab 96, för tidn:ab Westgötaposten 97, led av Skaraborgs läns hushålln:sällsk:s förvalta :utsk från 00, VD för Lidköpings sockerfabriksab 28 juni 04, hovmarskalk 1 dec 07.

G 27 dec 79 i Gbg, Garnisonsförs, m frih Sophia Lovisa Silfverschiöld, f 14 juni 59 på Gåsevadholm, Tölö, Hall, d 28 april 34 i Medelplana, Skar, dtr till kabinettskammarherren frih Carl Otto S o frih Ulrica Wilhelmina Theresia Lovisa Charlotta v Platen.

Biografi

Carl K blev liksom sin äldre bror (K 3) officer, men i likhet med denne lämnade han efter en tid den militära banan för att i stället ägna sig åt jordbruk, affärer o politik. Genom gifte blev han ägare till de stora godsen Råbäck på Kinnekulle o Stora Sundby i Öja, Söd, o genom fördelaktiga köp lyckades han utvidga sina domäner, så att han blev en av de största mellansv jordägarna. Råbäck blev under hans tid något av ett mönstergods, o det gästades ofta även av kungafamiljen. K förstod att utnyttja kalkstenstillgången på Kinnekulle genom nya brott, lät anlägga transportbanor o stensliperi samt ny hamnpir för kalkskutorna men också för den ångbåtslinje på Vänern som skulle locka turister till hans utsiktstorn på Kinnekulles topp o till turisthotellet.

K:s driftighet o intressen sträckte sig till vitt skilda industrigrenar, t ex rörverk med gruvor, masugnar o valsverk samt cementfabrikation, o han blev av avgörande betydelse särskilt för sockerindustrin i mellersta Sverige. Vid sin död var han delägare i mer än 50 bolag; han var då bl a VD i Lidköpings sockerfabriksab, disponent för Hellekis ab o ordf i styrelsen för Kinnekulle-Lidköpings jernvägsab.

K åtnjöt stor popularitet i sin hembygd o var en framträdande kommunalman; några år satt han också i landstinget o i hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Han var 1895 med om att stifta det politiskt obundna men avgjort konservativa Sveriges agrarförbund (från 03 Sveriges landtmannaförbund) o blev dess ordf o inflytelserike ledare. Han deltog också i bildandet av Allm valmansförbundet 04, invaldes i dess utskott för organisationsfrågor men tillhörde den minoritet som var emot att rösträttsfrågan togs upp på partiprogrammet. På den punkten var han motståndare till brodern.

Också som riksdagsman i FK förfäktade K ofta en annan mening än brodern. Han tillhörde visserligen som denne majoritetspartiet (medlem av dess förtroenderåd 07—10) men framstod i sin ultrakonservatism o benägenhet för överord närmast som hans motsats. Under sina första riksdagsår ägnade sig K främst åt skolfrågor o yttrade bl a 91 om folkskoleinspektionen att "mången gång synas inspektörerna hava mera sett saken ur reseersättningens synpunkt än ur nyttans" o att "meningen med folkskolan är icke att uppfostra lärda herrar utan dugliga arbetare med kärlek till arbetet o kärlek till hemmet". Trots att han i denna fråga skarpt tillrättavisades, mest uppseendeväckande av biskop Billing, var han även under senare år emot ökade kostnader för undervisningen o "den så kallade humanistiska utvecklingen". Folkskolorna, som han såg som det jämte fattigvården mest betungande för landskommunerna, behövde ingen påbyggnad, o läroverken var alltför många o dyrbara, särskilt de som inte hade "en mera praktisk riktning".

Sakkunnigare var K, även om han där ofta talade i egen sak, i militära angelägenheter — bl a som ledamot av särskilda utskottet för försvarsfrågan 01 — o när det gällde järnvägsanläggningar o framför allt skattefrågor o allmänt ekonomiska problem; under sina många år i bevillningsutskottet gjorde han sig känd som en av dess mera kunniga o självständiga ledamöter, o hans reservationer där vann inte sällan kammarens gehör. Han hörde till de hårdaste motståndarna till den progressiva beskattningen, särskilt den som tyngde de största jord- o skogsägarna. Som kammarens kanske ivrigaste protektionist — som sådan gick han ofta under namnen "Råbäckaren" o "agrarhövdingen" — ansåg han, att det var på grund av tullarna som "landet gått framåt i ekonomiskt o industriellt hänseende"; framför allt talade han för tullarna på fläsk, socker o cement.

K blev emellertid mest känd o fick sina flesta vedersakare dels för sin envisa strid mot social utjämning o demokratisering, dels för sitt absoluta fasthållande av unionen med Norge. Han var t ex emot olycksfalls- o ålderdomsförsäkringar för arbetare; om ett lagförslag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete yttrade han 00 att det "skulle utöva ett demoraliserande inflytande på folket" o 01 att det "skulle lämna fältet öppet för otaliga geschäft". En utsträckning av rösträtten såg han tidigt som en stor fara. I debatten vid 93 års riksdag om en ev sänkning av strecket vid AK-val yttrade han att "inom landet något verkligt krav icke förefinnes på streckets nedsättning". Snarare ansåg han att tvärtom en höjning vore berättigad på grund av det ändrade penningvärdet. Han var då också emot en ifrågasatt utjämning av den kommunala rösträtten på landet. Då skulle "den store jordägarens röst kunna vägas upp av prästen, klockaren o en fjärdedelsbonde, men detta vore något så orimligt, att man har svårt att tänka sig, att det kan vara allvarligt menat". Hur orättvist han fann detta vara framgår av att han upprepade sitt exempel vid nästa riksdag. K hade själv över 20 % av fyrkarna i tre kommuner, o han försvarade rätten till ensammajoritet. Med åren såg han sig dock nödsakad till vissa eftergifter i rösträttsstriden. Han anslöt sig t ex till sammanjämkningsförslaget vid 00 års riksdag, rekommenderade senare utan framgång klassvalsidén o sade sig 04 vilja gå med på en viss mindre utsträckning av rösträtten, men 05 yttrade han att han omöjligt kunde acceptera någon allmän rösträtt; den "tror jag mera beror på en sjuklig fantasi än ett verkligt behov". Under den stora rösträttsdebatten 07 — han tillhörde detta års särskilda utskott för rösträttsfrågan — var han upprörd över att rösträtten "under vår förnedringstid år 05" ansetts viktigare än unionsfrågan. "Det är tecken på depravation." Samtidigt anslöt han sig till uppfattningen att demokratisering i regel åtföljs av slöseri. "Vi komma att få något som mördar industrien."

Den norska frågan förefaller i själva verket vara den som starkast engagerade K som politiker, o det är inte osannolikt att den — såsom Billing uppger — hängde samman med hans angrepp mot rösträttsförslag o mot statsminister Boström liksom med det stora rabalder han 96 åstadkom mot att en frihandlare — Ludvig Annerstedt — blivit justitieminister. Han hörde till de allra längstgående i kraven på norsk underkastelse under sv villkor, gärna dikterade med vapenmakt. Han ordnade flera folkmöten i unionsfrågan, där han bl a 93 använde resolutioner som författats av Oscar Alin, biträdde vid valen 96 det s k norénska valprogrammet o var 99 en av de mest aktiva i den kommitté av FK-ledamöter som genom en omfattande kampanj sökte påverka folkopinionen i flaggfrågan. På K:s initiativ antogs i juli 99 den mot alla eftergifter riktade s k Kinnekulleresolutionen, som sändes till statsministern samtidigt med ett uppseendeväckande "förtroendevotum" till utrikesministern. K sökte även i brev direkt personligt påverka Boström. I riksdagen dundrade han vid unionsdebatten 00 mot meningsmotståndarnas "demoralisation" o "försumpning", 05 upprepade han att "politisk demoralisation" lett till "detta Sveaborg", då det var "en skam att vara svensk".

Bland sina meningsfränder i riksdagen torde K ha stått Patric Reuterswärd o Lars Åkerhielm närmast. Men med sitt heta temperament var han oberäknelig, o trots hans höga anseende i hembygden blev hans rikspolitiska betydelse starkt begränsad. "Han strävade nog högre på den politiska trappstegen, än som svarade mot hans förmåga" (Tingsten).

Författare

Ragnar Amenius



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

K:s arkiv i Råbäcksarkivet. Brev från K i KB, RA o UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Andrén, Tvåkammarsyste-mets tillkomst o utveckl (Sveriges riksdag, 9, 1937); BachCl; G Billing, Anteckn:ar från riksdagar o kyrkomöten 1893—1906 (1928); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); dens, Bonden i sv hist, 3 (1956); N Elvander, Harald Hjärne o konservatismen (1961); K Göta art:reg, 2 (1962); S Hadenius, Fosterländsk unionspolitik (1964); K:ska släktförems skriftserie nr 2 (1948); E D Mellquist, Rösträtt efter förtjänst? (1974); V Millqvist, Sv riksdagskal 1903 o 1909 (1903, 1909); W Nauckhoff, Sveriges agrar- o landtmannaförb 1895—1914 (1919); Riksdagens prot m bih; S Runestam, FK-högern o rösträttsfrågan 1900—1907 (1966); E Thyselius, Våra herrar i FK (1908); L Tingsten, Hågkomster (1938); R Törnebladh, Riksdagsminnen (1913); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941); dens, Allm valmansförb:s tillkomst (1946); O v Zweigbergk, Politiska röntgenfotografier, af Amatör (1896). — Nekr:er i dagspressen.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl G A Klingspor, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11612, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2019-01-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11612
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl G A Klingspor, urn:sbl:11612, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2019-01-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se