Meriter

Sunner, Stig Arne, f 13 maj 1917 i Linköping, S:t Lars, d 3 juni 1980 i Södra Sandby, Skå. Föräldrar: folkskolläraren Johan Valfrid S (före 1918 Petersson) o småskolelärarinnan Anna Gunhilda Matilda Nilsson. Studentex vid H a l i Linköping 25 maj 35, inskr vid LU 14 aug 35, anställd vid instrumentmakeriet 1 febr–30 sept 38 o 1 maj–30 juni 39, FK 31 mars 38, e o amanuens vid kemiska instit 1 sept 39–31 mars 41, ord 1 april 41–30 juni 44, FM 15 sept 41, FL 30 maj 45, disp 25 maj 49, FD 31 maj 49, doc i organisk kemi 1 juli 49, innehade docentstipendium 1 juli 52–30 juni 56, allt vid LU, konsult vid ab Åkerlund & Rausing 1 jan 41–30 juni 44 o 1 jan 47–31 dec 48, anställd vid Stora Kopparbergs bergslags ab:s centrallaboratorium, Falun, 12 juni 44–15 dec 46, forskardoc vid Statens naturvetensk forskn:råd (NFR) 1 juli 56, laborators tjänsteställn där 1 juli 58, förest för Termokemiska laboratoriet, Lund, 1 juli 56, led av 1963 års univ:s- o högskoleutredn maj 63–mars 65, led av ab Incentives vetensk råd 63, prof i termokemi vid NFR 1 juli 66, led av styr för Incentive research & development ab 66, ordf i styr för Kemicentrum vid LU 67–69, prof i termokemi vid LU från 30 juni (tilltr 1 juli) 77. – LIVA 65, LFS 66.

G 26 juni 1943(–68) i Lund (enl vb för Ekerö, Sth) m Lisa Margareta Hallström, f 7 nov 1921 i Funbo, Upps, dtr till agronomen Gunnar Hadarsson H o Ester Margareta Rittner; 2) 6 mars 1974 i Victoria, British Columbia, Kanada (enl vb för Lunds Allhelgona), m docenten Gerd Margareta Olofsson, f 9 aug 1936 i Vilhelmina, Vb, d 9 juni 2014 i Södra Sandby, Skå, dtr till Märta Sofia Sjödén.

Biografi

Under sin studietid var Stig S anställd vid LU:s instrumentmakeri, där han bl a arbetade med utveckling av högvakuumutrustning. Erfarenheter från denna period hade stor betydelse för hans kommande verksamhet som konstruktör av kalorimetriska instrument.

Lennart Smith, professor i organisk kemi, var S:s handledare under hans licentiand- och doktorandtid och introducerade honom i det termokemiska området, speciellt mätning av förbränningsvärmen med statisk bombkalorimetri. Som inledning till sitt licentiatarbete fick S som uppgift att jämföra prestanda för en statisk bombkalorimeter, som Smith hade konstruerat, med en ”gungande” bombkalorimeter som rapporterats av ryska forskare. Projektet ledde till att S konstruerade en avancerad roterande förbränningsbomb. Den nya tekniken gjorde det möjligt att mäta förbränningsvärmen för svavel- och halogenföreningar med den noggrannhet som behövs vid, exempelvis, utvecklingsarbeten inom organisk-kemisk industri.

Med den nya metoden bestämde S förbränningsvärmen, och därmed bildningsentalpier, bl a för ett antal cykliska svavelföreningar. Med utgångspunkt i dessa data beräknades värden för ringspänningsenergier, ett område inom termokemin som S var intresserad av under hela sin verksamhetstid. S disputerade 1949 på avhandlingen Studies in combustion calorimetry applied to organo-sulphur compounds. Avhandlingen var den första i kemi som skrevs på engelska, ett tecken av flera på att S skulle komma att representera en ny tid för kemin vid LU.

Under S:s tid som docent vid den organiska avdelningen av kemiska institutionen var hans arbetsmöjligheter dåliga i relation till hans entusiasm och förmåga som forskare. Professorerna Sune Bergström i Lund och Gunnar Hägg i Uppsala uppmärksammade detta och föreslog dåvarande Naturvetenskapliga forskningsrådet att inrätta en forskartjänst för S. I samband med att hans docentförordnande gick ut 1956 erhöll han forskartjänsten samt medel som gjorde det möjligt att bilda en forskargrupp i termokemi i Lund. Gruppen, som antog namnet Termokemiska laboratoriet, bestod till en början av fyra personer. Forskningsrådens stöd fortsatte och gruppens storlek och internationella kontakter ökade snabbt. Inom några få år var laboratoriet internationellt erkänt som ett av de ledande inom det termokemiska området, speciellt avseende metodutveckling och kalorimetrisk bestämning av mycket noggranna termodynamiska data samt diskussion av organiska ämnens fundamentala egenskaper.

Redan ett par år före Termokemiska laboratoriets tillkomst initierade S utveckling av en lösningskalorimeter för noggrann mätning av entalpier vid upplösning av fasta och vätskeformiga ämnen. Den var i sin första utformning klar 1958. Instrumentet och dess senare utvidgning till ett modulsystem med flera mätfunktioner, fick stor betydelse för verksamheten vid Termokemiska laboratoriet vid undersökningar av organiska ämnens termodynamiska egenskaper i utspädda lösningar, speciellt vattenlösningar, exempelvis solvatiseringsentalpier samt bestämning av entalpier och jämviktskonstanter vid komplexbildning genom titrerkalorimetri.

I slutet av 1960-talet tog S initiativ till arbeten inom området ångbildningskalorimetri, d v s mätning av entalpier för transfer av fasta eller vätskeformiga ämnen till gasfas. Detta ledde till omfattande konstruktionsarbeten och utveckling av nya arbetsmetoder. Genom att kombinera resultat från lösnings- och ångbildningskalorimetri kunde termodynamiska data beräknas för ämnens solvatisering i mycket utspädda lösningar. Ångbildningsentalpier är också av stor betydelse inom det förbränningskalorimetriska området, eftersom de gör det möjligt att noggrant beräkna bildningsentalpier för ämnen i gasfas.

Under senare delen av 1950-talet hade S en idé om att söka mäta dissociationsenergier genom direkta kalorimetriska experiment. Idén gick ut på att bilda fria radikaler genom fotolys av ämnen i fast matris, vid låg temperatur, och sedan kalorimetriskt mäta entalpin vid rekombinationen av de fria radikalerna. Projektet initierades men övergick snart till en spektroskopisk teknik.

Under det tidiga 1970-talet initierade S utveckling av en kalorimeter för mätning av värmekapacitet över ett brett temperaturområde, med start nära absoluta nollpunkten, ledande till entropivärden. Avsikten var att kombinera dessa med bildningsentalpier (från förbränningskalorimetriska mätningar) och kunna beräkna jämviktskonstanter för kemiska reaktioner.

Under 1960- och 70-talen blev S alltmer engagerad i vetenskapliga organisationsfrågor rörande kemin i Lund och var också mycket aktiv inom internationella vetenskapliga organisationer. Detta medförde att hans direkta engagemang i den experimentella verksamheten vid Termokemiska laboratoriet avtog. Mot slutet av 1960-talet och senare bedrevs arbetet delvis inom självständiga arbetsgrupper med inriktning mot olika former av lösningskalorimetri samt lågtemperaturspektroskopi. Verksamheten inom det förbränningskalorimetriska området avtog, i Lund och internationellt, under senare delen av 1970-talet på grund av svårigheter att få finansiellt stöd. Större delen av verksamheten inom det lösningskalorimetriska området fortsatte dock under flera decennier med termodynamiska undersökningar på organiska ämnen i vattenlösning.

S var mycket engagerad i vetenskaplig verksamhet med anknytning till industrin. Vid sidan av sin amanuenstjänst var han i två perioder anställd som konsult vid förpackningsbolaget Åkerlund & Rausing i Lund. Han utrustade där ett laboratorium och var på deltid dess föreståndare och deltog i den tidigaste utvecklingsfasen av Tetra Pak-förpackningen, särskilt problem med plastbeläggningen av Tetra Pak-papperet. Under en period var han också anställd vid centrallaboratoriet hos Stora Kopparbergs bergslag i Falun, som chef för laboratoriets syntes av organiska substanser.

Kort efter det att utvecklingen av den första lösningskalorimetern var klar 1958 tog S initiativ till ett informellt samarbete mellan Termokemiska laboratoriet och instrumentföretaget LKB produkter ab i Sthlm. Detta kom att fortgå under flera decennier och blev av stor betydelse för instrumentutvecklingen i Lund. Samarbetet inleddes med utveckling av LKB:s ”precision calorimetry system”, som var baserat på lösningskalorimetern och tillkommande delar av modulsystemet. Instrumentet, som började marknadsföras 1966, blev det internationellt mest använda inom sina applikationsområden.

1957 påbörjades ett utvecklingsprojekt tillsammans med ab Svensk torvförädling i Lund, som skulle få stora konsekvenser för Termokemiska laboratoriet. En tvillingreaktionskalorimeter utvecklades för mätning av värmeutveckling vid ”våtkolning” av torv vid ca 150˚ C och därmed vid högt tryck. Resultaten visade att värmeutvecklingen var långt mindre än vad man antagit. Detta torde ha bidragit till att processen bedömdes vara mindre attraktiv ur ekonomisk synpunkt. Kalorimeterförsöken avslutades 1961 och samma år avvecklades torvlaboratoriet varvid byggnaden övertogs av LU. S lyckades förmå LU att låta det snabbt växande Termokemiska laboratoriet disponera större delen av byggnaden. Detta blev av väsentlig betydelse för dess verksamhet eftersom lokalerna vid kemiska institutionen var undermåliga.

S gjorde 1952 en flera månaders studieresa till USA, som fick avgörande betydelse för hans fortsatta verksamhet. Under större delen av resan vistades han vid dåvarande US Bureau of Mines i Bartlesville, Oklahoma, som då betraktades som det ledande laboratoriet för kalorimetriska mätmetoder. S påverkades starkt av den forskningsmiljö han mötte i Bartlesville, som han fann långt friskare och mer öppen än den som då rådde vid den kemiska institutionen i Lund. Besöket i Bartlesville blev också en inkörsport till hans arbete inom internationella vetenskapliga organisationer, speciellt International Union of Pure and Applied Chemistry (IUPAC) och Committee on Data for Science and Technology (CODATA). S var ordförande i IUPAC:s Commission on Thermodynamics 1969–73 och var president för dess Physical Chemistry Division 1971–73. Han deltog 1968 i grundandet av CODATA och var ordförande för dess Task Group on Key Values for Thermodynamics 1968–74.

S hade också under många år nära kontakter med The Calorimetry Conference (Calcon) och erhöll dess främsta utmärkelse, Huffman memorial award, 1970; tio år senare instiftade Calcon The Stig Sunner memorial award, som årligen utdelas till en yngre forskare i termokemi. I sin internationella verksamhet initierade S ett flertal vetenskapliga samarbetsprojekt avseende bl a standarder, nomenklaturfrågor och termodynamiska tabellverk. På S:s initiativ blev även ett par av seniorforskarna vid Termokemiska laboratoriet starkt engagerade i IUPAC:s arbete.

S såg genomgående vetenskapligt arbete som internationellt. Hans viktigaste insats för kemin var dock knuten till Lund. I början av 1960-talet tog S initiativ till bildandet av Kemicentrum vid LU och bedrev en intensiv lobbyverksamhet för projektet, både lokalt och på det nationella planet, samt utnyttjade sina goda förbindelser med ledande personer inom utbildnings- och forskningsvärlden. Av speciell betydelse var Sven Brohult, professor och VD för IVA samt Sven Moberg, statssekreterare vid dåvarande Ecklesiastikdepartementet. S:s idé innebar att kemiämnena vid matematisk-naturvetenskapliga och medicinska fakulteterna vid LU, kemisektionen vid LTH (Lunds tekniska högskola) samt avdelningarna för mejeriforskning vid dåvarande Alnarpsinstitutet, skulle slås samman till en storinstitution, Kemicentrum. Den bildades formellt 1967 och lokaliserades till ett komplex av nya byggnader, som kom att bli Nordens största institution för kemi.

S:s tankar om en storinstitution för all kemi i Lund var säkerligen inspirerad av verksamheten vid stora forskningscentra i USA, exempelvis MIT och Caltec, med samverkan mellan grundläggande och tillämpade kemiämnen. I konceptet ingick också att Kemicentrum skulle ha en stark ledning och att flera servicefunktioner, exempelvis verkstäder, skulle vara gemensamma. S blev styrelsens förste ordförande, men upplevde Kemicentrums första år som påfrestande och stannade bara under två år på denna post. De väsentliga delarna av S:s visioner hade då förverkligats – under visst motstånd från några av hans kollegor. S fortsatte under många år att vara engagerad i frågor rörande Kemicentrums utveckling. För att hedra minnet av honom har den norra infartsvägen till Kemicentrum fått namnet Stig Sunners väg.

S var i positiv bemärkelse intresserad av människor och deras livssituationer, likaså generös med vetenskapliga uppslag och hjälp till kollegor och studenter. Han hade förmågan att på ett mjukt men målinriktat sätt sammanjämka olika ståndpunkter – en viktig egenskap både vid uppbyggnaden av en institution och vid ledningen av internationella vetenskapliga arbetsgrupper.

Författare

Ingemar Wadsö

Arkivuppgifter

S:s arkiv (ej förtecknat) i LUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Studies in combustion calorimetry applied to organo-sulphur compounds. [Akad avh LU.] Lund: Lindstedts univ.-bokhandel, 1949. viii, 112 s, ill. – Measurements on heat effects accompanying the wet carbonization of peat in the temperature range 20 to 220 degrees C. Sthlm 1961. 40 s, ill. (Acta polytechnica Scandinavica, 297. Chemistry including metallurgy series, 14. Swedish contribution, 13). [Tillsammans med I Wadsö.]

Tryckta arbeten (bidrag): Beträffande S:s bidrag från 1942 till 1981 se LUM 1967–68 (1968), s 773–775 (63 poster 1942–67) samt databasen Web of knowledge (69 träffar 1950–81). De bägge källorna överlappar delvis varandra, och totalt påträffas hösten 2013 i dessa 108 bidrag av S. Av bidragen publicerades 35 i Acta chemica Scandinavica (1950–79).

Redigerat: [P Fitger,] National resources and chemical industries in Sweden. [Verso:] Edited by S S. In connection with the XIIIth International Congress of Pure and Applied Chemistry. U o: Association of Swedish Chemical Industries, 1953. ([Kolofon:] Lund: Bloms boktr). 47, [1] s, ill. [Uppgift om författare från innehållsförteckningen, s 3. S 25–47 utgörs av annonser.] – Experimental chemical thermodynamics. Edited by S S and M Månsson. Oxford: Pergamon Press, 1979. Vol 1. [Endast vol 1 utkom.] Vol 1, Combustion calorimetry. 1. ed. 1979. xxv, [428] s (varierande paginering). [Titelrubrik: International Union of Pure and Applied Chemistry, Physical Chemistry Division.]

Källor och litteratur

L Eberson, M Månsson o I Wadsö, S S död: en internat känd sv kemist (SvD 9 juni 1980); J Sjöström, Kemicentrum vid LU: perspektiv på organisation o forskn vid Sveriges första storinstit (2007); I Wadsö, Minnesteckn över S (FSÅ 1981–82, 1983). – Nekr över S i DN 10 juni 1980.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stig Arne Sunner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34732, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingemar Wadsö), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34732
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stig Arne Sunner, urn:sbl:34732, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingemar Wadsö), hämtad 2024-04-25.