Anders Näslund

Född:1920-09-06 – Gudmundrå församling, Västernorrlands län
Död:1974-08-10 – Hedvig Eleonora församling, Stockholms län

Operasångare


Band 27 (1990-1991), sida 792.

Meriter

Näslund, Anders, f 6 sept 1920 i Gudmundrå, Vnl, d 10 aug 1974 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: elinstallatören Ernst Agaton N o Agda Maria Nylén. Studentex vid Fjellstedtska skolan i Uppsala 7 maj 42, inskr vid StH ht 42ht 43, elev vid K musikhögsk ht 42vt 43, inskr vid UU 2 febr 44ht 45, soliststipendiat vid K teatern 1 juli 4750, solist där 1 juli 5030 juni 69.

G 20 juni 1956 (66) i Värmdö (kbf i Sthlm, Osc) m operadansösen, sedermera docenten o stadsläkaren, MD Lilly Brith Malmberg, f 13 maj 1936 i Sthlm, Osc, dtr till sjökaptenen Per Biskop M o Britta (Brith) Clara Antonia Bellander samt senare g Christenson.

Biografi

N fick i hemmet en kristen-humanistisk uppfostran och sändes till Uppsala där han avlade studentexamen vid Fjellstedtska skolan med sikte på prästbanan. Han avbröt dock utbildningen och påbörjade sångstudier vid musikhögskolan för Joseph Hislop och privat för Nanny Larsén-Todsen. Samtidigt studerade N praktisk filosofi och psykologi vid StH men insåg snart att han hade sin framtid på sångarbanan. Han skaffade sig praktisk erfarenhet av operaarbetet genom ett par års tjänstgöring som statist vid K teatern. 1947 gjorde N en provsjungning för operachefen Harald André och hovkapellmästaren Leo Blech, vilken resulterade i engagemang som soliststipendiat s å.

N debuterade 18 nov 1947 som Alberich i Wagners Rhenguldet, en av barytonrepertoarens svåraste uppgifter, såväl musikaliskt som tekniskt. Kritiken var enig i sitt omdöme att K teatern i N hade gjort ett enastående förvärv. Efter andra föreställningen konstaterades att för "kvällens bästa prestation svarade ... A N som Alberich. Det var rent märkligt att bevittna den unge sångarens förträffliga karaktärsstudie i denna roll, som han bara gjort en gång förut, och att höra hur ettrigt expressiv han kunde få sin stämma att låta utan att därför förlora ett uns i klangskönhet" (Rootzén 1948).

N anförtroddes genast en rad såväl mindre som större uppgifter. En viktig sådan under stipendiattiden var i Heinrich Sutermeisters opera Raskolnikoff vid dess sv premiär 14 okt 1948, där han, vid sidan av Einar Beyron i titelrollen, kreerade rollen som Raskolnikoffs andra jag, en tolkning som väckte kritikens oreserverade beundran och pekade fram mot N:s specialitet som operaartist, karaktärsfacket. 1950 erhöll N fast engagemang vid K teatern och tillhörde den till sin sjukpensionering.

Även om det framför allt var i karaktärsfacket som N:s säregna begåvning bäst kom till sin rätt utförde han även en rad roller av lyrisk natur. Hans vokala resurser var betydande, men stämman kunde understundom låta något sträv och oegaliserad, framför allt i det högre registret, vilket något minskade hans användbarhet i partier som krävde en jämn kantabel skönhet men desto mera predestinerade honom till uppgifter som krävde en stark utstrålning och skåde-spelartalang, inte minst inom den samtida musikteatern. Vid flera tillfällen utförde N talroller, som Berättaren i Ture Rangströms Gilgamesj och pater Dominicus i Arthur Honeggers Jeanne d'Arc på bålet, och även roller på gränsen mellan sång och tal. Om paterrollen skrev en kritiker bla: "I alla avseenden perfekt, och absolut övertygande, verkar ... den karaktärsteckning som A N ger av Sanct Dominicus. Den är fullt befogat mera stillsam och, om man så vill, mera statisk, men ändå i varje ögonblick frappant levande ... Med ytterst fina skiftningar i minspelet och diktionen röjer den här enbart talande sångaren hur vaksamt Dominicus reagerar under Jeannes vånda och jubel, och man har hela tiden känning av att det verkligen glöder under den lugna ytan" (Rootzén 1955).

Minnesvärda rolltolkningar i sv operor var t ex Tjartkov i Hilding Rosenbergs Porträttet (1956), Unzu i Sven-Erik Bäcks Tranfjädrarna (1958) och Härskaren i samme tonsättares Gästabudet (1958), Mimaroben i Karl-Birger Blomdahls Aniara (1959), vidare bl a Wurmen i Blomdahls Herr von Hancken, Andre officeren i Lars Johan Werles Drömmen om Thérése och Prologen i dramatiseringen av Birger Sjöbergs Fridas visor. Inom den utländska 1900-talsoperan utförde N med stor framgång roller som Landstrykaren i Carl Orffs Den klokaste, Holländermickel i Sutermeisters Den röda stöveln (urpremiär i Sthlm 22 nov 1951), Leiokritos i Rolf Liebermanns Penelope, titelrollen i Alban Bergs Wozzeck vid den sv premiären 4 april 1957, Poquelin i Liebermanns Aktenskapsskolan, Junius i Benjamin Brittens Lucretia samt Prologen och Epilogen i R Kurkas Den tappre soldaten Svejk. Stora framgångar för N inom den moderna repertoaren var tolkningarna av Nick Shadow i Igor Stravinskijs Rucklarens väg (1961) och Jaroslav Prus i Leos Janaceks Testamentet (1965).

Inom den klassiska 1800-talsoperan gjorde N trots sin understundom ojämna sång minnesvärda tolkningar som Schaunard i Puccinis Bohème den roll han sjöng flest antal gånger Sharpless i Madame Butterfly, Don Pizarro i Beethovens Fidelio, det genomgående barytonpartiet i Offenbachs Hoffmanns äventyr, Alfio i Mascagnis På Sicilien och Tonio i Leoncavallos Pajazzo, titelrollen i Tjajkovskijs Eugen Onegin, Amfortas och Klingsor i Wagners Parsifal, Beckmesser i Mästersångarna i Nurnberg och Telramund i Lohengrin, Monterone i Verdis Rigoletto, Masetto i Mozarts Don Juan, Escamillo i Bizets Carmen, Gessler i Rossinis Wilhelm Tell och operettroller som Achilles i Offenbachs Den sköna Helena och, framför allt, Prins Orloffsky i Johann Strauss' Läderlappen, första gången i Sverige som denna roll utfördes av en man. Sin bredd och eminenta karakteriseringsförmåga visade N även i mindre roller, som han varvade med de större, t ex Poliskommissarien i R Strauss' Rosenkavaljeren, Biterolf i Tannhäuser, Fiorillo i Barberaren i Sevilla, Baronen i La Traviata, Gudfast i Peterson-Bergers Arnljot och Länsmannen i Rangströms Kronbruden.

N:s sonora talröst och tydliga deklamation gjorde honom efterfrågad som recitatör vid konsertframföranden, bl a i Blomdahls Anabase och I speglarnas sal, båda vid uruppförandet. Till och med mimiska uppgifter i baletter som Törnrosa (Kung Florestan XXV) och Giselle (Fursten) förekom i N:s rika rollgalleri. Utöver framträdandena i K teaterns regi, främst i Sthlm men även under turnéer i Sverige och utomlands, medverkade N även, ehuru relativt sparsamt, vid konserter som barytonsolist.

Det var knappast i första hand som sångare N fascinerade sin publik även om N också där gjorde minnesvärda prestationer utan främst som sjungande skådespelare. I pressen kallades han omväxlande för Dramatens John Forsell eller Operans Jarl Kulle, och det är omvittnat att han hade funderingar på att övergå till talscenen efter sin pensionering. Av denna anledning förekommer han också ytterst sparsamt på grammofon. 195269 medverkade N i sex filmer, bl a i Peter Kylbergs Jag (1964).

Vid N:s bortgång framhölls att han "var en glänsande begåvning, en av de mest fascinerande scenpersonligheter som tillhört Operans ensemble på 50- och 60-talen. Han hade en ojämn, fast när det ville sig utomordentlig röst, men framför allt en ovanlig skådespelartalang ... . Hos den högintellektuelle och ovanligt mångsidigt bildade men disharmoniske N fanns ett demoniskt och destruktivt drag, som främst gick ut över honom själv: stolthet, eller om man så vill, högmod, och självförbränning intill självförintelse. Det var en olycka både för N och Operan att han inte kunde räddas åt operakonsten. Men det var en olycka också för den publik, vilken väl endast sällan upplevt en sådan förening av sånglig och scenisk intuition och intelligens, som den N i sina stora stunder med suggestiv, betvingande, nästan hypnotisk makt besatt. Få av våra samtida operaartister har haft en sådan närvaro på scenen som han" (Unger 1974).

Författare

Bertil Hagman



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Skivinspelningar: E Nevin, The rosary o A Tate, Somewhcre a voice is calling (Cavalcade), 1953; K-B Blomdahl, I speglarnas sal (Caprice), 1965; L J Werle, Drömmen om Thérèse (Swedish Society Discofil), 1967; S-E Bäck, Fågeln (d:o), 1969; scen ur H Sutermeister, Raskolnikov (EMI i albumet Röster från stockholmsoperan under 100 år), 1967 (insp 1949); W Peterson-Berger, Arnljot (Caprice), 1986 (insp 1960).

Källor och litteratur

Källor o UU: B Bokstedt, A N död (DN 13 aug 1974); K Rootzén, rec:er i SvD 7 dec 1948 o 18 febr 1955; Sohlman; G Unger, N nästa! (Idun 1954, nr 12); dens, A N (SvD 14 aug 1974); S G Winquist o T [ungstedt, Sv filmskådespelarlex (1973).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Näslund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8519, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Hagman), hämtad 2019-02-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8519
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Näslund, urn:sbl:8519, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bertil Hagman), hämtad 2019-02-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se