G Gerhard Magnusson

Magnusson, Gustaf Gerhard, f 15 dec 1872 1 Sthlm, Kungsh, d 29 maj 1940 där, Engelbr. Föräldrar: brädgårdsarbetaren Gustaf M o Betty Jansdtr. Elev vid Frimurarbarnhusets skola i Sthlm 80–88, studier vid Arbetarinst, Borgarskolan o Tekn afton- o söndagsskolan där, stilgjutare vid P A Norstedt & söner 88–98, färdiggörare, linjemakare o typograf vid Arbetarnas tryckeri 98, medarb i Soc-dem 99, red för bl a Karbasen 01–06, redaktionssekr vid Soc-dem 07, andre red 08, chefred där 09–11, led av stadsfullm i Sthlm 10–20 (v ordf 15, ordf 19–febr 20, led av beredningsutsk 12—20, av handels- o sjöfartsnämnden 15–20), v VD o kassadir i ab Nya banken 12–20, led av FK 13–20 (led av särsk utsk nr 2 18), av styr för Bergska donationen 13, av sv bestyr för San Fransisco-utställn 15, av Riksidrottsförb:s överstyr 15–24, sekr 16–24, led av förvaltn:utsk där 17–24, led av styr för Sveriges centralfören för idrottens främjande 17–24, av komm ang reguljär lufttrafik maj 19–dec 21, av komm ang mellanhandssystemet i livsmedelshandeln juli 20–juni 22, VD i Holgers tryckeri ab juli 22–juni 24, ordf i Konsertfören i Sthlm 22–25, sekr o VD i Sveriges konditorfören o red för dess tidskr från 31, led av arbetartidn:arnas samorganisation, av styr för De Blindas fören, v ordf i Fören Nordens sthlmskrets.

G 1) 19 april 1896 i Sthlm, Kungsh, m Sofia Elisabeth Tillberg, f 24 dec 1868 där, Pro Patria, d 26 juni 1910 där, Matt, dtr till handl Gustaf Edvard T o Sophia Carolina Holmgren; 2) 6 juni 1912 i Sthlm, Kungsh, m Josefina Elisa Anstrand, f 19 febr 1882 där, ibid, d 17 juni 1965 där, Joh, dtr till körsnären Anders Edvard A o Augusta Sofia Tiborn.

Efter sitt tidiga inträde i yrkeslivet 1888 som stilgjutare och färdiggörare vid Norstedt & söners boktryckeri, bedrev Gerhard M på kvällstid energiska studier på egen hand. När han 1899 kom till Socialdemokratens redaktion, hade han redan hunnit att tillägna sig en bred allmänbildning och vidsträckta erfarenheter av de stora problemen för storstadens arbetarklass. Sina sociala reportage i tidningen undertecknade han med sign Holger W. Med sitt i grund och botten seriösa sinnelag förenade M en god portion humor, och det föll sig naturligt för honom att 1901 starta den socialdemokratiska tidningen Karbasen, som med sin raljanta ton särskilt vände sig till ungdomen.

M deltog tidigt i rent politisk verksamhet. 1902 ville LO:s kongress rikta strejkvapnet mot regeringens proposition angående en som man ansåg otillräcklig reform i rösträttsfrågan. I LO:s verkställande utskott fungerade då M som sekreterare och formulerade skrivelsen, där tre dagars storstrejk proklamerades.

Inom Social-demokraten avancerade M till andre redaktör. Han kom för en tid att rycka in som chefredaktör parallellt med och efter Carl N Carleson (bd 7) och innan Hjalmar Branting (bd 6) återinträdde på posten. Under denna tid hamnade M i en besvärlig situation i samband med storstrejken 1909. Han anförtroddes då uppdraget att redigera den i det aktuella läget tillkomna tidningen Svaret. Avsikten var att upprätthålla i varje fall någon form av informationsmöjlighet under arbetskonflikten. De flesta av PK:s medlemmar ansåg, att det fria ordet hotades av typografernas strejk. Mot denna uppfattning opponerade sig Branting och M, som bägge var medlemmar av PK men nu lämnade denna.

Under de elva år M satt i Sthlms stadsfullmäktige var han ledamot av ett flertal nämnder och fyra år vice ordförande och ett år ordförande. Han hävdade bl a uppfattningen, att emottagande av fattigvårdshjälp inte borde vara diskvalificerande för att få politisk rösträtt, vilket då var fallet. Han föreslog också fast anställning för stadens kvinnliga befattningshavare. – M var från början anhängare av den kooperativa tanken. I konsekvens härmed blev han en av stiftarna av Nya banken 1912. Olof Aschberg blev VD och M vice. Initiativtagaren Aschbergs avsikt var att bereda arbetarna möjligheter att erhålla kredit på förmånliga villkor. Grunden skulle utgöras av sparmedel från arbetare och "småfolk" överlag.

Under sin tid i FK 1913–20 företrädde M energiskt sina värmländska kommittenters intressen. 1907 hade han blivit engagerad i den stora emigrationsutredningen. Därvid hade det kommit på hans lott att studera förhållandena i Jösse härad i Värmland och söka ge en förklaring till utflyttningsvågen. M visade här förmåga att förena socialekonomisk analys med intuitiv blick för mänskors reaktion inför ekonomiska och socialpsykologiska realiteter. På grundval av ett rikt intervjumaterial försökte han få fram de verkliga motiven till avflyttningen från hembygden, som bl a hängde samman med svårigheter inom jordbruket, motvilja mot värnpliktstjänstgöring och ett utbrett missnöje med bristerna i den politiska rösträtten.

I debatterna i FK talade M ofta om glesbygdernas behov av fler järnvägslinjer. Tillsammans med sin partikamrat kyrkoherden E Klefbeck (bd 21) föreslog han, att de kommunala förtroendemännen skulle erhålla ersättning för förlorad arbetsförtjänst, vilket borde underlätta en breddning av rekryteringen. Han pläderade för att även de som fått pension skulle kunna komma i åtnjutande av fattigvårdshjälp. M:s förslag till statligt monopol för oljehandeln väckte livlig diskussion i kammaren. Fö kom M med motioner och debattinlägg rörande ökade anslag till Skogshögskolan, bättre upplysning i jordbruksteknik och förbättrade löner till folkskollärare och lägre statstjänstemän. För att motverka försvarsnihilismen rekommenderade han en bättre behandling av de värnpliktiga. Själv en kvalificerad idrottsman påpekade M både i och utanför riksdagen betydelsen av att ungdomen bibringades en god fysisk fostran.

M:s personliga ekonomi var trasslig och efter den undersökning socialdemokratiska partikongressen 1920 anställde med flera partianslutna som under kriget varit inblandade i tvivelaktiga affärer fråntogs han sina offentliga uppdrag (Hirdman, s 437 f; Larsson 1967, s 499 f) som stadsfullmäktig, kassadirektör i Nya banken och riksdagsman.

Den fackliga förening som från 1930-talets början upptog en hel del av M:s tid var Sveriges konditorförening. Han var redaktör för föreningens tidning och skrev själv ett par småskrifter angående de konditorianställdas relationer till kundkretsen samt en handledning för kalkylering inom branschen. Förutom de affärsmässiga principerna visade han mest intresse för de mänskliga kontakterna. I Sockerbagaren genom tiderna ger M en omfattande och fyllig framställning av tekniska och ekonomiska förhållanden inom sockerbagarbranschen. Framställningen bygger på ingående och breda arkivstudier. M utgav även små handböcker om hur man skulle uppföra sig i sällskapslivet och om sammanträdesteknik och föreningskunskap, och spred, mest vid festliga tillfällen, en frodig flora av dikter kring sig. Där framskymtar en ömsint, ibland sentimental, attityd.

M:s mest betydande arbete är Socialdemokratien i Sverige i 3 delar. Socialdemokratins utveckling betraktas ur en klart revisionistisk aspekt. M beskriver incidenter och spännande situationer, och hans personliga intressen kommer fram. Sålunda talar han entusiastiskt för sångens betydelse inom rörelsen. M var musikintresserad och på 1920-talet ordförande i Sthlms konsertförening.

M, som nära samarbetat med Hjalmar Branting, har vid flera tillfällen skildrat honom i skrift. I den mest omfångsrika framställningen karakteriserar han honom mera som tidningsman än som parlamentariker. Han uppehåller sig vid Brantings kamp för pressens frihet och vid hans kritik av den vulgära sensationsjournalistiken. M ville förbinda Brantings frihetspatos med inspiration från fransk kulturtradition.

I sin offentliga gärning var M en kompromissernas mästare, smidig samarbetsmänniska och en godhjärtad vän för dem, som kommit på livets skuggsida.