Meriter

Jönsson, Petter, f 16 dec 1791 i Nässjö sn, Jönk, d 11 nov 1859 där. Föräldrar: lantbrukaren Jöns Bengtsson o Brita Isacsdtr. Lantbrukare i Träslända, Nässjö, led av bondeståndet vid riksdagarna 28—30, 34—35, 40— 41, 47—48, 53—54 o 56—58 (led av förstärkta statsutsk o förstärkta bankoutsk 28— 30, statsrevisor o led av förstärkta lagutsk 34—35, led av allm besvärs- o ekonomiutsk från 34).

G 25 dec 12 i Nässjö m Helena Persdtr, f 17 dec 90 där, d 26 jan 72 där, dtr till hemmansägaren Per Persson o Stina Nilsdtr.

Biografi

J växte upp i ett religiöst lantbrukarhem, och efter vad han själv sagt fick han där vid moderns spinnrock hela sin uppfostran. Fadern dog så tidigt som 1803, och då modern några år senare blev lam måste J redan som tonåring utföra det mesta arbetet på fädernegården i Träslända. Han gifte sig vid nyss fyllda 21 år, och med hjälp av den hemgift som hustrun medfört kunde han sedan lösa ut syskonen och själv överta det lilla hemmanet, som han genom energisk stenbrytning och nyodling utvecklade på sådant sätt att han belönades med silvermedaljer för odlingsflit. Genom sin praktiska syn på jordbruksproblem förstod han att trots sin bristande formella skolning snart göra sig gällande som en av sin hemsockens mest betrodda och inflytelserika män. Med stöd av främst religiösa och nykterhetsvänliga kretsar fick han många förtroendeuppdrag; bl a blev han nämndeman, fjärdingsman och kyrkvärd samt ledamot av Växjö bibelsällskap, Patriotiska sällskapet och Jönköpings läns hushållningssällskap. Särskilt ivrade han för en förbättrad folkundervisning, och det var till stor del hans förtjänst att en växel-undervisningsskola efter engelskt mönster kom till stånd i Nässjö redan 1824.

Fyra år senare invaldes J i riksdagen, där han i bondeståndet anslöt sig till den av Nils Strindlund ledda regeringstrogna konservativa minoritetsgruppen. Redan under sin första riksdagsperiod blev han ledamot av flera utskott. Sitt intresse för undervisningsfrågorna dokumenterade han i motioner om ökat anslag till Institutet för blinda och dövstumma. 1829 yttrade han bl a att "indragningsmakten både tjänar och behöves i vår tid, intilldess någon annan författning gives, som mera och allvarligare håller tillsyn över tryckfriheten", och det var ett yttrande som hans mindre konservativa valmän säkert inte gillade. I en märklig instruktion inför 1834—35 års riksdag krävde dessa att J i fortsättningen skulle verka inte bara för indragningsmaktens avskaffande utan även för ett representationssätt i likhet med det norska, lägre skatter genom indragning av ämbeten och minskning av försvarsutgifterna samt för en rättvisare fördelning av prästerskapets löner. I sitt fortsatta agerande följde J delvis instruktionen och kom därigenom ibland att i anslagsfrågor rösta med oppositionen.

J var emellertid konservativ av naturen; under en debatt sade han sig ha "städse hyllat den satsen, att man icke bör gå så brådstörtande till väga". Han ville t ex ha kvar censuren på teaterstycken, myndighetsbegränsningarna för kvinnor och de hårda straffbestämmelserna, tom spöstraffet; han var dock för avskaffande av både husagan och dödsstraffet. Planerna på representationsreformen oroade honom och föranledde honom att trots instruktionen intrigera däremot; i debatterna sade han sig dock vara för en reform om den inte som i förslaget skulle innebära inskränkning i böndernas valrätt. J:s konservatism var också betingad av hans syn på den nya tiden som ett hot mot jordbruket. Därför stred han ivrigt för böndernas inkomstmöjligheter. Under hela sin riksdagstid krävde han t ex höjd skjutslega, och samtidigt var han den i bondeståndet som mest konsekvent försvarade husbehovsbränningen, medan han ansåg att ägarna av fabriksbrännerierna var farliga för nykterheten och borde bestrida utgifterna för fång- och fattigvård. Som det viktigaste stödet för bondeklassen såg han dock de höga skyddstullarna och han varnade kraftigt för varje slag av tullsänkning, "varigenom oss skulle fråntagas frukten av våra mödor". Han förordade även en del importförbud; utländska lyxartiklar betecknade han som en olycka. Jämsides därmed klagade han över böndernas — särskilt de småländska — tunga rustnings- och roteringsbördor liksom han motsatte sig höjd jordbruksbeskattning och varje utslag av frihandelsidéer. Han var också emot längre vapenövningar, eftersom de skulle beröva jordbruket dess "kraftfullaste arbetare" under den brådaste tiden.

Som anhängare av utpräglad sparsam-hetspolitik granskade J gärna ämbetsmannakårens omfattning och avstyrkte t ex ett utvidgande av domstolsväsendet, bl a av det skälet att det bara skulle skapa mera processlystnad. De allt talrikare kommittéerna ville han avskaffa; han ansåg dem arbeta för långsamt och vara för kostsamma och onyttiga. Särskild uppmärksamhet väckte hans kritik av förhållandena inom prästerskapet. J var själv lågkyrklig, hade stått i viss opposition mot prästen i sin hemsocken och kom i sin beundran för G O Rosenius att senare bli en flitig läsare av dennes tidskrift Pietisten. I konsekvens härmed fann han den prästerliga hierarkin föga tilltalande. Under 1834—35 års riksdag påtalade han biskoparnas "lama förvaltning av deras ämbeten", och han tillade — säkert med Tegnér i tankarna — att "det vore mera överensstämmande med deras plikt att genom besök i församlingarne underrätta sig om religionens, sedlighetens och upplysningens tillstånd hos folket, än att sysselsätta och roa sig med författandet av poetiska arbeten och skaldestycken". Vid 1840—41 års riksdag yrkade han att biskopsämbetena —¦ utom i Uppsala och Lund — måtte indragas och att de höga löner som därmed frigjordes borde användas till folkskolor och förbättring av pastorsadjunkternas villkor. Ännu under sin sista riksdag beklagade han att biskoparna var "alltför mycket sysselsatte med uppbärande av sina stora inkomster".

J:s granskning av prästerskapet hängde samman med hans intresse för undervisningsfrågorna. Några höjda anslag för universiteten ville han visserligen inte vara med om, men han ansåg att det borde ligga bondeståndet om hjärtat att med kraft verka för "den sk folkundervisningen". Vid 1834—35 års riksdag gav han ett visst stöd åt den typ av obligatorisk folkskola varom Heurlin (bd 19) då motionerat, men under 1840—41 års stora skoldebatter, då han var en av huvudtalarna, hade han främst av ekonomiska skäl ändrat uppfattning på väsentliga punkter. Han hade tidigare ansett att om goda folkskolor genomfördes, så skulle prästerna få lindrigare tjänst och då borde deras "dryga löneinkomster" delvis kunna finansiera skolorna. Nu hade detta emellertid visat sig omöjligt och i stället skulle kommunerna själva avlöna 2 500 nya lärare. "Folket är i allmänhet urståndsatt att uthärda större utgifter än redan förefinnas. Se vi dessutom på ändamålet, så kan man ej annat än medgiva att lärarna hade mera nytta av skolorne än församlingens barn, och därhän böra vi ej låta det gå." J hävdade att församlingarna själva borde få avgöra om de hade behov av att inrätta fasta skolor. Han ville också inskränka folkskolornas kunskapsminimum till vad han ansåg befordra ett sedligt och kristligt levnadssätt: läsning, skrivning, religionskunskap och biblisk historia samt kyrkosång. Om man ställde högre krav, befarade han att uppgift om bristande förmåga skulle följa många barn i prästbeviset genom hela livet.

Även senare deltog J flitigt i skoldebatterna. Han var t ex emot anslagshöjningar och föreslog för lärarna detsamma som han tidigare föreslagit för prästerna: de höga lönerna borde reduceras för att förbättra de sämst avlönades villkor. Större uppmärksamhet väckte hans inlägg med anledning av Pehr Sahlströms motion 1853 om behovet av inspektörer över folkskoleväsendet. J ansåg att prästerskapet borde sköta tillsynen. "Då skola vi ej behöva bekosta de föreslagne skolinspektörernes dryga resekostnader, vilka tvivelsutan komma att verka ganska litet gott, ty jag förutser att desse herrar skola fara omkring på prästegårdarne, spisa läckra middagar hos pasto-rerne, och sedan taga sina resepenningar och dagtraktamenter av statens kassor. Jag är ej böjd för att tillåta sådant."

Under sina båda sista riksdagsperioder ansågs J på liberalt håll vara mindre avog mot reformer än tidigare. Av de nya, viktigare reformförslagen var han dock bestämd motståndare till det om allmän vapenplikt. Inte heller under de långdragna debatterna om konventikelplakatet, i vilka han gjorde många inlägg, gick hans utveckling i liberal riktning. Efter att under tidigare riksdagar ha visat förståelse och aktning för vissa "läsare" och förordat upphävande av detta plakat som blivit "ett spöke för att skrämma, icke för att liva", så ansåg han sig nu inte kunna sträcka sig längre än till vissa ändringar i bestämmelserna; någon fullständig religionsfrihet var han inte anhängare av. Men samtidigt anslöt han sig verkligen då till en del andra reformförslag — han var t ex för både fri hemmansklyvning och inskränkning av bördsrätten — och övergav ofta sin tidigare hårda sparsamhetslinje. Han motionerade bl a om statsanslag till en slöjdskola i Jönköpings län och gjorde nu sin viktigaste insats genom positiv aktivitet i järnvägsfrågan. 1841 hade han klagat över att "de besparade tillgångarne blivit bortkastade till kanaler och dylika mindre nyttiga företag" och senare hade han hävdat att järnvägsbyggandet ej borde gå fortare än landets egna tillgångar medgav, men nu — 1857 — gav han sitt oförbehållsamma stöd åt betydande statlig upplåning till byggande av järnvägar, "dessa mäktiga medel för framåtskridande och odling". Det var troligen också genom J:s inflytande som södra och östra stambanan sedermera kom att dras över Nässjö. Vilken betydelse detta skulle komma att få tycks man inte ha insett i hans hemsocken; i varje fall föll han igenom vid valet till riksdagen 1859, något som blev en bitter besvikelse för honom. Kort därefter insjuknade han och avled. Efter sin död har han emellertid betraktats som en av Nässjö stads grundare; i dess hembygdspark restes 1939 en minnessten över J i kroppsstorlek, utförd av Jonas Fröding, och 1941 den s k Nässjöstenen, bland vars inristade namn J:s står som det sjunde.

J hörde till sin tids originellaste och i sin självständighet mest svårfångade riksdagsmän. Han var en av bondeståndets flitigaste motionärer och en av de talare som oftast begärde ordet och som dessutom gärna behöll det ganska länge. Han hade också stadgat rykte om sig att kunna liva debatterna genom att locka åhörarna till skratt. En del uppfattade honom därvid som intelligent, slagfärdig och kvick, andra som rå och elak och åter andra som enfaldig och löjlig. Till de senares uppfattning bidrog säkert att han talade en utpräglad och godmodig småländska. Många gånger undvek han också ett klart ståndpunktstagande. Ola Månsson angrep honom i en debatt 1854 för att "svänga och vända alldeles som en aktör på en teater", andra kallade honom "slingeraktig" och Henrik Palmær var naturligtvis ännu spydigare: "Hans ursprungliga skaplynne driver honom understundom att hellre intrassla än utreda ett ämne, och när det förra lyckats honom, ser han sig omkring med förnöjd uppsyn och säger: 'Vi sulle la snusa'."

Men att J skulle ha varit enfaldig — som tom hans bänkkamrat Heurlin ansåg — är ett misstag att tro. En annan orsak till det omdömet är nog att eftervärlden främst känner honom genom två tillskrivna yttranden som blivit bevingade ord: "Järnvägen skall gå förbi Träslända, för där bor jag" och "Järnvägen skall gå förbi min stug(u)knut". Enligt vissa uppgifter skall han ha yttrat sig ungefär så under riksdagsståndens gemensamma sammanträde i juni 1857, men att det i så fall är fråga om ironi — ett vapen som han ofta använde — framgår klart av hans protokollförda debattinlägg i bondeståndet, där han just var satirisk mot alla riksdagsmän som ville få järnvägen dragen förbi sin egen dörr.

Om J alltså inte var enfaldig så var han däremot mycket slug och benägen för invecklade intriger. Han hade t ex nära förbindelser med Hartmansdorff och torde ofta ha handlat efter dennes önskemål. Han misstänktes också ibland för att gå Magnus Brahes ärenden. Obegränsat lojal och respektfull var han mot konungen och hans hus. "Är det ett fel att vara konungens och regeringens vän, så är jag beredd att alltid behålla detta fel", yttrade han i maj 1840, och på den punkten ändrade han inte uppfattning. Han tycks också ha stått på ganska förtrolig fot med de kungliga och ofta ha synts som deras gäst på slottet, varom många roande anekdoter varit i omlopp. Både Karl XIV Johan och Oscar I belönade honom f ö med gåvor för de tjänster han gjort dem; en silverkanna från den förre väckte ett visst rabalder i både bondeståndet och pressen. Sin konst att intrigera utvecklade J särskilt mot slutet av sin riksdagstid i det av Ola Månsson ledda konservativa och samtidigt frikostiga s k "kotteriet", där han bl a hade stort inflytande vid nomineringar till utskotten.

J hörde till bondeståndets inte så få opolerade representanter. Man kunde se honom som den knäkrokige och snusige bonden (Hellberg) eller som en avskräckande, undersätsig figur med gråsprängt hår och skelande blick och med ett tal som "var ett sammelsurium av ord utan allt logiskt sammanhang, späckat med bibelspråk" (Öd-mann). Under sin sista riksdagsperiod framhöll J själv att han "icke i min ungdom fått lära mig grammatiken eller blivit bibringad några egentliga kunskaper" — något som han då ofta upprepade — men när det gällde behandling av maktpåliggande saker och praktisk politik var det enligt hans förmenande i stället bondförståndet som tog ut sin rätt. Inte utan berättigat självmedvetande yttrade han i en av sina sista repliker i bondeståndet: "David var en olärd krigare, men med sin slunga fällde han dock Goliat, ehuru denne var en lärd och övad krigare. Det oförvillade omdömet är ej alltid att förakta."

Författare

Ragnar Amenius

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: BondRP 1828—58; S Carlsson, Mellan Bolmen o Holaveden (Meddel:n från Jönköpings läns hembygdsförb 1951); dens, Bonden i sv hist, 3(1956); E Castegren, Äldre tiders Nässjö (1964); M J Crusenstolpe, PJ i Träslända (Svea 1861, omtr i dens, Medaljonger o statyetter, 1882); Försök till en karakteristik öfver bondeståndets led:er vid 1856 års riksdag (1859); A Granmo, P J i Träslända (1970); PO Granström, Om tendenser till imperativt mandat under oppositionen mot Karl XIV Johan (StvT 1915); [J C Hellberg,] Ur minnet o dagboken . . ., af Posthumus, 10 (1873); E Key, Minnen av o om Emil Key, 2—3 (1916—17); H Lignell, Jönköpings län i ord o bild (1956); C W Lil-jecrona, Bakom riksdagens kulisser (1917); H B Palmzer, Eldbränder o gnistor (4 uppl, 1924); A Ramm, Nässjö-boken, 2(1925); P Sahlström, Lefnadsminnen (Minnen . . ., 2. ed C Akrell o S G v Troil, 1885); [dens,] Försök till en karakterististik öfver bondeståndets le-d:er vid 1854 års riksdag, ed P Mengel (1855); S Swensson, Bonderiksdagsmän i frihetskamp (1946); G Thunander, Fattigskola — medborgarskola (1946); A Wallerström, Nässjö handel o industri i ord o bild (1916); A Warne, Läroverksfrågan i vårt land under 1840-talet (ÅSU, vol 99/100, 1959); dens, Om tillkomsten av vår första folkskolestadga (ÅSU vol 103, 1961); S Ödmann, Minnen o anteckn:ar från flydda dagar (1898).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petter Jönsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12295, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12295
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petter Jönsson, urn:sbl:12295, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ragnar Amenius), hämtad 2024-04-25.