Johan Lillienstedt

Lillienstedt, Johan (före adl Paulinus), f 14 juni 1655 i Björneborg, Finland, d 26 sept 1732 på sitt gods Diwitz, Pommern. Föräldrar: kh Paulus Simonis Raumannus o Agneta Henriksdtr. Studier vid Björneborgs skola, inskr vid Åbo univ 72, informator för frih K Horn, inskr vid UU 20 juli 77, fil adjunkt vid Åbo univ 79 (tilltr ej, avsked på egen begäran 81), hovmästare o informator hos riksskattmästaren frih Sten Bielke 81, presidentsekr i kammarkoll 83, prot:-sekr i statskontoret 11 febr 85, jur prof vid Åbo univ 86 (tilltr ej), adl 6 nov 90 (introd 93), sekr i Svea hovrätt 24 maj 92, dessutom sekr i livländska reduktionskomm 92, revisionssekr o led av lagkommissionen 15 april 98, v president o direktor vid wis-marska tribunalet 22 mars 05, hovkansler 10, landsh i Östergötland 30 aug 10, frih 4 jan 13 (ej introd), ombudsråd vid den ena utrikesexp 2 jan 14, riksråd 29 april (fullm 9 maj) 19, rikskansliråd 26 sept 19— 11 okt 20, greve 31 dec 19, förste delegerad vid fredskongressen i Nystad febr 21, president i wismarska tribunalet 3 aug 27.

G 1) 7 aug 92 på Marieholm, Leksberg, Skar, m frih Brita Cronhielm, f 6 sept 61 i Sthlm, d juni 97 där (själaringn 28 juni, Nik), dtr till landsh frih Polycarpus C o Hebbla Standorph; 2) 9 okt 98 i Sthlm, Nik, m Margareta Törnflycht, dp 24 maj 82 där, ibid, t 24 aug 29 i Stralsund, dtr till kommerserådet Olof Törne, adl v T, o Margareta Andersen.

L hörde till de män som under karolinska tiden från ringa ursprung genom begåvning, nit o goda förbindelser nådde rikets högsta ämbeten. Redan mycket ung kom L i tjänst hos högt uppsatta män. Snabba studier, särskilt i juridik, pekade mot en akademisk karriär, men L valde i stället ämbetsmannakarriären i likhet med många andra i sin generation. Uppdragen gällde de första två årtiondena främst administration o rättsväsen. Särskilt på det senare området synes L ha utmärkt sig. Han kom 1698 att tillhöra den kommission vars viktigaste uppdrag var att utarbeta en ny lagbok. 1702 erhöll han uppgiften att redigera Dråpmåls- o Sårbalkarna. Han fick även i uppdrag att genom omarbetning av Riga stadslag bringa livländsk lag till överensstämmelse med svensk. Intresset för dessa uppgifter blev allt mindre hos de styrande under Karl XII:s utdragna krig, o det var för L en befrielse, då han 1705 blev vicepresident i wismarska tribunalet. Under presidenten Johan Rosenhanes långa vistelser som sändebud i Berlin fick L åta sig ordförandeskapet o vissa diplomatiska uppdrag, särskilt slitande av tvister inom den niedersachsiska kretsen. Med detta inleddes den andra delen av L:s offentliga verksamhet, den inom diplomatin. 1710 utnämndes L visserligen till landshövding i Östergötland, men först 1712 kunde han avsluta sina svåra medlingsuppdrag, o krigets osäkra förhållanden gjorde, att han inte förrän våren 1713 kom till Linköping. Kort därefter nådde honom kallelsen att i den nyinrättade tjänsten som ombudsråd vid romerska sektionen för utrikes ärenden handha frågor som rörde kejsaren, Italien, Preussen o Danmark. I denna tjänst kvarstannade L till Karl XII:s död.

Vid omorganisationen av tjänsterna blev L riksråd 1719. Hans viktigaste uppdrag blev att som en av två fullmäktige föra förhandlingar om fred med Ryssland, först på Åland o 1721 i Nystad. Vid de senare avgörande förhandlingarna fick L utstå svåra strapatser under resan genom ödelagt land o över endast delvis tillfrusna vatten. Direktiven från Sthlm var sannolikt oklart formulerade o förbindelserna osäkra. Många kom att betrakta L som den huvudansvarige för den hårda freden. Han kom heller inte överens med Goertz.

Då L tidigt drog uppmärksamheten till sig, var det inte minst genom litterära framträdanden. Vid 19 års ålder höll han i Åbo ett tal på latinsk vers om vårens ankomst. Det väckte stor uppmärksamhet o trycktes. 1678 höll han i Uppsala på grekisk hexameter en oration om Finland, fylld av den götiska anda som gripit så många i hans generation. Dikten utmärktes av ovanlig inlevelse i natur o folkkaraktär o har behållit sin ställning som framstående prov på finsk nationalkänsla. L skrev även några smärre dikter på latin. Men han framträdde också som sv skald. Flera dikter rör tilldragelser inom släkten Blixencron. Sannolikt har han omkr 1680 varit i tjänst hos någon medlem av denna förmögna släkt, där tidigare Samuel Columbus haft anställning. Att L haft sådan befattning är dock ej dokumenterat. Columbus blev en viktig förebild, både för dessa tillfällesdikter o L:s bibliska poesi.

1686 gav L ut en dikt med titeln Den korszfeste Christus. 1694 kom en omarbetning tillsammans med två nya dikter under titeln Christus nascens, patiens et triumphans. I förordet anges att dikterna skrivits 14 år tidigare, alltså c:a 1680. Gemensamt för L o M Opitz, som han troligen påverkats av, är koncentrationen på antitesen mellan gudomligt o mänskligt o det paradoxala i Kristi människoblivande. L driver emellertid sin retoriska konst mycket längre. Mängden av metaforer, tunga substantivsammansättningar, hyperboler o ordlekar gör L:s Christiad till den vid sidan av Kunga-Skald mest representativa barockdikten i sv litteratur. De flesta bedömare har dock saknat verklig känsla i dikten. Det hindrar inte att den blev en viktig förebild för de många innerligare epos om Kristus, som skrevs under de närmaste årtiondena, däribland landsmannen J Freses (bd 16). Till dikterna om Kristus ansluter sig i ämne o stil en madrigal över Betlehems krubba o ett par sonetter över Kristi kors. Man kan där finna impulser från italiensk barockpoesi. En betydande fransk författare av andlig poesi förmedlade L till Sverige, då han översatte några av Brébeufs Entretiens solitaires. Det retoriska draget är här ej så starkt.

Den världsliga poesin av L omfattar bara få nummer. En dikt med titeln Klagan öfver Iris afresa fick stor popularitet. De sista sex stroferna med början "Min dag är all, min sol är nederrunnen" är vanliga i handskrivna visböcker från 1600-talets slut; den trycktes som skillingtryck o lånade ännu i slutet av 1700-talet melodi åt nya visor. Ämnet är konventionellt, men versbehandlingen är utomordentlig o känslointensiteten hög. I kärlekspoesin o delvis även den andliga poesin kan man finna att Urban Hiärne med sina starka inslag av naturstämning varit en förebild. L skrev för övrigt en gravdikt över Hiärnes hustru.

Många samtida talar om L som affekterad, högdragen o karriärlysten. Den tidiga vänskapen med Olof Hermelin grumlades därav. Mot slutet av sitt liv — sannolikt 1728 — skrev L en självbiografi, där han försvarar sig mot högfärd som han beskylls för, liksom mot insinuationerna rörande hans roll vid fredsslutet. Han klagar över avundsmän o säger sig ibland ha måst möta högfärd med högfärd. Självbiografin är annars stilistiskt torftig o ger en bild av en man vars liv varit vigt åt ämbetsmannakarriären. Ungdomens poesi nämns inte.