Martin Brunnerus

Född:1627-09-27 – Harmångers församling, Gävleborgs län
Död:1679-08-22 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Präst, Teolog, Klassicist


Band 06 (1926), sida 530.

Meriter

Brunnerus, Martin, f. 27 sept. 1627 i Harmånger, d. 22 aug. 1679 i Uppsala. Föräldrar: kyrkoherden i Harmånger Olaus Erici Brunnius och Brita Njurenia. Genomgick Söderhamns skola från 1634 och gymnasiet i Strängnäs från 1641; student i Uppsala 11 juni 1645; disp. 27 mars 1652 (Themata philosophica; pres. 01. Unonius) och 15 juni 1653 (Disputationum theologicarum de conciliis prima; pres. L. M. Stigzelius); fil. magister primus 25 sept. 1655; företog en studieresa till tyska, holländska och engelska universitet maj 1657—sept. 1658[1]. Notarie i teologiska fakulteten 22 sept. 1655 (då protokoll först började föras); professor i grekiska i Uppsala 25 maj 1659; universitetets rektor ht. 1666 och ht. 1673; prästvigd 1666; fjärde teol. professor 25 okt. s. å.; kyrkoherde i Börje 13 maj 1668; tredje teol. professor och kyrkoherde i Danmark 1670; riksdagsfullmäktig 1672; andre teol. professor 1674, varvid han behöll Danmark som prebende. Teol. doktor vid Karl XI: s kröning 1 okt. 1675.


Gift 17 juni 1660 med Elsa Poppelman, f. 20 nov. 1642, d. 1738, dotter till råd- och köpmannen Sebastian Poppelman i Gävle.

Biografi

Det var under ledning och impulser av Henrik Ausius, det mera vetenskapliga grekiska språkstudiets grundläggare i vårt land, som B. redan i unga år utbildade sig till en framstående grekist. Han ansågs också självskriven till denne sin lärares efterträdare och utnämndes därtill knappt en månad efter hans död, utan att förslag av fakultet och konsistorium inväntades — en den tiden icke ovanlig avvikelse från konstitutionernas klara föreskrift. Hans egen undervisning i ämnet höjde sig över skolslentrianens grammatiska tolkning av författarna och grep sig an med textkritiska och verkligt filologiska problem. En eggelse därtill fann han i den handskrift av Palaiphatos' [grekiskt alfabet] (De incredibilibus), som Kr. Ravius tjugu år tidigare förvärvat i Konstantinopel och bragt till Uppsala. Efter att 1661—63 ha föreläst däröver utgav B. 1663 skriften med kommentar och textvarianter och vann därigenom rykte även utomlands, enär detta hopplock av allegoriskt-historiska myttolkningar, om ock av föga värde ur såväl innehålls som språksynpunkt, var en använd, och omtyckt skolbok. När Paulus Pater 1678 utgav Frankfurtupplagan av samme författare, tillgodogjorde han sig alla B: s' iakttagelser, ehuru han därvid ej förfor synnerligen samvetsgrant. Även av Moeris Atticistas ordbok och Thomas magisters lexikaliska verk förberedde B. editioner, som dock ej blevo slutförda. Överhuvud synes hans till hyperkritik gränsande samvetsgrannhet ha verkat hämmande på hans författarverksamhet; hans ypperste lärjunge, den frejdade Laur. Normannus, fällde om honom omdömet, att han »hade samma fel som Colius i Leiden, var aldrig nöjd med sig själv, utan under själva korrigerandet av sina böcker förändrade han samma sak tio gånger». Hans övergång till teologiska fakulteten avbröt också inom kort hans arbete inom den grekiska filologien med dess lovande begynnelser.

Även inom det teologiska studiets historia i vårt land tillkommer ett hedersrum B., och hans kollega E. Benzelius d. ä. kallar honom i sitt minnestal utan överdrift »vir magnaö gravitatis et stupendse eruditionis». Visserligen har han icke i sin undervisning och sitt författarskap överskridit de snäva gränserna för tidens teologi; de ansatser, som av hans lärare Johannes Terserus gjorts till en ny djupgående texttolkning, baserad på användandet av filo-logiens, historiens och andra vetenskapers växande hjälpmedel, fullföljdes icke av B. Hans stora exegetiska avhandlingar »De allega-tione scripturarum» (1669—72) och »De sensu locorum scripturse» (1674—78) beteckna intet verkligt framsteg i teologisk forskning utan innebära, liksom i regel den ortodoxa samtidens produktion på området, en skrifttolkning i anslutning till den färdiga ortodoxa lärobyggnaden. Hans ställning i den strid, som framkallats av den carte-sianska filosofiens inträngande vid universitetet, var därför också given. Det var sålunda under presidium av B., då ännu professor i grekiska, som D. Tilaceus hösten 1664 utgav en gradualdisputation »Exercitatio acad. ad loca nonnulla occurrentia in clave philosophise naturalis Johannis Tattinghofii», i vilken åtskilliga cartesianska satser häftigt angrepos och i vilken Petrus Hoffvenius, jämte Rud-beck cartesianismens banerförare, såg ett emot sig personligen riktat angrepp. Märklig är dock den hovsamhet, varmed B. uttrycker sig i sin till disputationen fogade lyckönskan. Det heter där, att det är av vikt, att de nya åsikterna undersökas; bliva de vederlagda, så skall det visa sig, att allvarliga mäns misstankar och klagomål icke saknat grund. Tydligen menade han dock, att vederläggningen var tillfyllest. I de cartesianska tankarna med deras särskiljande mellan tro och vetande såg han tydligen själva bibelns auktoritet hotad, och hans avvisande hållning framgår av ett sedermera (av H. Setnltz) anfört yttrande av honom: »Absit ut statuamus spiritum sanctum false docere, absit ab hac ecclesia, absit ab hac universitate.» Tillsammans med teologiska fakulteten i övrigt bekämpade han också allt framgent Hoffvenius och Rudbeck men lät därvid aldrig någon hetsighet komma sig till last.

På andra områden av det kyrkliga livet har B. verksamt förberett en ny tid. Hans minnestecknare framhäver hans huvudsakliga intresse med orden: »imprimis theologiam practicam suis audi-toribus commendavit». Hos B. förenades den ortodoxa lärouppfattningen med en djup och innerlig fromhet; det var därför också prästutbildningens praktiskt-religiösa sida, som låg honom varmast om hjärtat. De klagomål över »incultu artis concionandi», som han hört under sitt bevistande av riksdagen 1672, gingo honom djupt till sinnes, och han gjorde vad han kunde för att åstadkomma förbättring. Han ivrade för ett vårdat och rent språk vid förkunnelsen och sökte bringa de från bondehem kommande prästkandidaterna att »avlägga dictionem rusticam aut alioquin ineptam»; men förkunnelsen borde vara folkligt-religiös och icke urarta till en motsatt ytterlighet: »ett affectatum dicendi genus eller eloquen-tiam civilem». Det bästa vittnesbördet om honom som religiös personlighet äro de intryck, som Jesper Svedberg mottog av honom och som blevo bestämmande för dennes liv. Svedberg bodde som student åtskilliga år i B:s hus, och vid hans dödsbädd bad han Elisas bön: »Giv mig, o Gud, att hans ande varder över mig att tala dubbelt så mycket.» Mer än någon annan bletv också Svedberg hans andlige arvtagare.

Sin betydelsefullaste insats i vår odlingshistoria har emellertid B. gjort genom sitt uppträdande under de sorgliga häxeri-processerna, som under åren 1666—76 upprörde folk och rike — en verkligt befriande bragd, som länge oförtjänt ställts i skuggan för Urban Hjärnes senare inlägg. Den andliga pestsmittan hade redan anställt ohyggliga förödelser, då Uppsala domkapitel — närmast med anledning av ett särskilt upprörande fall i Gävle (kyrkoherden, f. d. professor P. Fontelius' hustru hade dömts till döden för trolldom) — ,24 mars 1675 beslöt att i skrivelse till Svea hovrätts president riksrådet B. Horn och riksrådet E. Gripenhielm uttala, »att ministerium tycker detta trolldomsrykte och beskyllning gruveligen ökas, så att många oskyldiga ock torde därmed drabbas, vilket är samvetsverk», och begärde tillstånd att inkomma med ett yttrande i ärendet. Den 15 maj avgav också domkapitlet ett betänkande »Om trollväsendets rannsakning», vars egentlige upphovsman otvivelaktigt var B. Huvudsyftet med skrivelsen var att åstadkomma en revision av det dittills praktiserade rättsförfarandet, så att dom byggdes på tillförlitligare bevisning; av den gängse bevisningen godkändes knappast mer än den egna bekännelsen — redan detta ett betydande framsteg, ehuru det kunde medföra dödsdom över dem, som frivilligt bekände. Emellertid åstadkom detta utlåtande, tillsvidare ingen ändring. Tvärtom infordrades ett nytt betänkande av Uppsalateologerna. Och under intryck av färska meddelanden av ledamöter i den norrländska trolldomskommissionen undertecknade nu ärkebiskop Lars Stigzelius, domprosten Petrus Rudbeckius och professor Erik Benzelius ett utlåtande, som innebar en bestämd brytning med det förra betänkandet och en återgång till den i de stora processerna gemenligen använda bevisningen. Men B. mäktade behålla sin tankekraft klar och kritisk; han tog det uppseendeväckande steget att vägra sin underskrift och avgiva ett eget utlåtande. Detta, en vidlyftig avhandling om sjuttio foliosidor, utgör ett grundligt vidareförande av det ovannämnda majbetänkandets ståndpunkt. Han förnekar visserligen icke verkligheten av trolldomsväsen och bortförande (translation) genom djävulens bistånd; han kan »intet göra ett med dem, som mena, att i detta överallt är man bara människors lögn, vanitet eller arghet eller ock en naturlig sjukdom och melankoli», ehuru så ofta vore fallet. Men han fordrar ovederläggliga bevis; det är för honom »troligare, att i detta väsendet oftare och mera vanka praestigia och illusiones än som reellt förande». I fråga om bevisningen gör han gällande, att domaren skall hålla sig till lag och allmänt gällande regler. Kravet på ärliga vittnen utesluter godkännandet av complices och barn som vittnesgilla; hos de medbrottsliga är ett osunt och turberat förstånd; barnen äro ofta beslagna med att fara med lögn, av egen eller andras ingivelse, och underkastade illusioner, men »var illusioner vanka, där är sanningen det som man minst förmoda och tänka kan». Och även den egna bekännelsen av personer, som själva äro övertygade om att de resa till Blåkulla, måste underkastas kritik och prövning: »fastän vulgus eller cum vulgo sinnade stundom hålla för en onödig, sällsam, ja ock somliga för en suspekt ting att något vidare sig bekymra, sedan en har confessionem propriam, så är dock bäst, att domaren ändå ser sig om, betänkandes, alt icke allenast åldren, sjukdomar, dryckenskap och andra sådana naturliga orsaker kunna bringa en till en orätt bekännelse om sig själv, utan ock djävulens praestigia och förvillande i syn och förstånd». Invändningen, att sådana principer måste leda till att »hela verket», allt detta rannsakande och dömande, måste nedläggas, bemöter B. med orden: Det är bättre att skona några skyldiga än att låta någon oskyldig gå till döden. »Jag flyr», slutar han, »det mesta jag kan, på den ena sidan att stå emot klara skäl, på den andra att vara snartrogen i det väsendet, i vilket den onde fienden plägar särdeles och likasom ex professo visa sin konst i sitt djävulska gycklande, syn- och sinnesvilla. Ser ej annat än att man då som minst tro skall, vad han för ögon och öron framkomma låter, men sanningen skall man av andra dokumenter hämta.» Det hela var, trots den oundvikliga bundenheten vid tidens tro på djävulens existens och makt, en logiskt klar utredning av företeelsernas art och värdet av de avlagda bekännelserna och vittnesmålen. På den allmänna meningen utövade också betänkandet genom sin stora spridning i handskrift ett betydligt inflytande. Urban Hjärnes ungefär ett år senare (3 okt. 1676) avgivna berömda utlåtande går visserligen djupare in i frågan genom att påvisa orsakerna till den själssjukdom, som gripit sinnena — det är här läkaren och naturvetenskapsmannen, som visar sin överlägsenhet —, men B. hade banat väg för honom. B. delar därför med Hjärne förtjänsten och äran. av att i vårt land relativt tidigt en damm sattes mot trolldomsraseriet. Och betydelsen härav för den kyrkliga åskådningens renande och hela vår odlings höjande kan näppeligen överskattas.

Även i handläggningen av universitetets angelägenheter tog B. livligt del, ehuru han — i överensstämmelse med hela sin läggning — ej trädde i främsta planet. I de strider, som Olof Rudbecks personliga regemente på 1660-talet framkallade, hörde B. till hans motståndare. För det ekonomiska nödläge, vari universitetet från år 1666 råkade, gav B. liksom i allmänhet hans kolleger Rudbeck skulden. Dennes enrådiga självhärskarlynne och måttlöshet stötte bort hans kritiska och måttfulla natur; det såg ut, som om man ej finge tala, om man icke förmådde överrösta andra, yttrade han gentemot Rudbeck vid det dramatiska konsistoriesammanträdet 11 maj 1670. — I den våldsamma fejd, som sedermera utbröt i och med processen, mot boktryckaren Henrik Curio, hörde B. till Rudbecks starkaste vedersakare, och han hävdade såväl i detta mål som mer än en gång eljest klart och modigt konsistoriets rätt och värdighet även mot kanslern. Med Curio hade B. tidigare stått i en viss förbindelse och tillsammans med honom — närmast för att skaffa, tillräckligt med billigt papper för Uppsalatrycket — anlagt en papperskvarn, Östanå, i sin hemsocken Njutånger i Hälsingland, vara K. privilegium meddelats 4 aug. 1665. Någon ömsesidig tillfredsställelse medförde knappast kompanjonskapet. På frågan, huru hän fann sig med B., svarade en gång Curio: »Huru skall jag vara nöjd med den man, som intet är nöjd med sig själv» — och B. hade, andra anledningar till missnöje. Gemenskapen upplöstes 1672, då Curio »godvilleligen. steg därifrån», och privilegiet överläts på B. ensam, som ägnade mycket intresse åt kvarnens »melioration» och därav hade åtskillig ekonomisk vinst. Pappersbruket försåg länge (hela 1700-talet igenom) södra Norrland med papper. För sin hembygd och sina landsmän, hälsingarna, ådagalade B. överhuvud varmt intresse.

Då B. 1671 föreslogs till pastor primarius i Stockholm, avböjde kanslern i rådet hans utnämning med motiveringen, att han för den studerande ungdomen var »hel nödig och alldeles omistandes». Han stannade också vid universitetet, intill dess han, blott femtiotvå år gammal, gick hädan. I en under Svedbergs presidium utgiven disputation gives honom det eftermälet, att han »var en mäkta allvarsam och redelig man i tal, umgänge och kläder och i allt sitt väsende, och han har därmed ett odödeligt namn hos efterkommandena sig förvärvat». Han ligger begravd i Danmarks kyrka, där ett porträtt av honom även förvaras. — B:s son översten Sebastian Brunner (f. 1663, d. 1732) upphöjdes som ryttmästare vid pommerska kavalleriet i adligt stånd 30 jan. 1703 med namnet von Brunner men slöt själv sin adliga ätt.

Författare

Rurik Holm.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter


Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandlingar och program se: J. H. Liden, Catalogus disputationum, 1 (1778) och E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1599—1700 (1905). — b) övriga skrifter: En christelig predikan om Gudz boning på jorden och himmelens port, af förste Mose boks 28. cap. 17. v., då den nye kyrckian i staden Hudwijkswall.. . helgades och inwig-des . . . 1672. Sthm 1676. 4: o 4 bl., 63, (9) s. — Opus salutis eller salighetens wärk' effter lägenheten innfattadt i en christelig lijkpredikan, då.. . fru Brita Biörnklow. . ., herr Johan Paulin Oliwekrantz. . . ächta maka och husfru, så och dess näre annförwant och systerson. . ., herr Axel Canter-sten..., genom en prydelig begrafning deras kroppar jorden lemna månde till de rättfärdigas uppståndelse den 1 aug. år 1675. Sthm 1677. 4: o 4 bl., 190, (23) s. — Oratio in vitam et obitum ... Johannis Lenaäi... 13 Junii ann. 1669. Upps. 1722. 4:o 2 bl., 39, (4) s. — Dessutom psalmen N: o 346 i 1695 års psalmbok samt ett stort antal tillfällighetsverser på latin och grekiska.

Utgivit: [grekiskt alfabet]. Patephati De incredibilibus. Edidit, notasque & geminum indicem adjecit M. Brunnerus. Upps. 1663. 6 bl., (1), 270, (1) s.

Handskrifter: Historia salutis, det är salighetens historia (UB, sign. T. 32 a, T. 136). — Betänkande om trolldomsväsendet (avskrifter i RA, Skoklosters arkiv, Fol., Misc, vol. 7, i UB, Palmsk. 104 m. fl. saml.) — S e i övrigt J. Schefferus, Svecia literata (1680) s. 214 o. följ.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., sv. riksrådets (betänkandet 1675), allt i RA; Uppsala arkiv. — L. A. Anjou, Sv. kyrkans 17: e årli. (1866); C. Annerstedt, Upsa —09); E. Benzelius, Officium parentale telbladh, Memoria virorum in Svecia, 4, graphia (1736); E. Linderholm, De stor Sverige (Hist. tidskr., 1913); Mote chart föreningens tjugofemårsskrift, 1 (1923); verksamhet, 1—2 (1885—86). prot., biographica, Skoklosters arkiv teolog, fakultets prot., Uppsala univ. historia ifrån år 1593 till slutet av la universitets historia, 2:1—2 (1908 praestitum Martino Brunnero (J. Net-

1731); L. A. Högmarck, Psalmopoeo-a trolldomsprocessernas upplösning i ariae Svecanas, Svenska pappersbruks-

H. Tottie, Jesper Svedbergs lif och

Gjorda rättelser och tillägg

1. Tillägg i enlighet med tryckta utgåvan, bd 6. B:s stambok från dennaresa finnes numera i KB. Jmfr: O. Wieselgren, Martin Brunnerus’stambok (Nord. tidskr. f. bok- och biblioteksväsen, 1923)., 2014-11-24


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Martin Brunnerus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17076, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rurik Holm.), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17076
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Martin Brunnerus, urn:sbl:17076, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rurik Holm.), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se