Meriter

Karl Fredrik, f 19 (29) april, dp 10 maj, 1700 i Sthlm, d 18 juni 1739 på Rohlfshagen vid Oldesloe, Slesvig-Holstein. Föräldrar: hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp o Hedvig Sofia av Sverige. Hertig av Holstein-Gottorp efter faderns död 02, myndig i jan 16, vistades i Sverige till 19, i Ryssland mars 21—aug 27, erhöll av sv riksdagen titeln kungl höghet 18 juni 23.

G 1 juni 25 i S:t Petersburg m Anna Petrovna, f 7 febr 08 i Moskva, d 15 maj 28 i Kiel, dtr till tsar Peter I o Katarina I av Ryssland.

Biografi

Sin barndom o uppväxttid kom K att tillbringa i Sverige, sin moders hemland. En våning hade iordningställts för den landsflyktiga hertigfamiljen i det s k Cruusiska huset, direkt anslutet till Wrangelska palatset, som efter den stora slottsbranden härbärgerade hovet.

Om K:s tidigare barnaår är föga känt. Hans mor, som redan 1702 blivit änka, ägnade sin sons uppfostran mycken omsorg. Då K var i sexårsåldern, ledde frågan om anställning av en guvernör o en informator till en påtaglig intressemotsättning mellan den sv stormakten o dess hittillsvarande klient Holstein-Gottorp. Guvernörssysslan innebar rätt betydande inkomster, men än mer betydde det inflytande innehavaren kunde tänkas vinna över hertigen, som en dag kunde bli Sveriges konung. Från holsteinskt håll hade man helst sett en landsman som guvernör. Karl XII o greve Piper synes ha varit helt ense om att den unge prinsen skulle ges en markerat sv uppfostran. Framtiden var oviss både med avseende på tronföljden i Sverige o Holstein-Gottorps ställning som sv vasall under nya konjunkturer. På Pipers inrådan föll Karl XII:s val för den viktiga guvernörsposten på Arvid Horn, som 06 lämnat armén o placerats i Sthlm. Han var Pipers svåger, o arrangemanget ansågs avsevärt stärka den piperska familjens politiska dominans. På sonens sjuårsdag utfärdade hertiginnan instruktioner för såväl Horn som de likaledes från sv sida föreslagna informatorerna, lagman G Cederhielm d y o hovpredikanten D Norlind (D 804, KB; K 361, RA).

Efter Hedvig Sofias död dec 08 kom ansvaret för planläggningen o övervakningen av K:s studier att helt åvila Horn, som länge ägnade varje eftermiddag åt K:s uppfostran. Om hans studieambition o allmänna uppförande har Cederhielm vid ett tillfälle (17 juni 11) rapporterat till Horn. Han ansåg sig inte kunna "skylla" prinsen "för oflit eller olydnad" utan fann honom i stort sett "rät brav". Däremot kände sig informatorn några år senare oroad av hans "benägenheter eller rättare sagt retelser", som särskilt framträdde i "den trägne hågen till fruentimbret". Det hela resulterade i "förborgade distraktioner vid studierna", särskilt när det led mot slutet av lektionerna.

Hedvig Sofias svåger Christian August hade genom ett dekret av 13 jan 09 övertagit förmynderskapet för sin unge brorson samt som "administratör" tilldelat sig den suveräna regeringsmakten över hertigdömena. Man synes i de ledande kretsarna i Gottorp, där geheimerådet Georg Heinrich v Goertz fått ett all starkare grepp om den välmenande men svage "administratorn", ha diskuterat möjligheten att förmå Horn att låta K besöka Holstein-Gottorp för att för framtiden få honom i sina händer. Man skulle härigenom markera en av Sverige mera oberoende kurs, än den man hittills fört. K:s uppfostran i Sverige gav, menade man, ett alltför tydligt intryck av Holstein-Gottorps vasallförhållande till Sverige.

Katastrofen i Ukraina genom Poltavaslaget o kapitulationen i Perevolotjna på sommaren 09 ändrade i en handvändning Holstein-Gottorps internationella belägenhet. Det gällde för Goertz att till varje pris hålla hertigdömena utanför den konflikt, som seglat upp hösten 09, sedan Danmark brutit freden med Sverige. Han fann det nödvändigt att i stället närma sig Danmark o avslöt 5 jan 11 en traktat, varigenom de många tvistefrågorna länderna emellan i stort sett löstes. I detta sammanhang gjorde Goertz ett energiskt försök att få K översänd till Gottorp. I sin rapport till Karl XII 12 maj 12 om Goertz manipulationer framhöll Horn som sin egen mening, att man ju längre dess bättre borde uppskjuta att utlämna "den späda herren".

13 förvandlades Holstein-Gottorp plötsligt till krigsskådeplats, sedan Magnus Stenbock i spetsen för en sv armé trängt in i Holstein i syfte att angripa Jylland. Att släppa igenom svenskarna o upplåta fästningarna — särskilt Tönningen — åt dem innebar en omedelbar brytning med Danmark. Goertz sökte slingra sig ur den farliga situationen genom ett djärvt falskspel. Han lät administratorn officiellt hävda sin neutralitet genom att vägra upplåta Tönningen åt svenskarna. I hemlighet avslöts en traktat med Stenbock 10 jan 13, enligt vilken denne i nödfall fick besätta Tönningen. Till slut förfalskade Goertz ett brev från K, dat 23 juli 12, till Tönningens kommendant med uttrycklig befallning att upplåta fästningen till Stenbock. Den omyndige hertigen fick sålunda utåt ta ansvaret för överlåtelsen.

I maj 13 kapitulerade Stenbock i Tönningen, o danskarna besatte Holstein-Gottorp. Goertz fick inskränka sig till att med diplomatins medel söka restituera hertigdömena. Tanken var att både konungen av Preussen o tsar Peter skulle medverka till K:s uppstigande på Sveriges tron. En giftermålsförbindelse mellan K o en rysk prinsessa ställdes i utsikt. Något positivt resultat nåddes ej, men efter hand sipprade åtskilliga detaljer ut från förhandlingarna o väckte stor förtrytelse särskilt inom rådsregeringen i Sthlm.

I jan 16 förklarade administratorn sin brorson myndig. Då K som hertig inte hade något land att tillträda, stannade han kvar i Sverige. Han hade då bakom sig en tämligen glädjelös barndom o en utbildning, som i hög grad saknat stimulerande inslag. Efter moderns död hade han blivit omhändertagen av änkedrottning Hedvig Eleonora o prinsessan Ulrika. För den förra var han en ögonsten, som hon ständigt ville ha i sin närhet, men hon var vid denna tid gammal o avled 15. Mera komplicerad blev prinsessan Ulrikas ställning till sin 12 år yngre systerson. Allteftersom åren gick, började rivaliteten dem emellan om rätten till Sveriges krona att färga den goda sämja som tidigare rått. Till morbrodern, Karl XII, skrev K på Horns uppmaning då o då pliktskyldigast brev, beundrade i hög grad hans krigiska bedrifter men hade ännu ej träffat honom personligen. Hans oro för framtiden ökades, sedan arvprins Fredrik av Hessen genom sitt giftermål med prinsessan Ulrika 24 mars 15 inträtt i den k familjen. Arvprinsen visade sig vara en handlingskraftig herre, som utan nämnvärd hänsyn till K stod redo att energiskt bevaka sin gemåls intressen i tronföljdsfrågan. Så fort underrättelsen om Karl XII:s hemkomst nått Sthlm, hastade arvprinsen genast till Skåne för att möta sin svåger. Han blev väl mottagen o utnämndes till generalissimus, varigenom han blev kungens närmaste militäre medhjälpare o hans ställföreträdare, om något skulle hända honom. Några dagar senare anlände K åtföljd av sin guvernör. Enligt arvprinsens uppfattning blev de båda herrarna ganska kyligt mottagna av kungen. Iakttagelsen torde ha stämt, vad Arvid Horn beträffar — denne befann sig i uppenbar onåd — men däremot inte med avseende på K. Karl XII var påtagligt glad o road av att träffa sin systerson. Denne uppehöll sig visserligen inte länge i högkvarteret denna gång men återkom 17 o stannade en tid hos kungen, som då befann.sig i Lund. "Det är en lust att se", rapporterade Casten Feif till Arvid Horn 11 febr 17, "huru förnöjd Hans Maj:t är när hertigen är hos honom." Man synes ganska allmänt ha räknat med att,Karl XII på ett eller annat sätt skulle vidtaga dispositioner rörande tronföljden o att därvid K skulle komma att skjutas i förgrunden tack vare det inflytande som Goertz utövade. Några åtgärder i denna riktning kom dock aldrig att, vidtagas.

Under Karl XII:s norska fälttåg 18 befann sig både arvprinsen o K i konungens närhet. Söndagen 30 nov hade K hela dagen varit i Karl XII:s sällskap. Då denne på kvällen gjorde sig redo att rida upp till Fredriksten, bad K att få följa honom, men kungen avböjde. Det vore, menade han, alldeles onödigt. Han tänkte endast se efter, hur långt man hunnit med "den nya linjen" i löpgravssystemet. K stannade därför i sitt kvarter i Tistedalen o blev den siste i kungafamiljen som såg kungen i livet.

Karl XII:s död utlöste den länge motsedda kampen om kronan. K:s möjligheter att rycka till sig ledningen redan på förnatten, sedan han underrättats om dödsskottet, var minimala. Han var ung, oerfaren, saknade rådgivare o anhängare o torde knappast ha satt sig in i, hur han skulle bete sig vid ett eventuellt dödsfall. Händelsen kom som en chock o framkallade rent mänskliga reaktioner — ett ögonvittne berättar, att K var djupt bedrövad o "fällde tårar", när han konfronterades med morbroderns lik. Helt annorlunda betedde sig hans motspelare, arvprinsen av Hessen. Som generalissimus disponerade han över krigsmakten, bestämde om krigföringen o hade möjlighet att vinna officerskåren på sin sida. Han handlade efter en noga genomtänkt plan. Så snart han av sin adjutant, André Sicre, underrättats om kungens död, sände han denne till Sthlm, där budskapet 5 dec framfördes till prinsessan Ulrika, som tidigare instruerats, hur hon skulle förhålla sig, om kungen avled. Samtidigt lät arvprinsen arrestera Goertz, som befann sig på väg till högkvarteret för att till Karl XII överbringa resultatet av sina underhandlingar med ryssarna. Åtgärden väntades bli högst populär o berövade på samma gång K stödet av en kapabel rådgivare. Slutligen utfärdade arvprinsen kallelse till samtliga "generalspersoner" att infinna sig till rådplägning följande dag — den 1 dec. Vid sammanträdet enades man om att avbryta belägringen. Arvprinsen tackade i insmickrande ordalag generalerna för deras mogna råd. K manade till enighet. Man borde gripa "riket o det kongl huset under armarna" o med kraft värja sig mot fiendernas anfall. Uttalandet kunde väl närmast tolkas som en maning till fortsatt kamp men slutade med att han helt anslöt sig till arvprinsens o generalernas "sentiment". Utgången innebar en klar framgång för arvprinsen gentemot K. När några dagar senare en större kontant summa ankom till högkvarteret från upphandlingsdeputationen, avsedd som förstärkning av krigskassan, lade arvprinsen omedelbart beslag på pengarna o lät fördela dem bland det högre krigsbefälet som ersättning för deras "besvär" under fälttåget.

K deltog inte i arméns hemmarsch utan begav sig på egen hand till Sthlm. Förmodligen hoppades han att hos sin förutvarande guvernör kunna vinna stöd för sina arvsanspråk. Horn, som förstod att prinsessan Ulrika hade ett bestämt försprång, torde knappast ha uppmuntrat honom. Han ville inte riskera att ytterligare förvärra det motsatsförhållande, i vilket han redan befann sig till prinsessan. Sedan de i början av 19 samlade ständerna konstaterat, att "all arvsrätt" till kronan vore "utslocknad", o därmed de facto underkänt både prinsessan Ulrikas o K:s arvsanspråk men samtidigt valt prinsessan till regerande drottning, gav K tills vidare spelet förlorat, lämnade 23 maj Sthlm o reste till Tyskland. Ständerna beviljade honom 50 000 rdr för att täcka hans närmaste utgifter.

I K:s följe vid avresan befann sig en tysk adelsman, H F v Bassewitz, som inträtt i holsteinsk tjänst o av Goertz använts för ett diplomatiskt uppdrag till Ryssland, där han visat sig högst självrådig o oförsiktig. Samtiden blev överraskad av att K valde honom till sin förtrogne o rådgivare i officiell ställning. Tydligen gjorde K o Bassewitz upp det handlingsprogram, som K den närmaste tiden följde. Efter ett kortare uppehåll på Bassewitz gods i Mecklenburg begav man sig till administratorn, som mötte sin frände i staden Boitzenburg i Mecklenburg. Här tilldelade sig K på egen hand titeln kungl höghet, ett beslut varom han redan underrättat sin svit under överresan från Sverige, organiserade sitt geheimeråd med Bassewitz som president o påbörjade en diplomatisk aktion för att återvinna sina till Danmark förlorade domäner. Sedan K o hans rådgivare sökt förmå Hannover, Preussen o Sachsen att övertala Danmark att restituera hertigdömena, dock utan några egentliga resultat, vände man sig slutligen till kejsar Karl VI, som gjorde en diplomatisk intervention till hertigens förmån. Den danske kungen lovade återställa Holstein-Gottorp till K, dock med undantag för den hertigliga delen av Slesvig.

Vid årsskiftet 20—21 kunde K ta sitt decimerade land i besittning. Sitt residens förlade han till Kiel. Huvudmålet för den närmast följande holsteinska politiken blev att söka återvinna den hertigliga delen av Slesvig o att få K:s framtida anspråk på Sveriges krona erkända. Det förra målet måste tills vidare skjutas i bakgrunden, eftersom Sverige i freden med Danmark 20 utfäst sig att inte stödja hertigen i hans strävan att återfå sin del av Slesvig, o England o Frankrike garanterat Danmarks innehav av ifrågavarande område. Tydligen var det på Bassewitz inrådan, som K vid denna tid sökte stöd o hjälp hos Ryssland för att nå sina syften, därmed i viss mån anknytande till Goertz tidigare politik. Tsar Peter hade redan 19 erbjudit sig att verka för hans sak. Tsaren räknade med att kunna utnyttja K:s anspråk till att blanda sig i både Danmarks o Sveriges politik. I febr 21 avreste K till Ryssland o sammanträffade i mars med tsar Peter i Riga. Han blev väl mottagen, uppsökte det ryska hovet, erhöll ett rundligt tilltaget underhåll o gynnades påtagligt av tsarens gemål Katarina, som ställde i utsikt ett giftermål med sin o tsarens äldsta dotter Anna.

Samtidigt framväxte i Sverige ett nyvaknat intresse för K, vilket efter hand gav upphov till frihetstidens första partibildning, det s k holsteinska partiet. Någon organisation förfogade partiet inte över men lockade av olika anledningar — dynastiska, konstitutionella, ekonomiska o psykologiska — till sig ett betydande antal politiskt verksamma personer, som mer eller mindre invaggades i förhoppningen, att hertigen genom sina ryska förbindelser på ett eller annat sätt skulle till Sverige återskaffa dess genom Nystadsfreden 21 förlorade provinser.

Strax före riksdagens sammankallande i jan 23 beslöt K o Bassewitz, att denne skulle bege sig från Ryssland till Sthlm för att på närmare håll följa utvecklingen i Sverige. Han medförde ett kreditivbrev från K o begärde att bli mottagen av konung Fredrik. Denne vägrade att ge honom sedvanlig ackrediteringsaudiens, o drottningen nekade bestämt att mottaga honom vid hovet. Saken drogs så småningom inför riksdagen, o SU ålade kungen att i behörig ordning motta hertigens diplomatiska ombud. Fredrik måste foga sig, o Bassewitz, som nu kände sig segla i medvind med uppenbart stöd av alla "goda holsteinare" på riksdagen, inlämnade till regeringen en formlig begäran, att K skulle i Sverige erhålla titeln kungl höghet, som tidigare utlovats honom. Ärendet överlämnades till riksdagen, vars olika stånd genom Bassewitz bedrivande erhöll ett personligt brev från hertigen med åberopande av hans "svenska blod" m m. Trots livliga protester från kungaparet beviljade ständerna 18 juni 23 K den begärda titeln. Detta innebar givetvis en framgång men ingalunda ett formellt eller reellt erkännande av hans rätt till Sveriges krona vid förefallande tronledighet. Strax före riksdagens slut avgav Stora sekreta deputationen 12 okt 23 en allmänt hållen förklaring, att man ingalunda ville förta hertigen allt hopp, "när casus existerar", o att han därvid kunde påräkna "riksens ständers ömma anseende för honom", allt dock med uttryckligt förbehåll för riksdagens "fria val". Riksdagen beviljade honom tills vidare ett årligt anslag på 50 000 dlr smt.

Från ryskt håll hade under riksdagen föreslagits en defensivallians mellan Ryssland o Sverige o härvid hade även antytts möjligheten av ett gemensamt uppträdande till förmån för K:s slesvigska restitutionskrav o ett erkännande av hans sv successionsrätt. Något resultat blev det ej omedelbart, men tsaren lät förstå, ätt han var fullt beredd att i allt stödja K. Vid det förbund som 22 febr 24 slöts mellan Sverige o Ryssland utfäste sig de båda makterna att genom "goda officier" söka utverka det omstridda Slesvigs återställande, men man undvek att ta ställning till K:s successionskrav. Tydligen var det Arvid Horn, som lyckats manövrera bort den farliga paragrafen om tronföljden.

K kunde 25 nov 24 meddela Horn från S:t Petersburg, att hans trolovning med prinsessan Anna högtidligen ägt rum föregående dag. 28 jan 25 avled tsar Peter o kort därpå besteg hans gemål Katarina Rysslands tron efter ett ganska livligt intrigspel, vari även Bassewitz synes ha deltagit. Tronförändringen innebar i realiteten en given fördel både för K o det holsteinska partiet, eftersom kejsarinnan ansågs hysa ett betydligt aktivare intresse för K, än vad tsaren visat.

På försommaren 25 ägde K:s förmälning med prinsessan Anna rum. Kejsarinnan hade redan tidigare förklarat sig beredd att med vapenmakt tvinga Danmark att återlämna den hertigliga delen av Slesvig till K o räknade därvid tydligen med sv hjälp. Risken för att det holsteinska partiet på ett eller annat sätt skulle dra in Sverige i krigiska förvecklingar började nu göra den allmänna opinionen i Sverige betänksam. Att K:s ställning i Ryssland innebar uppenbar fara för Sveriges oberoende, blev också allt klarare. Horn beslöt att utnyttja den stigande misstämningen mot "holsteinarna" o genomdrev inkallandet av en urtima riksdag (26—27), där han formligen krossade partiet o oskadliggjorde dess ledare. Att aktionen på samma gång berövade K alla utsikter att bli erkänd som sv tronföljare, stod därmed klart. Samtidigt bortföll genom kejsarinnan Katarinas död i maj 27 hans främsta stöd. Hertigens storpolitiska roll var utspelad. Tillsammans med sin gemål lämnade han på sommaren Ryssland o for till Holstein.

Sina förbindelser med Horn bibehöll K i form av en tämligen formell brevväxling med artighetsbetygelser, nyårshälsningar o dyl. Någon enstaka personlig glimt framlyser ur breven. Så t ex när han 22 febr 28 från Kiel kunde meddela, att hans gemål "i går, som var den 21 hujus" givit livet åt en "ung prins". Han förmodade, att Horn lätteligen skulle kunna föreställa sig "det mig som på en lång tid ej varit särdeles van vid några lyckelige händelser, därigenom en oförliknelig stor fröjd tillvuxit". Han tillade, att han till det sv kungaparets benägna "fröjd" bl a givit sonen namnet Ulrik efter drottningen. Hertigens kontakter med Sverige blev f ö allt svagare. Hans hänvändelser till K M:t o ständerna vid 34 års riksdag att ta sig an hans sak föranledde ingen åtgärd. Hans pension, som under de kritiska åren 23—27 huvudsakligen använts till att vinna anhängare o stödja det holsteinska partiet i Sverige, indrogs 31. Någon avspänning i motsatsförhållandet mellan K o det sv kungaparet tycks knappast ha inträtt. Ryktet om att han hösten 31 tänkt bege sig till Sverige föranledde Fredrik I att ivrigt anmoda Horn att avråda honom därifrån (brev 5 nov 31).

Om K:s verksamhet i sitt hertigdöme är inte mycket att säga. Sin hustru förlorade han kort efter sonens födelse. Bassewitz gjorde han sig av med 30. De sinande apanagen från Ryssland o indragningen av den sv pensionen framtvingade en sparsammare hovhållning. Hans liv, som haft sin spänningstid under 20-talet, gestaltade sig alltmer efter mönstret hos samtida tyska småfurstar. När han på sommaren 39 gick ur tiden, kunde han knappast ana, att hans son, den då elvaårige Karl Peter Ulrik, i sinom tid skulle bestiga den ryska tronen. Kejsarinnan Elisabeth hade redan i början av sin regering utsett systersonen till sin efterträdare.

K:s gestalt och politiska insats har blivit ganska olika bedömd. Den franske diplomaten J de Campredon, som kunnat iaktta K både i Sthlm o S:t Petersburg, hörde inte till hans beundrare. Enligt dennes depescher 13 o 16 var han illa uppfostrad, bortklemad o böjd för egenartade nöjen. Andra diplomater har gett en ganska fördelaktig bild. De har prisat honom för hans gudsfruktan, rättrådighet, värdiga uppträdande o måttfulla bruk av starkare drycker samt noterat hans popularitet i Sverige. För att spela en politisk roll på högre nivå synes han dock ha varit alltför osjälvständig o oföretagsam.

Eftervärldens bedömning har i hög grad influerats av Malmström, som i sitt klassiska arbete om frihetstiden frånkände K personliga förutsättningar för ett ev uppdrag som sv konung. I sitt uppmärksammade arbete Freden i Nystad, 1 (1932), konstaterade Einar Carlsson, att Malmström så gott som helt grundat sin karaktäristik på Campredons uttalanden, förbisett dennes bristande objektivitet o lämnat åsido vittnesbörd från sagesman, som framställt K i en avgjort sympatisk dager. Om hertigen varit den "karaktärslöse vekling" Malmström föreställt sig honom, skulle han knappast kunnat bli "medelpunkten" i ett stort parti o spela en roll som politisk maktfaktor. I Danmark har hans öden ganska ingående tecknats dels i större översiktsarbeten av E Holm, dels i specialartiklar, senast av C O Böggild-Andersen (DBL 4, 1934). Denne röjer ingen nämnvärd uppskattning av K:s egenskaper o insatser o anser, att han aldrig nått full andlig mognad. Under sin trista tillvaro i Kiel skulle K ha ägnat sig åt exercis av sina livgrenadjärer, små kärleksäventyr o "vinens glaeder", tre ting som han lärt sig uppskatta vid tsarhovet. Han hyste en stor vördnad för kyrkan o dess män o försåg sina undersåtar med en ny katekes o kyrkan med ett överkonsistorium. De växlande omdömen som fällts om K beror delvis på att de hänför sig till skilda delar av hans liv: barn- o ungdomsåren, det händelsemättade skedet 18—27, då han tidvis spelade en internationell roll, samt till sist epilogen efter hemkomsten till furstendömet.

För att spela en politisk roll på högre nivå var han till sin natur tydligen alltför oföretagsam, bekväm o vek. Hans intelligens synes ha varit rätt sent utvecklad. Vistelsen vid det depraverade ryska hovet med dess intrigspel o tämligen ohämmade sexual- o dryckesvanor kan knappast ha utövat något gott inflytande på honom. Vad han som aktiv politiker kom att sakna var beslutsamhet, handlingskraft, självständigt omdöme, energi o förutseende.

Författare

Sven Grauers

Arkivuppgifter

Handhar rörande bl a K:s uppfostran o ev val till tronföljare i Kungl arkiv (K 361) o i A Horns saml (vol E 4279), RA. Handl:ar rörande hans uppfostran även i Horns saml, KB, o i Cederhielmska saml, UUB. Brev från K till Ulrika Eleonora i Kungl arkiv (K 244; hennes brevkonc till K i K219) o till A Horn i RA (E 4278 o 4283) o i dennes saml, KB. Strödda brev från K i UUB.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: A Horns brev till Konungen 1711—38, RA, o brevväxl med Christian August av Holstein i Horns saml, KB; Hovkontorets brevbok 1706, p 73 (för K:s födelsedatum; jfr även instruktionerna 1707 ovan), SIA; S Landahls excerptsaml från Staatsarchiv, Oldenburg.

AdRP 1719—34 (1875—86); H Almquist, Holstein-Gottorp, Sverige o den nord ligan i den politiska krisen 1713—1714 (1918); E Benzelius, Anecdota Benzeliana, ed H Lundgren (1914); Bidrag till den store nordiske krigs historie, ed av [danska] Generalstaben, 5, 9, 10 (1915, 1932, 1934); BondRP 1720— 34 (1939—45); BorgRP 1719—34 (1945— 65); Bref från Samuel Bark till Olof Hermelin 1702—1708, 1—2, ed C v Rosen (1914—15); Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck 1702—1709, ed C v Rosen (1913); British diplomatic instructions 1689—1789, vol 1, Sweden 1689—1727, ed J F Ghance (1922); [Campredon,] Mémoire sur les négociations dans le Nord par m de Campredon (Le Ca-binet Historique, 5, 1864); DBL, 4 (1934); E Carlsson, Freden i Nystad, 1 (1932); J F Chance, Georg I and the Northern war (1909); S Grauers, Arvid Bernhard Horn, 1, 1664—1713 (1920); dens, Till belysning av Nystadsfredens verkningar (Hist studier tillägn Sven Tunberg, 1942); dens, De politiska relationerna mellan Arvid Bernhard Horn o Georg Heinrich v Görtz åren 1707—1719 (KFÅ 1963); dens, G H v Goertz (SBL 17, 1967); dens, Hedvig Sofia — Karl XII:s älsklingssyster (KFÅ 1970); dens, A B Horn (SBL 19, 1973); Handl:ar ang revolutionen i Sverige 1718—1719, ed L Thanner (HH 36: 1, 1954); Handl:ar hörande till Konung Carl XII:s hist, 3, ed G Floderus (1824); Handl:ar rörande Sveriges hist under åren 1713—1720, ed C G Malmström (1854); E Holm, Danmark-Norges historie, 1, Fredrik IV:s sidste ti regeringsaar 1720—1730 (1891); dens, Danmarks riges historie, 5, 1699—1814 (1906); W Holst, Fredrik I (1953); dens, Ulrika Eleonora dy (1956); S Jägerskiöld, Den hessiska politiken o den sv tronföljdsfrågan 1713—1718 (KFÅ 1934); dens, Sverige o Europa 1716—1718 (1937); Konung Karl XII:s egenhändiga bref, ed E Carlson (1893); Malmström; S Olsson, Olof Hermelin (1953); Presidenten baron E M v Nolckens berättelse om rikets tillstånd från 1719 till 1742 (HT 1889); PrRP från år 1719, 1719—20, 1723, ed G G Wahrenberg (1921—22); SRA 1—3 (1909—17); ST 8: 1 (1915); L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953); dens, Krigsrådet den 1 dec 1718 (HT 1956); A P Tuxen, Paul Vendelbo Lövenörn (1924); G Wensheim, Studier kring freden i Nystad (1973).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Fredrik, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12365, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12365
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Fredrik, urn:sbl:12365, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Grauers), hämtad 2024-04-16.