Meriter

3. Johannes Wilhelm Samuel Elmblad, den föregåendes bror, f. 29 aug. 1853 i Kärda sn (Jönk.), d. 4 dec. 1910 i Växjö. Sångstudier vid Musikkonservatoriet i Stockholm 1871–73; vidare sångutbildning i Stockholm, Berlin och Frankfurt am Main 1874–78 samt i Paris; oratorie- och konsertsångare på kontinenten, i England och Australien; anställd vid operan i Dresden 1879; knuten till operascener i Hannover 1881–84, Prag 1884–87 och 1890–94, New York (Metropolitan) 1887–88, Berlin (Lessing-Theater) 1888–90 och Breslau 1894–97; gästspel bl. a. i Stockholm 1887 och 1894; regissör vid K. operan i Stockholm 1897–1902; operaregissör och sångare vid Metropolitan, i Amsterdam, Wiesbaden och Leipzig 1903–06; lärare vid musikkonservatoriet i Malmö 1907–08. Litteris et artibus 1897.

G. 1) 1878 m. pianisten Maggie Menzies, f. i Melbourne, d. 1887; 2) 30 juli 1888 i Stockholm (Ad. Fredr.) m. författarinnan Sigrid Agneta Sofia Pettersson (E. 4).

Biografi

Johannes E., som ärvt sin musikaliska läggning från modern, fick på grund av motstånd från fadern (E. 1) i hemlighet skriva in sig vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Han studerade där sång för professor Julius Günther och samtidigt orgel- och pianospel. Sin vidare sångutbildning erhöll han av Fritz Arlberg i Stockholm och av Julius Stockhausen i Berlin och Frankfurt am Main. Han studerade sång även för Pauline Viardot-Garcia i Paris samt mottog, förmodligen endast tillfälligt, instruktioner av Jenny Lind, som f. ö. umgicks i föräldrahemmet och var hans gudmor. Under flera år uppträdde E. endast som oratorie- och konsertsångare, troligen på grund av hänsyn till fadern. Han sjöng med stor framgång i Tyskland, Holland, Italien, England och Australien, där man genom honom för första gången fick stifta bekantskap med Schumanns Faustscener och »Paradies und Peri». Då E. 1879 med en anställning vid operan i Dresden började sin sceniska karriär, var han således redan en känd och erkänd konstnär. Under 1880- och 1890-talen uppträdde han på operascener i Hannover, New York (Metropolitan), Berlin (Lessing-Theater), Prag och Breslau; vid sistnämnda tre scener tjänstgjorde han även som regissör. Tillsammans med Pragoperans artister gästade E. 1889 Kejserliga operan i S:t Petersburg och Moskva och uppträdde åter i S:t Petersburg vid 1890-talets slut. Hans debutroll vid Metropolitan hade varit Pogner i »Mästersångarna i Nürnberg», och han uppträdde där i flera andra stora Wagner-roller. För Richard Wagner hade E. provsjungit redan 1876 i Berlin, och därigenom grundlades den förbindelse, som knöt honom till den Wagnerska kretsen. Han var Wagners personlige vän, och Bayreuth blev för E. liksom för så många andra framträdande sångare vid denna tid en sannskyldig pilgrimsort. Där fick han sin viktigaste konstnärliga skolning, och där deltog han under tjugufyra år i festspelen med Fafner som främsta roll.

Vid två tillfällen gästspelade E. på operan i Stockholm. År 1887 uppträdde han som Falstaff i »Muntra fruarna i Windsor», Sarastro i »Trollflöjten» och Kardinal Johann av Brogni i »Judinnan». I sistnämnda roll hörde honom hans far, som då för första gången besökte teatern och vars motstånd mot sonens sångarbana nu förbyttes i beundran. Vid gästspelet 1894 återgav E. Lantgreven i »Tannhäuser» och Marcel i »Hugenotterna», och blev därefter 1897 anställd vid K. operan som regissör och konstnärlig ledare (till 1902). Som sådan ägnade han sin största uppmärksamhet åt Wagners verk men iscensatte även bl. a. »Figaros bröllop» i helt ny gestaltning och med balett, »Fidelio» och »Gillet på Solhaug». Han sökte också hos Operans personal väcka något av den konstnärliga anda och eld han själv upplevt i Bayreuth. Åren 1903–06 verkade E. som operaregissör och sångare vid Metropolitan och i Amsterdam, Wiesbaden och Leipzig, varpå han 1907–08 undervisade vid musikkonservatoriet i Malmö. E. var under sina sista år svårt sjuk och dog på Växjö hospital.

Ehuru en utmärkt romanssångare fann E. sitt rätta arbetsfält inom teatern. Själv ansåg han särskilt de seriösa rollerna som sitt fack, men för många föreföllo hans bästa prestationer ligga inom buffaoperan, t. ex. Falstaff i »Muntra fruarna i Windsor» samt Bartholo i »Figaros bröllop» och »Barberaren i Sevilla». »Min repertoar», skrev han själv, »innefattar ej blott alla gängse seriösa baspartier, utan även de komiska sådana», tillsammans omkr. 70 olika roller. Bland dessa märkas: Fafner, Hunding och Hagen i »Niebelungens ring», Daland i »Den flygande holländaren», Kung Marke i »Tristan och Isolde», Kung Henrik i »Lohengrin», Rocco i »Fidelio», kung Ludwig i »Euryanthe», Angantyr i »Tirfing», Clemens i »Valdemarsskatten», Kungen i »Aida», Guvernören i »Don Juan», Osmin i »Enleveringen ur Seraljen», Tristan i »Martha». E:s utformning av rollskapelserna var präglad av intelligens och samvetsgrannhet, vilka egenskaper särskilt kommo till sin rätt i hans verksamhet som regissör. Om E:s mångsidighet skrev en samtida bedömare i New York: »Herr E. är en sångare, som kan lösa vilken uppgift han än som Wagner-tolkare erhåller». E:s sceniska framställning var ofta utomordentlig; den gav intryck av »elementär, fruktansvärd storhet». I många komiska roller utstrålade från honom »en sorts märklig urkraft». »Doch auch in bürgerlicher Kleidung hatte jede Begegnung mit dem blonden blauäugigen schwedischen Riesen etwas Mythologisches, der Recke aus 'Riesenheims ragender Marke'.. . wirkte in Kostum wie in Zivil sagenhaft» (B. Walter). Om hans stämmas mäktighet ha många vittnat. »Han har en ovanligt stark, men mjuk och varmt klingande bas, vars djupa toner äga en sällsynt skönhet», skrev en recensent.

Författare

Ivar Stare.

Källor och litteratur

K. Operans arkiv. – Sigrid Elmblad, Bayreuth och dess minnen (Ord och bild, 33, 1924); E. Högman, Artistparet Elmblad (Idun 1904), s. 523 f.; W. H. Seltsam, Metropolitan opera annals. A chronicle of artists and performances (1947); Svensk musiktidning 1892, 1897, 1902 och 1910; B. Walter, Thema und Variationen. Erinnerungen und Gedanken (1947).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes W S Elmblad, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16020, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivar Stare.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16020
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes W S Elmblad, urn:sbl:16020, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivar Stare.), hämtad 2024-04-20.