Meriter

2. Wilhelmina (Mina) Carlson, f. Bredberg, den föregåendes broders sonhustru, f. 2 sept. 1857 i Stockholm. Föräldrar: statsrådet, sedermera presidenten i kammarrätten Henrik Vilhelm Bredberg och Josefina Lovisa Smerling. Elev vid Normalskolan för flickor och därpå i Eggertz' privatskola, båda i Stockholm; studerade målarkonsten för Kerstin Cardon och Amanda Sidvall; har företagit åtskilliga studieresor, bl. a. till Frankrike, där hon arbetade på Academie Julian i Paris 1883–87 och hos Carolus Duran 1888–90, samt till England och Italien. Ett par gånger anställd som massière (underlärare) på Académie Julian;, lärarinna vid Elisabet Keysers målarskola 1893–95; kassaförvaltare i Föreningen för sjukvård hos de fattiga i Maria församling 1899–1913; styrelseledamot och sekreterare i Svenska konstnärinnors förening 1911–13 samt kommissarie för den retrospektiva avdelningen vid dess utställning 1911; ledamot av Konstnärsförbundet 1890–97 och av Svenska konstnärernas förening 1891.

Gift 1) 22 okt. 1877–13 maj 1884 med registratorn Vilhelm Swalin (se denne); 2) 15 juni 1895 med kanslirådet, byråchefen Georg Carlson, f. 30 nov. 1849, d. 4 maj 1920.

Biografi

I M. C: s hem fanns ett levande intresse för litteratur och konst. Fadern, själv lycklig tillfällighetspoet, hade starka litterära intressen, modern var systerdotter till Lars Johan Hierta, och professor F. V. Scholander var en ofta sedd och kär gäst. Det var särskilt den senare, vilken öppnade hennes ögon för det sköna i livet och konsten, och på hans inrådan tog hon en del lektioner för Kerstin Cardon och sedan för Amanda Sidvall. Hennes första tidiga giftermål avbröt dock för någon tid vidare konststudier, och i stället fördjupade hon sig i studiet av Birgittas levnad samt i Dantes Divina Commedia. Sedan äktenskapet upplösts, ägnade hon :sig åter helt åt konsten och studerade med särskild behållning Giovanni Bellini, Antonello da Messina och Mantegna. Hennes tidigare arbeten visa också med sin säkra formgivning och varma kolorit — framför allt röda toner — tydlig påverkan från de båda förstnämnda och annan venetiansk konst. Redan 1887 utställde hon på Salongen i Paris och fick två år senare »omnämnande» på världsutställningen därstädes för sitt självporträtt med dess säkra och energiska hållning, i mångt och mycket erinrande om fransk 1880-talskonst, ej minst Bastien-Lepages. Inflytande från samma håll är också skönjbart i duken Vid pianot, ett i koloriten framstående arbete. Man märker dock redan i denna tavla ett visst upplösande av formen med diffust hållna linjer, ett maner som konstnärinnan med åren alltmera med största säkerhet utvecklat. Från 1894 äro tvenne intressanta dukar att nämna: Drottning Kristina vid sin faders bår och Drottning Kristina som barn. Det sätt på vilket det »historiska» här blivit uppfattat, är utan fråga tavlornas svaghet — deras styrka ligger i återgivandet av det barnsligt spörjande, nästan skrämda uttrycket i den lilla kungadotterns ögon. Sedermera har för M. C. ögonen blivit det centrala i varje porträtt, och först sedan hon fått dem färdiga har hon vidare-lagt upp ansiktets konturer och skuggor. Som skildrare av barnets psyke är det hon främst har gjort sig ett namn; en tavla av detta slag med verkligt intim karaktär är den 1898 tillkomna Far och son, ett dubbelporträtt av hennes make och barn. I de enhälligt välvilliga recensionerna av hennes utställningar (bl. a. Liljevalchs 1917, Björcks konsthandel 1920 och 1921 samt Lund sistnämnda år) ha anmälarna i allmänhet velat se en viss påverkan i hennes konst från Renoir. Men det diffusa i målningssättet får nog snarare förklaras genom inflytande från engelsk konst, ej minst från Whistler, Sedan hon lämnade Paris 1890, vistades hon någon tid i England, där hon gjorde bekantskap med den framstående konstkännaren Lewis F. Day, och via honom fick hon ingående kännedom om impressionismen i Englands konst. Ej minst är detta påtagligt i stadsbilderna med utsikter från olika delar av Stockholm, inför vilka man erinrar sig Turners explosionsartat färgskimrande skapelser. Sedan konstnärinnan 1895 ingått äktenskap med kanslirådet G. Carlson, kom penseln med åren alltmera sällan fram för att åter brukas med så mycket större iver och framgång efter hans död (1920). Sedan dess har M. C. i sina arbeten gått allt längre i upplösning av konturerna, medan färgen ej sällan nått en nästan flammande, visionär styrka.

Författare

G. THOMÆUS.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Personliga meddelanden; Walborg Hedberg & Louise Arosenius, kvinnor från skilda verksamhetsområden (1914); N. S. Lundström, Sv. kvinnor i offentlig verksamhet (1924).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
W (Mina) Carlson (f. Bredberg), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16435, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. THOMÆUS.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16435
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
W (Mina) Carlson (f. Bredberg), urn:sbl:16435, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. THOMÆUS.), hämtad 2024-04-23.