Meriter

Södermark, Olof Johan, f 11 maj 1790 i Landskrona, d 15 okt 1848 i Sthlm, Klara. Föräldrar: överstelöjtnanten vid Fortifikationen Pehr S o Catharina Maria Bergklyft. Kadett vid Fortifikationen 28 mars 03, kadett vid Krigsakad på Karlberg 05, officersex där 11 april 08, underlöjtn vid Fältmätn:kåren 21 apr 08, assistent hos fältmätaren o militärkartografen Carl Fredrik Akrell (bd 1) 11, adjutant hos chefen för Ingenjörkåren Bengt Sparre (bd 32) 21 juli 12–11 mars 13, löjtn 26 maj 12, informationsofficer o lärare i kartritning vid Ingenjörkårens läroverk 11 mars–3 april 13, kaptens namn 7 aug 13, deltog i fälttågen i Tyskland 13 o mot Norge 14, kapten i Ingenjörkåren 16 nov 14, adjutant hos riksståthållaren i Norge Hans Henric von Essen (bd 14), major i armén 9 juli 16, konststudier i Frankrike o Italien 24–28, informationsofficer o lär i topografi vid Krigsakad 25–36 (i tjänst endast vintern 29–30), en av stiftarna av Konstfören i Sthlm 32, reste som stipendiat i Tyskland, Italien, Frankrike o England 32–40, överstelöjtn i armén o avsked med pension 17 aug 33, vice prof i teckning vid FrKA 19 febr 40. Konstnär. – LKrVA 29, LFrKA 39.

G 17 dec 1817(–29) i Sthlm, Klara, m Maria Charlotte Hazelius, f 27 maj 1799 där, Jak o Joh, d 5 jan 1874 där (db Ör, V Göt), dotter till lärftskramhandlaren Johan H o Lovisa Dorothea Keyser.

Biografi

S härstammade från en prästsläkt i Hälsingland men växte upp i Landskrona. Fadern hade som fortifikationsofficer deltagit i arbetet med förstärkningen av Landskronas befästningar och den planerade flyttningen av staden. S skrevs in i stadens trivialskola, men kom också att undervisas av fadern i ämnen som matematik, befästningslära och teckning för att förberedas för den militära yrkesbanan. Ännu inte 13 år gammal blev han kadett i Fortifikationen, samtidigt som han assisterade fadern med enklare rituppgifter vid befästningsarbetena. 1805 lämnade S Landskrona för att som frikadett påbörja sin formella officersutbildning vid Krigsakademien på Karlberg.

Här undervisades inte bara i teoretiska och praktiska militära ämnen utan även i språk, historia och geografi. Också ritämnen, från landskapsteckning till kartritning och befästningsritning, hade en framträdande plats i undervisningen – och i den militära undervisningen överhuvud – eftersom det fanns ett tydligt behov av att officerarna kunde rita. I april 1808 utexaminerades S med goda betyg och vitsord. Han utnämndes samma år till underlöjtnant i den 1805 inrättade Fältmätningskåren vars huvuduppgift var att på ett systematiskt och standardiserat sätt upprätta kartor över riket, i text redogöra för det topografiska och statistiska läget samt framställa militärhistoriska beskrivningar. Dessa arbetsuppgifter passade S utmärkt. Under kadettiden hade S:s intresse för kartografi och topografi fördjupats och genom underlöjtnantsutnämningen i Fältmätningskåren kom nu hans militära yrkesbana att vara säkrad med arbetsuppgifter som motsvarade hans intressen och fallenhet. Härtill hade han studerat gravyrkonsten för den kände gravören Christian Forssell (bd 16), kunskaper som var nödvändiga i det kartografiska reproduktionsarbetet.

S:s första kommendering skedde under kriget 1808–09 då han deltog i utstakningen av telegraflinjen mellan Grisslehamn och Stockholm samtidigt som han genomförde rekognosceringar i fält för att avhjälpa det akuta behov av modernare topografiska kartor som uppstått p g a det pågående kriget. Han fortsatte med liknande arbeten under de följande fredsåren såväl i Skåne som i övre Norrland. Som assistent till militärkartografen Carl Fredrik Akrell hjälpte S denne att rita sin Sverigekarta. Tidigt hade S:s talang för kartritning uppmärksammats. ”Hans skarpa ögonmått och ypperliga ortsminne […] utvecklades under de påföljande krigen, till den grad, att han ifrån en upphöjd plats, kunde, på ganska kort tid afrita en trakt af flere mils omfång med stor säkerhet” (KrVAH 1848). Beskrivningen återkommer även i vännen August von Hartmansdorffs (bd 18) minnesteckning där det konstateras att S förutom en viss häftighet var snabb i både uppfattning och handling.

Det praktiska fält- och rekognosceringsarbetet skedde under sommarmånaderna, vilket medförde att S kom att vistas på olika platser i landet minst tre månader per år. Under vinterhalvåret skedde sedan renritning av kartorna. Parallellt med detta arbete tjänstgjorde han som lärare i topografi och kartritning vid Krigsakademien, men också på det för det svenska militärväsendet unika ”läroverk” som inrättats i Fältmätningskårens regi för de officerare som skulle bli militärkartografer.

Sommaren 1812 kommenderades S till Skåne för att delta i arbetet med den skånska rekognosceringskartan i skala 1:20 000, ett arbete som emellertid aldrig helt fullföljdes. Samma år hade han utnämnts till adjutant hos chefen för Ingenjörkåren Bengt Sparre, som senare skulle bli hans gode vän och välgörare. Följande år slöt Sverige förbund med England och lovade att delta med trupper mot Napoleon, som på våren samma år ryckt in i Tyskland för att definitivt krossa Preussen. Under vintern hade Sverige satt sina trupper på stridsfot och i mars började arméförbanden att överföras till Pommern. Bland dessa ingick även fältmätare som hade att lösa såväl kartografiska som mer praktiska ingenjörs- och byggnadsuppgifter. S kom att följa slagen vid Grossbeeren och Leipzig, av allt att döma dock på visst avstånd.

Sedan Norge vägrat acceptera Kielfreden 1814 och unionen med Sverige kommenderades S att åtfölja de från kontinenten hemvändande svenska trupperna in i Norge. Om hans aktiva insatser på kontinenten varit jämförelsevis blygsamma blev kriget i Norge på sommaren 1814 desto mer dramatiskt. Under ledning av Johan Peter Lefrén (bd 22) – för samtiden och eftervärlden mest känd som framstående militärförfattare – ingick S i en rekognosceringstrupp som hade till uppgift att undersöka möjligheterna för armén att korsa Tistedalsälven i östra Norge. I samband med detta besköts svenskarna och S blev träffad, men hans skador verkade vid en första påsikt lättare, möjligen p g a den väska han bar och som hade stoppat upp kulan.

S:s rekognosceringar medförde att de efterföljande trupperna kunde ta sig vidare, och för detta blev han vederbörligen belönad och utnämndes till riddare av Svärdsorden. S undanbad sig emellertid utmärkelsen, enligt uppgift därför att hans far som länge tjänstgjort i krigsmakten ännu inte fått den. Istället utbyttes den mot guldmedaljen för tapperhet i fält. En annan utmärkelse han fick för samma bragd var en vackert formulerad hedersbetygelse från det år 1811 instiftade Götiska förbundet där S – i likhet med flera fältmätare, diktare, samhällstänkare och politiker – var medlem, detta under det fornnordiska namnet Sigurdr.

Skadorna som S ådragit sig men negligerat förvärrades emellertid. På Lefréns inrådan kom S slutligen under läkarvård och det visade sig nödvändigt med flera månaders sjukpermission. Han inbjöds att tillbringa sin konvalescens på Bogstad utanför Oslo, som ägdes av den förmögne och svenskorienterade greven Herman Wedel-Jarlsberg. Därmed knöt S en livslång vänskap med det Wedel-Jarlsbergska huset.

Vistelsen i Norge varade till december 1815. Därefter återvände S till Sverige och Stockholm, där den närmaste tiden upptogs av Ingenjörkårens arbeten. Följande år beordrades han att på nytt resa till Skåne för rekognosceringar och för att där utarbeta ett förslag till tecknings- och skrivmanér för fältmätarnas arbeten, bl a principerna för hur myrar, torvmossar, skogbevuxna berg etc skulle återges på kartor. S:s utarbetade karttecken användes sedan för Skånska rekognosceringskartan och kom till stor del att ligga till grund för den senare Generalstabskartans beteckningar.

Under de sista åren på 1810-talet och i början av 1820-talet upptogs S av fortsatta karteringsuppgifter i Skåne och vidare i Västergötland för att undersöka terrängen för den blivande Karlsborgs fästning. Det har gjorts gällande att S hade stor del i de nödvändiga planeringsarbeten som föregick byggandet av fästningen.

1817 hade S ingått äktenskap med Charlotte Hazelius – syster till sedermera generalmajoren Johan August Hazelius (bd 18) – född och uppfostrad i en strängt religiös, herrnhutisk miljö. Äktenskapet var till en början harmoniskt, men ganska snart uppstod slitningar och konflikter vilket ledde till separation och så småningom skilsmässa. Brytningen drabbade S mycket hårt, vilket tydligt framgår i den brevväxling han hade med von Hartmansdorff.

I samband med att makarna gled ifrån varandra begärde S tjänstledighet från sin militära befattning. Orsaken var inte enbart de personliga problemen. En kanske ännu starkare drivkraft var hans allt större intresse för teckning och måleri, som grundats redan på Karlberg, då han även fått privatundervisning i måleri av porträttmålaren Fredrik Westin. Genom permissionen, ett litet arv efter modern, bibehållen lön som officer och troligtvis ett visst ekonomiskt bidrag från familjen Wedel-Jarlsberg kunde S 1824 genomföra sin första längre studieresa till Paris och Rom för att där utveckla sina konstnärliga anlag.

Det var genom den första studieresan, som på 1830- och 1840-talen kom att följas av ytterligare tre – bl a möjliggjorda genom Konstakademiens resestipendium – som S på allvar inledde sin konstnärliga utbildning. I Paris ägnade han sig åt att studera bl a litografikonsten och Jacques-Louis Davids måleri och han knöt också kontakt med den tyskfödde men i Paris verksamme målaren Franz Winterhalter i vars ateljé han fick arbeta. De följande resorna innefattade också studier i München, bl a i al fresco-teknik och historiemåleri, men det var framför allt i Rom som den viktigaste konstnärliga utbildningen skedde. Sammantaget kom S att studera i Rom vid fyra tillfällen, och den totala tiden som S vistades utomlands var närmare tio år, med vissa avbrott för återbesök och verksamhet i Sverige.
Rom var när S anlände första gången 1824 – särskilt i jämförelse med det betydligt större, livligare och mondäna Paris – en stillastående stad med svåra materiella förhållanden och outvecklad handel och industri, men trots detta i högsta grad kosmopolitisk. Resenärer av olika kategorier och nationaliteter besökte staden för att arbeta och studera, eller enbart för att förnimma och uppleva. Redan på 1780-talet hade Rom blivit det internationella konstlivets centrum, en plats den ännu behöll under 1800-talets första hälft beroende på just den kontinuerliga närvaron av ett stort antal konstnärer och författare. Att lära känna såväl den klassiska traditionen som verklighetens klassiska landskap var för landskapsmålarna lika nödvändigt som kännedomen om den antika skulpturen och arkitekturen var för figurmålare, skulptörer och arkitekter.

I Rom fick S under sin första resa bostad och ateljé hos den svenske skulptören Johan Niclas Byström (bd 7) i hans Villa Malta nära Spanska trappan. Byströms ställning i Rom var på många sätt unik. Genom hans stora gästfrihet och vida kontaktnät blev hans villa en naturlig samlingspunkt för svenska Romresenärer. Här vistades längre eller kortare perioder såväl konstnärer och arkitekter som författare och affärsmän, liksom personer ur den högre aristokratin som gjorde sin grand tour ute i Europa och som gärna avslutade den i Rom. Sedan Byström överlåtit Villa Malta till kung Ludvig av Bayern 1828 kom S att bl a bo och verka hos den svenske skulptören Bengt Erland Fogelberg (bd 16). Vid sitt sista besök 1844 hade S dock en egen bostad med ateljé vid Via Porta Pinciana, strax intill Villa Malta.

S:s konststudier hade fram till den första utlandsresan främst varit ett omtyckt tidsfördriv. Detta förändrades nu helt, och S satsade på en bana som konstnär. Men det var först som 34-årig major – med överstelöjtnants avsked och som ledamot av Krigsvetenskapsakademien – som han skulle ta det definitiva steget in på konstnärsbanan. I samband med detta donerade han en boksamling på 134 volymer bestående av militär facklitteratur inom kartografi och fortifikation till Krigsarkivet för placering i Ingenjörkårens bibliotek, vilken följdes av ytterligare en stor bokdonation med liknande arbeten. Genom sin omtalade pliktkänsla, nit och disciplin hade S kunnat göra en inte obetydlig militär karriär om han fortsatt på den vägen, konstaterar Akrell i sina memoarer.

I Rom tecknade S de obligatoriska antikerna och efter levande modell i helfigur, och gjorde sig känd som en skicklig tecknare med skarp blick för människokroppens former och karaktär. Han kopierade Rafael och Tizian, Guido Reni och Velasquez och utförde även mer självständiga kompositioner. Han sysslade även en del med skulptur och fortsatte, dock med mindre framgång, sina studier i historiemåleri, den bildgenre som stod högst på måleriets rangskala, och som det av allt att döma varit S:s ambition att i varje fall i början av sin konstnärsbana ägna sig åt. Snart fann han dock sitt egentliga arbetsfält i porträttmåleriet, och S:s produktion kom efterhand att omfatta omkring 200 porträtt, huvudsakligen målade i olja. Porträtten är tämligen enhetliga i sin borgerligt realistiska stil. Intrycken från den sena nyklassicismen märks främst i hans målningar från 1820- och 1830-talen, men redan under det andra uppehållet i Rom 1834–36 började S arbeta i en mer allmänt romantisk riktning med rikare färg. Det som karakteriserar hans porträtt är en detaljskarp realism och en klar, odramatisk modellering.

Ett fint exempel är S:s porträtt av Karolina Bygler, Byströms tjänarinna – och älskarinna – i Villa Malta, målat 1835 och numera (2023) utställt på Nationalmuseum. Bygler är framställd sittande i en soffa vid en fönsteröppning som delvis döljs bakom den mörka grönskan. Hon är klädd i en färgrik dräkt. I högra handen håller hon en uppspänd solfjäder. Porträttet är ett exempel på S:s strävan att förena ideal skönhet med porträttlikhet i en klassicistiskt modellerad form. ”Han hade denna ovanliga förmåga att framställa människan i det ögonblick – och hvarje människa har sådana – då hon är sig sjelf i förädlad gestalt, då hon är vackrare än sitt eget jag, och ändock sig lik” (Looström, s 23). Porträttets tydligt historiserande karaktär säger oss att Rafaels kvinnoporträtt från hans sista tid i Rom måste ha varit S:s omedelbara förebild. Det exempel som kanske kommer närmast är La donna Velata, som möjligen är ett minnesporträtt av Rafaels tidigt bortgångna trolovade Maria Bibbiena. I detta porträtt har Rafael återgivit en kvinna fylld av reflexion och kontemplation. Färgerna är klara och utmärks av starka kontraster, precis på det sätt S valt att avbilda Karolina Bygler.

S:s omsorgsfullhet och omutliga sanningslidelse medförde att hans måttfullt idealiserade porträtt faktiskt liknade den avbildade. Denna kvalitet gjorde honom efterhand till den kanske mest efterfrågade porträttmålaren i Sverige. Fredrika Bremer (bd 6) uppskattade att sitta för S, inte minst för att han var så ”hygglig och treflig” att tala med (Söderlind, s 289). På Konstakademiens utställning 1829 hade S debuterat för en större publik, och bland de fyra porträtt som han vid detta tillfälle ställde ut, blev det av Baltzar von Platen (bd 29), Göta kanals skapare, särskilt omnämnt. Den lyckade debuten medförde att S blev mycket efterfrågad under 1830- och 1840-talen. Han målade porträtt av Karl XIV Johan och Desideria, av ämbetsmän – där särskilt bör nämnas det storartade porträttet av Jacob Berzelius (bd 4), beställt av Vetenskapsakademien – liksom av privatpersoner som August von Hartmansdorff, Fredrika Bremer, Jöns Svanberg (bd 34), Jenny Lind (bd 23) m fl. Han ställde regelbundet ut på Konstakademien. Två år efter debuten deltog han med inte mindre än 24 porträtt målade i olja.

Vid återkomsten till Stockholm från sin sista Romresa 1847 stod S på höjden av sin konstnärsbana. Hans rykte som porträttmålare var befäst efter 1830-talets utställningar i Stockholm och Rom. 1839 hade S kallats till ledamot av Konstakademien och följande år utsågs han också till vice professor, en hederstitel utan någon undervisningsskyldighet. De enda elever han någonsin handledde var sonen Per och dennes kamrat Uno Troili, som båda assisterade med att måla detaljer i modellernas klädedräkter och att göra beställda kopior av S:s porträtt.

S beskrivs som vänfast och redbar. Med egna tämligen små ekonomiska medel hade han hjälpt sin vän officeren och amatörmålaren Hjalmar Mörner (bd 26) ur dennes synnerligen prekära ekonomiska situation på 1830-talet. Men han omtalas även som vresig, lynnig och med ett ojämnt humör. Tilltagande ohälsa med stundtals svår reumatism och allt sämre synförmåga – något som han i brev flera gånger återkommer till – förmörkade i hög grad de sista levnadsåren. Som konstnär hade S under hela sin yrkesverksamma tid arbetat mycket noggrant, långsamt och närmast pedantiskt och han brottades ständigt med tekniska problem, särskilt beträffande färgen. Han tvivlade också ständigt på sin konstnärliga förmåga trots positiva recensioner i pressen och beställningar från kungahuset och allmänheten. Det dåliga självförtroendet följde honom hela livet, och stundtals medförde detta att han blev djupt deprimerad och dyster.

Efter hemkomsten bodde och verkade S i Stockholm. Hans begravning ägde rum i Klara kyrka. Bernhard von Beskow (bd 4) läste vers, målaren Johan Gustaf Sandberg (bd 31) prestaverade och kapten Adolf Ulrik Schützercrantz (bd 31) löste värjan från kistans lock. S gravsattes på Norra kyrkogården. Hans gravsten i älvdalsporfyr försågs med en vacker inskrift som fångar S som person och konstnär: ”Olof Johan Södermark, född den 11 maj 1790 död den 15 okt 1848, tapper krigare, utmärkt konstnär. Trogen i tjenst, fosterlandet och äran, i konst, sanningen och naturen, lefde han flärdlös och verksam, aktad och älskad. Saknande wänner reste minnesvården år 1855.”

Otvivelaktigt hör S till de främsta svenska porträttmålarna under 1800-talets första hälft. Visserligen saknade han formell konstnärlig utbildning från Konstakademien, men han hade genom sin militära rit- och kartografiutbildning, privatundervisning och en naturlig begåvning tillsammans med egna studier i framför allt Rom visat att man kunde nå långt ändå. Samtidigt är han en företrädare för den stora grupp av 1800-talets officerare som ägnade sig åt konstnärlig verksamhet. Till skillnad från flertalet av dessa valde S att gå från att vara amatör till att lämna den militära banan och bli professionellt utövande konstnär.

Sonen Per Johan S (1822–89) gick i sin faders fotspår. Liksom denne utbildade sig Per S till arméofficer och blev 1843 underlöjtnant bara för att rätt snart efteråt byta bana och bli konstnär. De första grunderna som sådan fick han av fadern varefter följde studier vid Konstakademien. När S avgick ur aktiv tjänst 1845 reste han tillsammans med studiekamraten Uno Troili till Rom där fadern tog hand om dem båda. S:s studieresa fortsatte 1847 till Paris varifrån han följande år återvände till Sverige och övertog faderns ateljé. Stilistiskt anslöt S till dennes manér men i ett försök till nyorientering vistades han 1852–54 i Düsseldorf och 1855–56 i Paris, där han studerade för Thomas Couture. S utnämndes 1848 till agré och 1874 till ledamot av Konstakademien. Som konstnär kom han att i viss mån överta faderns position som porträttmålare åt medlemmar av samhällets elit. Bland hans porträtt märks målningarna av Henning Hamilton (1848) och Fritz von Dardel (1878).

Son till S var Per Gustaf S (1863–1952). Efter mogenhetsexamen vid Nya elementarskolan i Stockholm 1881 studerade Per S vid UU där han 1888 tog en jur kand-examen. S blev efter tingstjänstgöring vice häradshövding 1890 men övergick sedan till ämbetsverken och blev 1900 statskommissarie vid Statskontoret för att 1918 bli dess generaldirektör och chef. Utrustad med en utpräglad administrativ begåvning togs han i anspråk för många uppdrag utanför sitt eget verk, bl a som sekreterare i försvarskommittén 1907 och i 1:a försvarsberedningen 1911 liksom som ordförande i 1921 års pensionskommitté. S var 1925–36 ab Radiotjänsts första styrelseordförande och 1930–52 Patriotiska sällskapets ordförande.

S var mycket musikaliskt intresserad. Under studieåren i Uppsala sjöng han i Orphei drängar (OD) och deltog i körens sångarfärder utomlands. I OD:s stockholmsavdelning var han i flera år dirigent. Som skicklig pianist var han också medlem i Mazerska kvartettsällskapet. S invaldes i MA 1906 och var ordförande i Konsertföreningen i Stockholm 1924–31.

Författare

Bo Lundström med bidrag av Jakob Christensson (Per J o Per G S)

Arkivuppgifter

Enstaka handl:ar efter S i UUB o NordM (fr a kartor). Examensritn:ar i Krigsskolans arkiv (C: 003, J 1: 18); kartor i Sveriges krig 1521–1864 (19: 132); Sverige: stads- o fästn:planer (61: 64, 84: 266 o 268); Topografiska kåren (div konceptkartor, vol 9: Örebro län 41); Militärgeografi (F 2: 7); allt i KrA. – Brev från S i GUB (bl a till S A Hedlund), KB (bl a till J P Lefrén, J N Byström), RA (bl a många till J A v Hartmansdorff,), NordM (även brev till S) o SA (till B v Beskow). – Per Johan S: Brev till och från S i NordM. – Per Gustaf S: Brev från S i UUB.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

 S:s meritförteckn i Arméns pensionskassas arkiv (meritband nr 118, s 46), KrA. C F Akrell, Minnestaflor, KB. B Lundström, Olof Johan Södermark som kartograf, otr ms 2007. M Rosvall, Olof Johan Södermark 1790–1848, ett bidrag till forskningen kring en ”Målande militär”, otr lic.avh, StU 1993.

C F Akrell o S G von Troil, Minnen från Carl XIV:s och Carl XV:s dagar, 2 (1885); Bildande konst: Kongl akademiens för de fria konsterna exposition år 1829 (Heimdall 20 juni 1829); [A v Hartmansdorff], Olof Johan S (Tiden 24 okt 1848); H Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (1906); E Hultmark, Kungl Akademiens för de fria konsterna utställningar 1794–1887 (1935); H Kjellin, Uno Troili 1815–1875 (1917); KrVAH 1848; L Looström, Olof Johan Södermark (1879); H Lilljebjörn Minnen (2:a uppl, 1912); B Lundström, Officeren som arkitekt och konstnär i det svenska 1800-talet (1999); G Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i nittonde århundradet, 2:a uppl (1925–28); SKL, 5 (1967); H G Söderbaum, Jac Berzelius, 3 (1931); SMoK (1954); S Söderlind, Porträttbruk i Sverige: 1840–1865 (1993); G W af Tibell, Om Kongl fältmätnings-corpsens inrättning och arbeten (KrVAH 1826); S Widmalm, Mellan kartan och verkligheten: geodesi och kartläggning 1695–1860 (1990). – Per Johan S: SKL. – Per Gustaf S: SMoK; Väd 1951 (1950). – Nekr över S i DN o SvD 28 sept 1952.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Johan Södermark, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35256, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lundström med bidrag av Jakob Christensson (Per J o Per G S)

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35256
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Johan Södermark, urn:sbl:35256, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lundström med bidrag av Jakob Christensson (Per J o Per G S)