Karl Ragnar Liljeblad

Liljeblad, Karl Ragnar, f 25 sept 1885 i Norrköping, d 13 okt 1967 i Västerås. Föräldrar: kassören Nils Fredrik L o Tekla Augusta Svanström. Mogenhetsex vid h a l i Norrköping 15 juni 04, ord elev vid KTH 14 sept 04, ex från dess fackskola för elektroteknik 10 juni 07, assistent i elektroteknik vid KTH 07—08, konstruktör, senare tekn chef o platschef hos ab Graham Brothers, Ursvik, Sundbyberg, 08—10 o 12—14, uppdrag o anställn:ar i Nord- o Sydamerika 11—12, verkstadschef vid Nya förenade elektriska ab i Ludvika 14—18, chef för tekn avdeln vid o dir i ASEA 18—44 samt konsult tekn dir där 45—63, led av stadsfullm i Västerås 27—38, led av Sveriges religiösa reformförbund från dess stiftande 29, tekn rådgivare vid Sthlms ensk bank 1 nov 44, led av styr för ab Sv maskinverken 44—63, av atomkomm:s arbetsutsk 23 nov 45—59, av styr för Statens provningsanstalt 46—55, av styr för ab Atomenergi 48—56. — LIVA 19, LVS 37, LVA 39, LKrVA 46, HedLIVA 50, HedLÖS 51, tekn hedersdr vid Trondheims tekn högskola 35 o vid KTH 29 maj 62.

G 1) 6 dec 13(—41) i Saltsjöbaden, Sth, m Gurli Bartholdi, f 18 sept 88 i Karlskoga, d 30 okt 73 i Sthlm, Hedv El, dtr till ing Edvard Louis B o Elin Sofia Elisabeth Wessman; 2) 7 sept 48 i Esbo, Nyland, Finland, m förf Berglit Hildegund (Gund) Margerith v Numers, f 28 aug 01 i Pedersöre, Vasa län, Finland, dtr till järnvägstjänstemannen Gösta Gunnar Helge v N o Hildur Ellen Elisabeth Lundahl samt förut g m generalmajoren Aarne Snellman (d 42).

Sin huvudsakliga gärning utförde Ragnar L inom elektroindustrin. När Nya förenade elektriska ab i Ludvika 1916 förvärvades av ASEA, var L verkstadschef där. Två år senare utsågs han till teknisk chef för ASEA o blev därmed ansvarig för dåvarande tillverkningsavdelningen, som omfattade både laboratorier o konstruktions- o produktionsavdelningar.

L intresserade sig tidigt för de teoretiska grundvalarna för elkraftindustrin. Han framförde 16 åsikten, att det elektriska genomslaget var en följd av uppvärmningen av isolermaterialet på grund av de dielektriska förlusterna — en teori som senare tillskrivits K Wagner. Han behandlade också frågor som rörde fältfördelningen i transformatorer, kondensatorgenomföringar o högspända kablar. Till den första världskraftkonferensen (23) hade han utarbetat en rapport om den. tekniska utvecklingen av elektriska motorer o generatorer. I flera artiklar diskuterade han också elektromaskindriftens tillämpningar inom industrin samt för järnvägs- o fartygsdrift.

När L fann underlaget för beräkning av hållfastheten av konstruktioner inom industrin bristfälligt, utarbetade han på egen hand en liten handbok (26). Han angav också en generell metod för beräkning av torsionsspänningar o behandlade i olika sammanhang böjnings- o torsionspåkänningar, utmattningsfenomen samt inre spänningar i svetsade konstruktioner.

Alltsedan den industriella krisen efter första världskriget hade L insett betydelsen av riktiga kalkyl- o redovisningsmetoder för ekonomiskt handlande inom framför allt verkstadsindustrin. Om hans engagemang vittnar den mångfald föredrag, tidskriftsartiklar o mera omfattande publikationer han under en lång tidsrymd producerat. På uppdrag av Sveriges Mekanförbund utarbetade han rekommendationer för Kostnadsberäkning och kostnadsredovisning inom mekanisk verkstadsindustri med särskild hänsyn till penningvärdevariationer. Arbetet, som utgavs 52, har blivit normgivande. Det har också uppmärksammats utanför Sverige, o översatt till engelska ingår det som ett specialhäfte i serien ASEA Research. Mekan-förbundet belönade 61 prestationen med sitt "Prisma".

Tidigt intresserad av entropibegreppet uppfattade L inte termodynamikens andra huvudsats som en naturlag, utan en "naturdogm med dogmens alla kännetecken". När Axel Lindblad påvisat, att en kombination metall—selen—kadmium i mörker o termostat ger en kontinuerlig svag elektrisk ström, ansåg L, att han här funnit en ventil à la Maxwells demon. Han framlade (37) en matematisk beräkning, som syntes styrka hans uppfattning. Det finns emellertid en naturligare förklaring, nämligen att det här är fråga om ett galvaniskt element i fast fas.

Med Einsteins relativitetsteori stiftade L bekantskap under tidskriftsstudier på ett bibliotek i New York under sin första resa till Amerika. Den gjorde ett starkt intryck på honom, o han kom att skriva åtskilliga artiklar i ämnet. När Einar Tegen i en installationsföreläsning vid Sthlms högskola 37 på filosofiska grunder ville underkänna relativitetsteorin, grep L till orda. Det följde en animerad debatt mellan honom o den s k Uppsala-skolan samt Harald Nordenson, som försvarade sin uppfattning. Det föreföll L, som om dessa filosofer "ansåge hela teorien som ett intellektuellt ofog". Striden gällde främst tidsbegreppet. L ville med hänvisning till den s k psyko-fysiska parallellteorin — o med instämmande av Oscar Klein — påvisa, att det inte förelåg någon konflikt mellan den introspektiva tidsuppfattningen o det einsteinska tidsbegreppet.

L var en varm försvarsvän o ägnade under andra världskriget mycken uppmärksamhet åt utvecklingen av minor o annan försvarsutrustning, särskilt för marinen. Han pläderade också för att man skulle bygga bergverkstäder, inte bara för produktion av försvarsmateriel.

Vid uppnådd pensionsålder tog L i en konsulterande befattning på eget initiativ itu med nya arbetsuppgifter på ett helt nytt verksamhetsfält. Tillsammans med en grupp unga fysiker o tekniker arbetade han nu på utvecklingen av kärnreaktorer vid ASEA. Entusiastisk o pådrivande var han från begynnelsen eldsjälen i den lilla grupp, som så småningom skulle bli ASEA-ATOM. Redan 46 hade L i ett föredrag inför IVA framlagt Synpunkter på atomenergiens fredliga användning. Det är kanske hans största insats, att han tidigare än andra i Sverige insåg kärnkraftens möjligheter, tekniskt o ekonomiskt. Han tog aktiv del både i beräknings- o konstruktionsarbetet. Redan före den första Genève-konferensen 55, vid vilken amerikanska rapporter avslöjade viktiga, tidigare okända fakta om reaktortekniken, hade L på egen hand i en skarpsinnig analys klarlagt huvuddragen för en reaktorfysikalisk beräkning av reaktivitet o utbränning o visat att man kunde utvinna energi ur uran till rimliga kostnader under förutsättning av vissa då ännu ej kända materialdata. Den s k fyrfaktorformeln inom reaktorfysiken tog han fram oberoende av de stora insatser som gjordes i USA.

Som ledamot av atomkommittén var L en av initiativtagarna till ab Atomenergi med staten som huvudintressent jämte företrädare för näringslivet. Han tog en mycket aktiv del i företagets uppbyggnad o tillkomsten av forskningsstationen vid Studsvik men avgick 56 ur styrelsen på grund av meningsskiljaktigheter om hur företaget skulle drivas.

Orädd, stridbar, alltid beredd att försvara vad han ansåg vara rätt, var L en fin o god människa, generös mot sin omgivning. Han hade tid för alla; hans medarbetare kunde söka honom när som helst för att få råd o uppmuntran. De många vänner han förvärvade kunde i livets alla skiften förlita sig på hans stöd. Om hans minnesgodhet vittnar många finstämda nekrologer över bortgångna vänner o inedarbetare. — I samband med 60-årsdagen hyllades L — tillsammans med sin jämnårige kollega Karl-Erik Eriksson — med skriften Technical Achievements of ASEA Research, omfattande ett 30-tal artiklar av medarbetare inom företaget. Hans långa o betydelsefulla verksamhet inom forskning o utveckling belönades 51 med IVA:s stora guldmedalj.

"Intet mänskligt är mig främmande" skulle kanske L kunnat säga, om det inte varit för hans ödmjukhet o känsla av litenhet inför världsalltet — "ett kryp som krälar på ytan utav planeten och räknar de tickande timmar som staplas till evigheten" (ur ingressdikt till nedan nämnda arb av L). Han hade inte bara en ovanligt bred o på många områden djupgående insikt i tekniken o de för denna grundläggande vetenskaperna — han torde vara ganska ensam om att ha kallats till sakkunnig vid tillsättandet av professurer på tre skilda fackområden: elektroteknik, mekanik samt industriell organisation o ekonomi. Han har också gjort snart sagt oräkneliga debattinlägg i religiösa, filosofiska, rashygieniska o andra dagsaktuella o allmänmänskliga frågor. Några av dessa har samlats i en skrift Tankar och funderingar, som på tillskyndan av vännerna gavs ut 60 som en hyllning på hans 75-årsdag. De har senare getts vidare spridning i boken Klarhet i dunkel (65). Alf Ahlberg, som skrivit förordet, säger i en nekrolog över L, "att det hos honom fanns ämne, inte bara till en betydande vetenskapsman, utan även till en konstnär, ja, kanske till en diktare".