Meriter

Haeffner, Johann Christian Friedrich, f 2 mars 1759 i Oberschönau, Thüringen, Tyskland, d 28 maj 1833 i Uppsala. Föräldrar: skolläraren Johann Heinrich H o Anna Reckenagel. Faderns vikarie 74—75 o 80, organist i Schweinsberg 30 dec 80, vid Tyska kyrkan i Sthlm juni 81—sept 93, arvodesanställd sånglär vid K teatern hösten 81—83, kapellmästare vid Stenborgs teater 82—omkr 85, informationsmäst i sång vid K teatern 83—95, lärf i clavecin vid Nationella musikskolan 86—87, vik hovkapellmästare efter J M Kraus' död 15 dec 92—95, sånglär vid MA 94—96, efter F Uttinis död 25 okt 95 ord hovkapellmästare (bekr 24 april 99) —aug 08, director musices vid UU 29 juni 08—33, psalmbokskommitténs uppdr att utarbeta den nya koralboken 18 dec 18, vik domkyrkoorganist i Uppsala hösten 21, ord 31 maj 26. — LMA 88.

G 1) 7 okt 87 (—07) i Sthlm m operasångerskan Gertrud Elisabeth Forselius (Forsell), f 23 jan 71, omg 08 m operasångaren Johan Jakob Fahlgren (d 48), d 15 febr 50 där (Jak), trol dtr till amanuensen vid fiskalkontoret Jacob F; 2) 20 dec 07 i Sthlm (Jak) m Anna Magdalena Schylander, dp 27 aug 78 i Karlskrona, d 20 nov 48 i Uppsala, dtr till kassören i Krigskoll Johan Elias S o Christina Maria v Schantz.

Biografi

De med all säkerhet på H själv återgående uppgifterna i Upsala academies matrikel 1832 om hans öden före överflyttningen till Sverige har endast på några få punkter kunnat verifieras av senare forskning (Morin). Man vet dock, att familjen ett par år efter H:s födelse 1759 flyttade till Klein-Schmalkalden, där fadern fått tjänst som skolmästare och kyrkomusiker. Här kom H som tonåring att studera orgelspelning och generalbas för den bekante tonsättaren och koralboksutgivaren T G Vierling, som 1773 blev organist i Schmalkalden. Genom Vierling, som själv studerat för Kirnberger, infördes H i traditionen från den vid denna tid annars föga uppmärksammade J S Bach.

Under åren 1774—75 vikarierade H för sin fader. Om de följande fyra åren går uppgifterna starkt isär. I den nämnda matrikeln heter det, att han 1776 började studera i Leipzig, där han tog särskild undervisning i estetik och deklamation för Clodius (professor, slutligen i skaldekonst) och Zollikofer (predikant och litteratör). I Leipzig skall H vidare, enligt vad han uppger i sin sånglära, ha studerat för den framstående sångläraren J A Hiller. Dessa uppgifter har betvivlats men med tanke på hans senare verksamhet synes de inte kunna avfärdas såsom helt osannolika. Detsamma gäller matrikelns uppgift, att H efter Leipzigtiden under ett par år verkat som musikanförare vid olika teatrar. Klart är, att han i febr 1780 började ett nytt vikariat för fadern, som avled på sommaren samma år. Utan framgång sökte H platsen som faderns efterträdare men blev i stället vid årets slut organist i Schweinsberg.

Samtidigt drev H emellertid underhandlingar med tyska församlingen i Sthlm, som just sökte en ny organist. En av församlingens ledare, som hade nära förbindelser med Schmalkalden, lyckades genomdriva, att H kallades att pröva till den lediga tjänsten. Sannolikt har utsikten till en karriär vid den välkända Sthlmsoperan varit en bidragande orsak till att H nu begav sig till Sverige. Han tillträdde sin tjänst som Tyska kyrkans organist i samband med att kyrkans nya orgel efter flera års byggnadstid invigdes på midsommardagen 1781.

Enligt egen uppgift började H på hösten 1781 sitt arbete vid Operan, där F Uttini då var förste och J M Kraus andre hovkapellmästare och där dessutom abbé Vogler 1786 anställdes som »direktör av musiken». Först efter två år fick H kontrakt som informationsmästare i sång. Samtidigt arbetade han några år som kapellmästare vid Stenborgs teater, för vilken han skrev det aldrig uppförda sångspelet »Sängkammareko». Så småningom synes han också tillfälligtvis ha fått dirigera hovkapellet. Möjligen var det H, som dirigerade uruppförandet av Kellgrens och Naumanns opera »Gustaf Wasa» 1786. 1787 fick H sin egen tragediopera »Electra» uppförd.

I det kontrakt som i början av 1792 ingicks med H såsom beständig informationsmästare i sång och musik vid de k teatrarna hade inryckts en klausul om hans skyldighet att när så befalldes leda hovkapellet. I enlighet härmed fick han, sedan Kraus i slutet av året avlidit, överta hela ansvaret för hovkapellets ledning (Uttini hade 1788 pensionerats med bibehållen lön). 1793 framträdde H också som kompositör av officiell tillfällighetsmusik dels vid jubelfesten till minne av Uppsala möte, dels med enaktsoperan »Alcides inträde i världen» vid Dramatiska teaterns invigning. Att Vogler efter några års uppehåll åter anställdes på sommaren 1793 innebar inte, att H:s vikariat på hovkapellmästarposten upphörde. Samtidigt förlorade han sin tjänst vid Tyska kyrkan, som han misskött. Efter Uttinis bortgång i okt 1795 blev H med K M:ts tillstånd av Operans direktion antagen till ordinarie innehavare av hovkapell-mästartjänsten. Riksmarskalksämbetet, genom vilket en del av kapellmästarlönen skulle utbetalas, ansåg sig dock inte kunna godkänna utnämningen, eftersom den inte bekräftats genom k fullmakt. Först 1799 drog operadirektionen denna tvist inför konungen, som, alltjämt utan att utfärda någon fullmakt, beordrade riksmarskalken att utanordna den sedan 1795 innehållna lönen. Huruvida detta beslut hade något samband med att Vogler snart därefter lämnade Sverige är inte känt.

Stegvis hade H nu avancerat till obestridd innehavare av rikets främsta musikbefattning. Hans ställning stärktes ytterligare genom en löneförhöjning 1803. Sedan 1788 var H ledamot av Musikaliska akademin. Han hade också invalts i Frimurarorden och Par Bricole. 1804 blev han vidare hedersledamot av sällskapet »Nytta och Nöje».

H framträdde även som konsertdirigent, bl a vid minneskonserterna över Kraus och Wikmanson och vid de sv uruppförandena av Haydns Skapelsen och Mozarts Requiem. Hans egen opera »Renaud» gavs första gången 1801 och upplevde liksom tidigare »Electra» ett tiotal föreställningar.

Skulden till att H:s kapellmästartid betecknar en nedgångsperiod i Sthlmsoperans historia faller väl till viss del på H personligen. Han synes inte ha ägt tillräcklig auktoritet för uppgiften. Hans häftiga temperament och bristande samarbetsförmåga gjorde hans position inom musiklivet alltmer isolerad. Operaledningens missnöje med H ledde slutligen till att han 1808 avskedades. I den av C G Nordforss undertecknade uppsägningen 11 febr s å åberopas den allmänna uppsägning av K teaterns personal, som gjorts vid Gustav IV Adolfs drastiska indragning av Operan 1806. Även sedan operaverksamheten nedlagts hade ett låt vara förminskat hovkapell bibehållits för andra uppgifter. H hade t v fått fortsätta som hovkapellmästare, men då han inte velat acceptera föreslagna villkor utan tvärtom visat motsträvighet i tjänsten hade något nytt kontrakt inte kunnat ingås med honom.

Avskedet innebar en tvångspensionering men man synes också i samråd med greve Axel Fersen, som var Uppsala universitets kansler, ha berett H en reträttplats som director musices i Uppsala. Innehavaren av tjänsten var sedan länge sjuklig och avled i maj 1808. Fersen hade redan lovat bort denna syssla åt J N Eggert. Men då denne nu fått överta ledningen för hovkapellet kunde den i stället erbjudas åt H. Utan att fästa avseende vid vare sig akademiska konsistoriets förslag, att platsen skulle återbesättas genom vanligt ansökningsförfarande, eller professor Samuel Ödmanns för H ogynnsamma yttrande över tänkbara sökande utnämnde kanslern denne i juni 1808.

Nästan 50-årig tillträdde H denna för en hovkapellmästare mycket oansenliga och illa avlönade befattning, vars anseende dessutom under företrädaren åtskilligt skamfilats. Efter hänvändelse till kanslern lyckades H få Linneanums övervåning till kapellsal och tjänstebostad. Men H:s stora och alltjämt växande familj gjorde försörjningsbördan tung. Trots ivrigt arbete med konserter och musiklektioner levde han under ett ständigt ekonomiskt betryck. Särskilt kritisk var situationen kring 1820. Då hade han redan måst sälja sin stora insektsamling, som Karl XIV Johan senare skänkte till universitetet. Upprepade gånger vädjade H till konungen om hjälp, bl a 1824, då han i en skrivelse gjorde anspråk på full hovkapellmästarlön sedan 1808, under motivering, att den då gjorda uppsägningen skulle vara ogiltig. Skrivelsen remitterades till statsutskottet vid 1828 års riksdag, som dock fann H:s krav oberättigade.

I slutet av 1824 yrkade H ersättning för de tre år han dittills vikarierat som domkyrkoorganist. Han hade alltså sannolikt börjat vikariatet ungefär samtidigt med att hans nya koralbok infördes i Domkyrkoförsamlingen 1:a advent 1821. De kyrkliga myndigheternas stora uppskattning av H:s insatser för kyrkosången visade sig bl a i den betydande löneökning man gav honom, när han 1826, 67 år gammal, blev ordinarie domkyrkoorganist.

Överflyttningen till Uppsala kunde tolkas som ett personligt misslyckande, men den blev i själva verket inledningen till det fruktbaraste skedet i H:s liv. Han började genast med en omfattande musikpedagogisk verksamhet, som resulterade i ett mångsidigt amatörmusicerande, vilket jämte de berömda litterär-musikaliska salongerna gjorde Uppsala till landets ledande musikstad vid sidan av Sthlm.

En viktig nyhet, som H inte utan motstånd införde, var undervisning i sång för studenterna. För de vokala och instrumentala resurser han därigenom kunde förfoga över, tonsatte och framförde han redan under sitt första arbetsår Ödmanns oratorium »Försonaren på Golgatha», vilket blev H:s oftast framförda större verk. Senare blev körmedverkan ett stående inslag i de kantatartade kompositioner, med vilka H gav de akademiska högtidligheterna en rikare inramning än kanske någonsin tidigare.

H:s sångundervisning var förutsättningen också för den körsång, som blev ett så karakteristiskt uttryck för den nya, fosterländskt och rojalistiskt präglade studentandan i Uppsala. Med komponerandet och in- övandet av en fyrstämmig, oackompanjerad manskörsrepertoar för studentbeväringens exercis, för olika slags kungahyllningar och liknande ceremonier grundlade H en för Sverige ny musikgenre. Genom sin elev J J Pippingsköld fick H grundläggande betydelse också för Finlands manskörssång.

Den originelle »Gubben H» vann studenternas varma tillgivenhet, men han erkändes även såsom framstående musikalisk auktoritet av den musikälskande nyromantiska kretsen kring Geijer och Atterbom. H har tonsatt dikter av dem båda. Men det hände också, att Atterbom skrev ord till musik, som H redan komponerat. Så var fallet med två av H:s oftast sjungna sånger, serenaden »Hulda Rosa», som senare infogades i »Lycksalighetens ö», och den i Uppsala såsom »trappmarsch» ännu kvarlevande »Vikingasäten», vars musik egentligen är en orkestermarsch i promotionsmusiken 1812.

H synes ha fungerat som musikredaktör för såväl Iduna som Poetisk kalender. Genom Geijer fick han två andra betydelsefulla uppdrag, nämligen att redigera musiken till Geijer-Afzelius Sv folkvisor och att utarbeta koralboken till den Wallinska psalmboken. I båda sammanhangen tillämpade H en historicerande syn, som nyromantikerna sympatiserade med men Sthlmsmusikerna (Ahlström, Frigel m fl) stod främmande inför.

Som upptecknare av melodier har H inte gjort någon större insats i Sv folkvisor (däremot var hans uppteckningar av jojkar i början på 1780-talet en pionjärgärning). Sitt val av »rätt» melodiform bland olika varianter liksom sina principer för harmoniseringen grundade H på sin redan 1812 antydda teori om en speciell nordisk, från dur och moll avvikande skala, för vilken han närmare redogjorde i tidskriften Svea 1818. H:s teori mötte starkt motstånd men har i vissa avseenden bekräftats av nutida folkmusikforskning. Under slutet av sitt liv ägnade sig H, i strid mot en tidigare hävdad princip, åt att arrangera folkvisor för manskör. — Som rådgivare åt den ovan nämnde Pippingsköld påverkade H även utgivandet av finska folkmelodier i Schröters »Finnische Runen» 1819.

Sina åsikter i den sedan slutet av 1700- talet alltmer brännande koralboksfrågan hade H till största delen hämtat från Tyskland. Han önskade bl a en rytmiskt utjämnad, outsirad melodiform i jämn taktart, som tog hänsyn till kyrkotonarternas egenart, och en fyrstämmig sättning, lämpad för körsång. Den sistnämnda principen tillämpade H också på församlingens partier i mässången. Hans sättningar av dessa, som med framgång hade utförts vid högtidliga gudstjänster i Slottskapellet, trycktes i den s k Ahlströmska mässan 1799. S å publicerade han sin kritik av Voglers koralbok, som denne bemötte i två »Lektioner till koraleleven M H». Året därpå framlade H inför Musikaliska akademin manuskriptet till en egen koralbok. Akademin beslöt rekommendera den som »den brukbaraste hittills i Sverige utkomna», vilket ju innebar en seger över Vogler. H:s första tryckta koralbok 1807— 08 fick inte minst genom sina förslag på goda tyska melodier, som förtjänade införas även här, en väsentlig betydelse för de följande årens sv psalmdiktning.

I debatten under 1810-talet angrep H framför allt Frigel, vilken fungerade som psalmbokskommitténs musikaliske rådgivare. Genom Geijers ingripande blev det till slut H, som 1818 fick uppdraget att i samråd med en mindre kommitté utarbeta den nya koralboken. H:s koralbok, som 1819 antogs av psalmbokskommittén och trycktes 1820, kom trots häftig kritik att i princip gälla i 120 år. Som ett tillägg utan officiell auktorisation utgav H 1821 en andra del av koralboken.

Att H måste tillmätas en stor betydelse för det sv musiklivet under både det gustavianska och det romantiska skedet beror endast till jämförelsevis liten del på hans insats som tonsättare. Hans recitativrika operor har uppfattats mer som intressanta experiment i en extrem Gluck-stil än som fullgångna konstverk. Också för H:s manskörssånger synes Gluck ha varit stilbildande. Att operakörerna varit en förebild framgår bl a av att musiken i den kanske äldsta studentmarschen av H är hämtad direkt från en kör i H:s Renaud. Till den ännu levande traditionen hör förutom »Vikingasäten» arrangemanget av »Carl XII:s marsch vid Narva» med Geijers ord »Viken tidens flyktiga minnen» och »Låt dina portar upp» (Fahlcrantz) till Gustav II Adolfs minne. Bland H:s solosånger ansluter sig de äldre huvudsakligen till den glättiga sällskapsvisans stil, medan de yngre visar påverkan från de nyromantiska strömningarna. Mest känd blev H.s ännu i vår tid omtryckta tonsättning av Tegnérs Majsång »Se, över dal och klyfta». I övrigt utgörs hans musikaliska produktion till största delen av tillfällighetsmusik, vittnande mer om gott hantverk än genuin tonsättarbegåvning. Det var som pedagog och dirigent, som folkvisearrangör och koralboksutgivare H gjorde sin främsta insats.

Författare

Folke Bohlin

Arkivuppgifter

Brev från H bl a i KB, MAB, Musikhist museet, RA, UUB o VHAA. H:s memorial 22 okt 1806 i T 8: 1 (Teat Sv Saml), KB. H:s ms till arr av »Näckens polska» o följebrev i Götiska förb:s arkiv (VHAA) återg i Schück & Warburg, 111 sv litt:hist, 5 (1927), vid s 88. Andersson (nedan a a) nämner ett flertal brev till finländska adressater o återger 2. Andra brev publ av Brolén, Hennerberg o Bergel, vilken även, liksom bl a Jons:on, gjort utförliga brevcitat.

Tryckta arbeten

Då H:s musikaliska produktion inte i sin helhet blivit vetenskapligt undersökt är det f n omöjligt att upprätta en slutgiltig verkför-teckn. En del verk syns vara helt eller delvis förkomna, t ex musiken till Zehn lyrische Versuche (tr Uppsala 1819). Å andra sidan utnyttjade H ofta samma musik i flera sammanhang (Bottiger skrev t ex tre olika texter till samma akad sorgmusik). I vilken utsträckn den bevarade musiken rymmer identiska verk eller delar av verk är inte utrett. Inte heller har fastställts om allt som tillskrivits H verkl komponerats av honom. Oklarheten gäller inte endast hskr verk, i synnerhet icke-autografer, utan också sådana tr verk, där inget tonsättarnamn utsatts, t ex den lyriska monologen Lydia o Arist (Musikaliskt Tidsfördrif 1798), som redan samtiden tvistade om, o vissa sånger i Iduna o Poetisk kalender. Tvekan kan vidare råda om de verk, som är kända i tryck först efter tonsättarens död, t ex manskörsarr av Skades klagan (Odinslund o Lundagård, 1850-t) o Hulda Rosa (A I Ståhl, Etthundrade studentsånger, 1855). Slutligen bör observeras, att flera av H:s sånger vid olika tillfällen försetts med nya texter. Sådan nydiktning skedde i synnerhet i Finland. För en fullst förteckn av all bevarad H:musik hänvisas till kat i Repertoire internationale des sources musicales (RISM; under utg).

Kompositioner i handskr (de flesta i MAB o UUB, några få i KB): Scenisk musik: Den svartsjuke sin egen rival, opera comique (1784, antagl identisk med det annars förkomna sångspelet Sängkammareko, till Envallssons text, ej uppf); operorna Electra (Guillard & Risteli, uppf Drottningholm 22 juli 1787, K teat 10 dec så) o Renaud (Le-boeuf & Sparrschöld, uppf K teat 29 jan 1801); enaktaren Alcides inträde i världen (Edelcrantz, uppf end vid Dramatiska teaterns invign 11 nov 1793); minst två arior i sångspelet Äfventyraren eller resan till månans ö (Lannerstierna, uppf på Sv komiska teat 30 jan 1791); Epilog till Kreutzers Lodoiska (Lindegren, uppf K teat 2 nov 1795 med anledn av Gustav IV Adolfs första förlovning); vokalstycken, sannolikt hämtade ur sceniska verk bl a (Stina) »Låt oss till midsommardagen» och »Bättre jag min lycka vet». — Övrig vokalmusik med orkester: oratoriet Försonaren på Golgatha (Ödmann, uppf 19 mars 1809 i Gustavianska auditoriet i Uppsala, revid 1829); Psaltarens 20. o 21. psalm (i Tingstadius' övers); bearb av Mar-cellos Psalm 51. — Tillfällighetsmusik: vid jubelfesterna 1793 (i MAB under rubr Musik vid jubileum 1800, Upsala Kyrkmusik), 1817 (ej bevarad) o 1830, vid Prins Carl Ludvigs av Baden begravning 1801, vid parentationer över prins Karl August 1810, över. greve Axel v Fersen 1811, över konung Karl XIII 1818, över prinsessan Sophia Albertina 1829, vid kronprins Karl Johans antagande till kansler för UU 1811, vid Karl XIV Johans kröning 1818 (därur koralkören »Konungars Konung» även separat), vid akad högtidligheter med anl av kronprins Oscars förmälning 1823, av Prinsessans nedkomst 1826, av Prins Gustavs födelse 1827, samt 1829 o 1830, vid magisterpromotionerna 1812, 1815, 1818, 1821, 1824, 1827 (förkommen), 1830 o 1833 samt doktorspromotionerna 1822 o 1831 (förkommen); slutkören i O Åhlströms av H instrumenterade kantat vid avtäckandet av Gustav III:s staty 1808. — Solosång: »Föregående Sång för Claver» (texten ej införd, känd i Finland såsom manskör med texten »Bröder nu vakna förhoppningens dagar»); Stiftungslied »Was gehst du schöne Nachba-rin» (Goethe). — Övrig vokalmusik: Luthers Litania, arr för två manskörer o orgel; Cho-ral-Buch eingerichtet nach dem Gesang-Buch der deutschen Gemeinde in Stockholm (1828). — Orkestermusik: Ouverture D (1795), d:o Ess (1822), d:o Ess (?); variationer över Folk-Sången (mel = God save the King); marscher (bl a de tre, som arr för orgel tr i Preludier 1822), Ballet för fru Cas-sagli, Bolero, två Polonaiser, Pas de deux, Pas seul, arr av Contradance af Konungen m m. ¦— För enbart blåsare: Partie, Turkisk marsch, arr av koraler m m.

Kompositioner i tryck: Vokalmusik: »I skydd af dessa hvalf», rec o aria ur Alcides inträde i världen (Musikaliskt Tidsfördrif 1793); Coupletter i anledn af Kongl Majts återkomst från Ryssland »Milde Konung! hör vår röst», trio med kör (ibid 1796); »Kan mit hjerta mer begära», aria med kör (ibid 1796) o Kärleken »Milda hjerta, känn min låga», aria (ibid 1797), båda ur Epilogen 1795 (se ovan); »Prinsessa, Nordens högsta prydnad», aria med kör ur Prologen vid Kronprinsessan Fredricas ankomst till Drottningholm den 23 okt 1797 (ibid 1797); Utur Renaud, 8 nummer ur H:s opera (ibid 1802). — Visor: »Nej bättre jag min lycka vet» (ibid 1803); Anders o Köks-Kajsa »Catrina i sin fållbänk låg» (Lenngren, Skaldestycken satte i musik 1793); »Redan hann sin purpurslöja» (Lenngren, ibid); »Skål för den jord» (Franzén, ibid 1794); »Selma i sin vagga låg» (Franzén, ibid); Visheten »Ack, hur svårt» (ibid 1798). ¦— Solosånger: Thor-moder Kolbruna skald (Atterbom) o arr av Necken »Djupt i hafvet» (Afzelius), båda utan H:s namn (Iduna 1812); »Samlens bröder», även i manskörsarr (Atterbom, ibid 1813); MajSång »Se öfver dal och klyfta», även arr för tre mansröster (Tegnér, ibid 1816); Manhem (Geijer, ibid 1817); Serenad »Hulda Rosa» (Atterbom, Poetisk kalender för 1815; musiken — »Milda hjerta, känn min låga», se ovan); Schwedische Lieder/ Svenska sånger (Leipzig (eg Upps) [1818]), innehåller Lejonriddarne »Vikingasäten, åldriga lundar» äv i manskörsarr (Atterbom), MajSång »Se öfver dal och klyfta» (Tegnér, jfr ovan), Die schöne Nacht »Nun verlass ich diese Hutte» (Goethe), Die Spinnerin »Als ich still und ruhig spann» (Goethe), Sångens ö »Såg du det bloss» (Atterbom), Marche för Studerande i Upsala »Under Svea baner», äv i manskörsarr (okänd förf, musiken ur H:s opera Renaud, senare med Fahlcrantz' text utbyggd till dubbelkör: »Flydd från blödande jord»/»Främst må du lära»), Manhem »Det var en tid» (Geijer); Grafven (Salis-Grafström, [omkr 1820]); arr av musiken i Geijer & Afzelius' Sv Folkvisor (1814— 1818). — Sånger för manskör (se äv ovan): arr av Carl XII:s marsch vid Narva »Viken tidens flyktiga minnen» (Geijer, 1818, även i Poetisk kalender s å); Marche »Kommer du åter med gudaprakt», Lofsång »Så visst som än den gamla Bälten» o Minne-Sång »Unga Lejon! gäck Din bana» (Atterbom, Oscarsdagen Den 1 December 1819, 1819, även i Poetisk kalender för 1820); Svenska Folk-Wisor: »Och jungfrun hon skulle sig till otte-sången gå», »Hillebrand tjänte i konungens gård», »Och liten Karin tjänte», »Och det var riddar Tynne» (dubbelkör), »Det bodde en bonde vid sjöastrand», »Det sutto två kämpar i Nordanfjäll», »Och jungfrun hon gick till sjöastrand», »Om lycka och ära vi hörde en sång» (Fahlcrantz, mel = »Om sommaren sköna») (1832); »Låt dina portar upp» (Musikaliskt Tidsfördrif 1833). — Sånger för blandad kör: arr av Svensk Folk-Sång »Bevara, Gud! vår Kung!» (Edelcrantz, mel = God save the King, 1805, H:s namn ej utsatt); Till H K H Kronprinsen den 17:de December 1819 »Du lägger glädjens Engel!» (Grafström, 1819). — Kyrklig vokalmusik: Psaltarens 20de Psalm »Bönhöre Tig then Evige» (Tingstadius' övers, Musikaliskt Tidsfördrif 1807); 3 Prof-psalmer, utan H:s namn utsatt (ibid 1799); körarr av församlingens partier i Svenska Messan (1799); Choralbok ([1807—]1808); Svenska Messan (1817); Svensk Choralbok Af Kongl Psalm-Kommitén gillad o antagen 1819 (1820, 8 av melodierna komponerade av H); Svensk Choralbok Andra delen (1821). — Pianomusik: Andantino [= »Gubben Noach»] med variationer (O Ahlström, Underrättelser jemte Öfnings Exempel . . . uti Klaver Spelning, 1803); Omarbetning af Traditioner för Svenska Folkdanser (Musikaliskt Tidsfördrif 1816); Glucks Iphigenie en Tauride, klaver-utdrag (1785); Kraus' Ouverture till Dido och JEneas, fyrhändigt klaverutdrag (u å). Orgelmusik: Preludium till Psalmen Hela werlden fröjdes Herran för Nybegynnare (1818); Preludier till Melodierna [nr 1—138] uti Svenska Choralboken samt Marscher (1822).

Skrifter: Tryckta (tillkomna i samarb med olika anon medarb): förorden till Choral-Bok [1807—]1808, Svenska Messan 1817, Svensk Choralbok 1820 o Preludier 1822; (i samarb med W F Palmblad) Öfver choral-musiken (Phosphoros 1810); (i samarb med E G Geijer) Anmärkningar öfver den gamla nordiska sången (Svea 1818, omtr i Geijer & Afzelius' Svenska folkvisor, 1880); Några upplysningar beträffande den nya choralboken (i H:s Preludier 1822); rec:er o debattinlägg bl a i Sthlms-Posten 1799, Eleganttidning 1810 o Svensk Literatur-Tidning 1813, 1815 o 1821 (jfr Norlinds musiklex o Jonssons a a). — Handskr: Anvisning till sångens elementer för musik lärare vid skolarna (odat, tidigast 1822, UUB); H:s sk Choral-Studier i UUB är i själva verket ett ms av J O Wal-lin med vissa anteckn:ar av H.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, Handl:ar rör teatern, 2, RA; k brev till riksmarskalken 24 april 1799 o odat till hovkontoret i 1799 års brevbok, samt Edelcrantz skriv till Konungen 30 juli 1808 i 1808 års brevbok, SIA; Tyska förs:s räkenskaper, L I a 2: 117 (118) o dess prot 5 nov 1785, K III a 2:5, SSA; För-teckn öfver kostpenninge-räkningar på Drottningholm 1795—99, KB; Domkyrkorådets prot 11 dec 1824 o 31 maj 1826 o bilagor till domkyrkorådets prot 1821—61, i Uppsala domkyrkas dep, K brev till Consist eccles 31 aug 1826, ULA; utnämningsmedd till akad konsist 29 juni 1808 (E I c: 15) o Akad konsist prot 1808 o 1814 (A I), UU:s arkiv; Annerstedts avskrifter av skriv:er till kanslers-ämb 1808—1809, UUB; MA:s prot 1786— 1813, utsk:prot 1772—1795, MAB; K teaterns arkiv, I, 1773—1813, Drottningholmsteaterns arkiv.

A Adell, Psalm o koral. Några lantliga funderingar kring temat Wallin—H (Psalm o sång. Studier tillägn E Liedgren . . ., 1959); dens, Sv koral (Sv gudstjänstliv 1958); dens, Gregorian-ik, 1 (1963); O Andersson, Johan Josef Pippingsköld o musiklivet i Åbo 1808— 1827 (1921); S Bergel, Musikkommentar (E G Geijer o A A Afzelius, Sv folkvisor, ed J Sahlgren, 1957—60); B v Beskow, Lefnads-minnen (1870, 2 uppl 1928); F Bohlin, Johan Lindells Mässan korteligen år 1784 (Laur Petri-sällsk:s urkundser, 9, 1968); dens, Ett H-dokument från 1785 (STM 1969); G A Brolén, Ett brev från J G F H (PHT 1923); C W Bottiger, Minnesteckn:ar (dens, Saml skrifter, 5, 1874); F A Dahlgren, Anteckn:ar om Sthlms Theatrar (1866); J U Ekmarck, Smärre skrifter (1837); [C H Ekstrand,] Upsala acadis matr (1832); Å Eliaeson o G Percy, Goethe in der nordischen Musik (1959); R Engländer, J M Kraus und die gustavianische Oper (Skrifter utg av HVU, 36: 1, 1943); dens, Kring ett H-jubi-leum (STM 1960); J Flodmark, Stenborgska skådebanorna (1893); G A Forssman, Om J G F H:s verksamhet för tonkonstens utveckling i Sverige (1872); E G Geijer; Nekr öfver J G F II (i dens Saml skrifter, 1: 2, 1850); dens, Inledning till Geijer-Afzelius, Sv folkvisor (1814); C F Hennerberg, En skriftväxling emellan J C F H o d v sekr vid MA Pehr Frigel rör den förres koralarbete (Sv musik-tidn, 1909); E Haeger, Om de första jojk-ningsuppteckningarna i Sverige (STM 1955); dens, H o Uppsala (opubl licavh, Institutionen för musikforskn, Uppsala 1957); dens, H o univ:musiken i Uppsala (STM 1957); A Hildebrand, Sv kyrkans psalmbokskomitéer o psalmboksförslag (1884); B R Jonsson, Sv balladtradition, 1 (1967); G Kallstenius, Blad ur Uppsalasångens hist (1913); G Kraft, J C F H (Zeitschrift fur Musik 1933); L Lager-bielke, Sv tonsättare (1908); I Leux-Henschen, Joachim (Georg) Nikolas Eggert (STM 1942); E Liedgren, Vox angelica (1917); A Mayer-Reinach, Lannerstiernas »Äfventyraren» (STM 1939); C-A Moberg, Konserter i Sthlm för hundra år sedan (Ur nutidens musikliv 1924 o STM 1925); dens, Kyrkomusikens hist (1932); dens, Från Abbe Vogler till John Morén (KÅ 1935); dens, Från kämpevisa till locklåt (STM 1951); O Morales o T Norlind, MA 1771—1921 (1921); G Morin, J C F H o H:s musikaliska skapande (Tidskr för kyrkomusik o sv gudstjänstliv, 1933); S Mörner, Johan Wik-manson und die Briider Silverstolpe (1952); C Nisser, Sv instrumentalkomposition 1770— 1830 (1943); P Nodermann, Studier i sv hymnologi (1911); Norlind; T Norlind, Erik Gustaf Geijer som musiker (1919); dens, Olof Åhlström o sällskapsvisan på Anna Maria Lenngrens tid (STM 1926); dens, Musiken i Uppsala på Gunnar Wennerbergs tid (Musica Årsbok 1947); dens o E Tro-bäck, K Hovkapellets hist 1526—1926 (1926); J M Rosén, Några minnesblad (1877); Statsutskottets betänkanden under lagthna riksdagen i Sthlm 1828—1829 (Bih till riksståndens prot, 4: 1, 1829); S Strand, Operainstitutionen under Gustaf III (stencil 1966, Institutionen för musikforskn, Sthlm); S Walin, Beiträge zur Geschichte der schwedischen Sinfonik (1941); A Wiberg, Den sv musikhandelns hist (1955); [J Wikström,] Sv Theaterminnen efter en åttioårig theaterväns anteckn:ar, red af L A M (1859); E Åkerberg, Musiklifvet inom Par Bricole 1779— 1890 (1910).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johann Christian Friedrich Hæffner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13474, Svenskt biografiskt lexikon (art av Folke Bohlin), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13474
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johann Christian Friedrich Hæffner, urn:sbl:13474, Svenskt biografiskt lexikon (art av Folke Bohlin), hämtad 2024-04-18.