Meriter

Erik Vastesson (Ericus Vastonis, i litteraturen ofta Erik Fastesson), d. 1 juni 1465 i Rom. Var präst i Linköpings stift och kallas i brev av 1 och 2 juli 1440 förutvarande skolmästare i Skänninge; kallas i abbedissan Bengta Gunnarsdotters och konventets i Vadstena pilgrimspass 17 okt. 1445 för hans resa till Rom »vår kaplan»; erhöll samma dag abbedissans och konventens fullmakter att vara föreståndare (procurator) för Birgittas hus och hospital i Rom samt att förvalta dess fasta och lösa egendom; ankom till Rom 1446 och kvarstod i nämnda befattning till sin död; innehade kanonikat och prebende i Linköping; erhöll av påven kanonikat och prebende i Strängnäs och Åbo 12 okt. 1456.

Biografi

Herr Erik Vastesson, som är en av de framträdande gestalterna i den svenska birgittinordens historia vid 1400-talets mitt, var från början klerk i Linköpings stift och skolmästare i Skänninge. Han skymtar i förbigående i tvenne pergamentsbrev från juli 1440 och kallas redan då »fordom» skolmästare. Det senare brevet är utfärdat i Vadstena, och då E. 1445 omtalas som kaplan där, har han tydligen innehaft prästerlig tjänst vid klostret. Sistnämnda år blev avgörande för hans livs historia, då han av abbedissan och konventen utnämndes till föreståndare för Birgittas hus och hospital i Rom. Han begav sig dit med respass som pilgrim, i det att han, såsom det heter, ämnade vallfärda till de heliga apostlarnas gravar. En sådan långfärd var riskfylld — då generalkonfessorn Johannes Borquardi med birgittinbrodern Olavus Petri var på väg till kurian 1444, hade de utplundrats av rövare vid vallfartsorten Wilsnack (Brandenburg). När herr E. nått Rom, finner man honom 1446 installerad i sin nya befattning.

Det i svensk kyrkohistoria bekanta Casa Brigida låg vid dåvarande Campo dei Fiori (nuv. Piazza Farnese), på den tiden en stor, öppen äng ned mot Tibern. Huset var den berömda byggnad, som änkan Francisca Papazura upplåtit åt sin vän, den heliga Birgitta, till bostad och där Birgitta dött 1373. Det hade sedan genom donation av 8 jan. 1383 av Francisca skänkts till klostret och mottagits men måst genomgå skiftande öden. På möte i Arboga 1406 hade en avgift beviljats till husets vidmakthållande. Under den stora schismens dagar förföll det. Emellertid hade klostret tillsatt en förste prokurator 1418, och då efter påven Martin V:s makttillträde i Rom en allmän förbättring inträdde, kom även stiftelsen så småningom att upprättas. Där skulle vara ett härbärge eller hospitium för svenskar. Formliga statuter utfärdades 1431. Föreståndaren, heter det bl. a., skulle mottaga svenskar, ge dem vin och bröd i tre dagar samt rum och säng i en vecka. Rika pilgrimer kunde få leva där på egen bekostnad men få rum fritt. I huset, som skulle kallas Sancta Birgittas svenska hospital, skulle varje afton sjungas den vackra Mariahymnen Ave maris stella. Under herr E:s företrädare, också en linköpingsklerk, vid namn Birger Gunnarsson, hade emellertid inre svårigheter tillstött, bl. a. därigenom att herr Birger lät tyrannisera sig av sin hushållerska Margit, en gotländska, som var ohövlig både mot rika och fattiga. Även hade herr Birger svårt att få ekonomin att gå ihop, trots att hospitalet nu ägde både en vingård samt åtminstone två andra hus utom Franciscas, nämligen ett i judekvarteret och ett bredvid kyrkan S. Pantaleone nära Piazza Navona. Herr Birgers ständiga klagan över nöd och fattigdom orsakade visitation 1445 av generalkonfessorn Magnus Unnonis och birgittinbrodern Olavus Petri, som avreste 22 augusti.

Redan vid deras avfärd har emellertid tydligen beslutet varit klart, att herr Birger skulle ersättas med E. Herr E. var, när hans pilgrimspass och fullmakter utfärdades 17 oktober, själv närvarande i Vadstena och utnämndes enligt huvudfullmakten med »eget samtycke». Den andra fullmakten kompletterade hans uppdrag: han skulle förfoga över hospitalets fasta och lösa egendom, mottaga fredliga pilgrimer och avvisa fredsstörare samt företaga alla erforderliga åtgärder. Sedan han anlänt och installerat sig 1446, vilket blev för nära två årtionden, kan man i rapporterna till klostret följa hans åtgöranden och hospitalets utveckling.

Den första rapporten, daterad 20 aug. 1447, är tryckt av U. von Troil. Herr E. hade funnit uppgiften maktpåliggande och vore den gärna kvitt, heter det. Han skildrar den famösa Margits (se ovan) »wranghet oc ilzko» både mot honom och andra och försvarar sina åtgärder, som lett till att Margit lämnat hospitalet. Vid E:s tillträde hade därtill huset varit mycket bristfälligt, det regnade in, och tak, murar och golv ledo av röta. Herr E. lyckades dock inom några år förbättra hospitalet, igenlösa frånhänd egendom och upphugga vingården, så att där kunde sås en tunna vete. När Nicolaus V, alla humanisters och poeters beskyddare, bestigit S:t Petri stol 1447, skulle Rom 1450 fira jubelår. Den av påven beslutade gatustenläggningen, till fromma för anländande pilgrimer, kostade Birgittahuset 40 dukater i skatt.

Emellertid tycks E. ha varit ganska angelägen om egna ekonomiska förmåner, vilket orsakade konflikt med klostret. Själv bosatt i kurians närhet lyckades han utverka ett förmaningsbrev av en påvlig ämbetsman, vilken skrivelse frambärs till Vadstena av två kaniker 23 okt. 1453 och hotade med bannlysningsstraff, om ej herr E:s anspråk tillfredsställdes eller förlikning komme till stånd. Vadstenadiariet yttrar sig mycket surt om vad E. här »på orättfärdigt sätt» utverkat. I december sammanträdde konventens ombud i Linköping med herr E:s, bland vilka var hans romkollega, den bekante påvlige kammarherren, dåvarande domprosten och juris doktorn Birger Månsson (SBL, 4, s. 427 ff.). Man utsåg kompromissarier, men man känner ej sakens utgång. I varje fall fortfor en viss ovilja mot E. i Vadslena, ty när sändebud 1454 avgingo till Rom, klagade man hos hospitalets beskyddare kardinal Torquemada och frågade insinuant, om det var sant, att E. avhänt klostret både hus och hospital. E. har emellertid klarat sig undan anklagelserna, ty han satt kvar, och i själva verket utvecklades hospitalet under hans ledning på det bästa, som ses av inventeringen efter hans död.

Herr E. fick emellertid en värre fiende, nämligen konung Kristian I av Danmark. Dennes förhållande till påven Nicolaus V (d. 1455), hade blivit sämre och sämre, framför allt på grund av konungens intriger för att på ärkebiskopsstolen i Trondhjem intränga sin gunstling, den ökände äventyraren Marcellus. Då Henrik Kalteisen i stället blev ärkebiskop där, sökte Kristian få bort honom och i stället få Olaf Trondsen erkänd som ärkebiskop. Den nye påven, Calixtus III, blev emellertid icke vänligare stämd mot Kristian. Calixtus uttalade sig skarpt mot Marcellus och vägrade mottaga resignation av ärkebiskop Henrik.

Vilken roll herr E. spelat i dessa nordiska frågor är icke klarlagt, men säkert är, att Kristian med förbittring anklagade honom 1456 i ett brev till kardinal Joannes Carvajal. Konungen påstod här, att herr E. lagt »onda råd» mot honom, »särskilt på Island». Orden äro rätt obegripliga — Emil Hildebrand. har föreslagit tolkningen (gillad av Lindbäck), att det här gäller intriger mot Marcellus, som blivit biskop av Skalholt på Island. Till någon påvlig åtgärd mot E. ledde detta veterligen icke. I skrivelse av 18 nov. 1457 till kardinal Torquemada återupptog konung Kristian med stor häftighet sina anklagelser mot E. Uttrycken äro, som Lindbäck säger, »obegripligt våldsamma». Då Kristian ju nu efter Karl Knutssons flykt även blivit konung i Sverige, hade kritiken så mycket mera vikt, men icke heller denna gång uppnådde konungen något som helst mot herr E. Ännu ett angrepp gjordes emellertid från Kristians sida 1461. Hans prokurator i Rom Albrekt Krummedige jämte en munk från Reval, som E. måst utvisa ur hospitalet, gingo gemensamt till strid. E. anklagades för att ha förskingrat hospitalets ägodelar och husets räntor i sällskap med dåliga kvinnor! I ett långt, mycket intressant brev, daterat Rom 10 maj 1462 (orig. på papper, RA; avskr. i Silfverstolpes Diplomatarium Vadstenense) försvarar sig herr E. indignerat mot dessa anklagelser, förklarar sig harmsen samt trött vid det hela och ber, att konventen ville utse ny föreståndare. »Kristenheten», skriver E., »behöver stora förböner, hon är i stor våda och villa.» Kardinal Torquemada var därtill gammal och trött; turkarnas nyligen timade erövring av Konstantinopel hade också skakat den europeiska kyrkan i dess grundvalar. Skrivelsen tog fem månader för att nå Vadstena. Konventen stodo emellertid nu helt på herr E:s sida och bönföllo honom kvarstå. Pius II, som blivit påve, hade sänt nuntien Marinus de Fregeno till Sverige för att samla pengar till hjälp mot turkarna. Konventen rådgjorde med Marinus, som i okt. 1462 var i Östergötland, och även han talade gott för herr E., som han således torde ha känt. Även hos konungen inskredo konventen. När Birger Månsson hösten 1462 reste ut till Rom, skrev också han en inlaga till herr E:s förmån. E. hade uppdrag även för högadelns räkning, nämligen för riddaren Åke Axelssons (Tott) maka Märta Bengtsdotter (Vinstorpa-släkt), som han tillskrev i ett bevarat brev (tr. i Missiver). Herr Åke hörde, liksom Marinus de Fregeno, i varje fall senare till Kristian I:s fiender. Då man i Vadstena överlade om inrättande av en klosterfilial i Rom, avrådde E., såsom kännare av ort, klimat och förhållanden, på det bestämdaste, bl. a. med hänvisning till de interna romerska striderna.

Herr E. testamenterade till sitt kära hospital sitt egenhändigt skrivna breviarium. Enligt de nekrologiska notiser, som insatts i ett Missale (nu Cod. Vat. lat. 5742) från hospitalet, avled han i Rom den 1 juni 1465. En fullständig inventering av hospitalet företogs efter hans död av norrmannen Asgot Svensson (pappersbrev 7 jan. 1466, RA). Hospitalet var efter omständigheterna väl försett. Där funnos redskap och verktyg, kokkärl, tallrikar och fat, sex silverskedar, dukar och handdukar, kuddar, grova och fina lakan, täcken, en boksamling — predikningar, gudstjänstböcker, verk i kanonisk rätt, historier om Birgitta, hennes uppenbarelser, kanonisationshandlingar angående henne, böcker om heliga Katarinas och heliga Ingrids underverk, den förra i rött läder, brev av Seneca, m. m. — kyrkokärl, prästkläder och altarkläden, ljus och klockor — men inga pengar. Emellertid talar ju själva inventarieförteckningen starkt till herr E:s förmån, och hans minne som ledare av sin tids svenska koloni i det medeltida Rom har icke heller lidit av motståndarnas anklagelser.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ett antal av E :s rapporter till Vadstena kloster äro tryckta i: Samling af åtskilliga handlingar och påminnelser... utg af Sven [Lager] Bring, [D. 1], u. å., s. 135—,136; Danske Magazin, Bd 1, 1745, s. 100—102; Skrifter och handlingar til uplysning i swenska kyrko och reformations historien [utg. av TJ. y. Troil], D. 5, 1791, s. 295—299.

Källor och litteratur

Källor: Pappersbrev, codex A 21, K. H. Karlssons avskrifter ur Vatikan-arkivet, O.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Vastesson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15411, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15411
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Vastesson, urn:sbl:15411, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-24.