Carl Pontus Lilljehorn

3 Lilljehorn, Carl Pontus, bror till L 2, f 16 mars 1758 i Sthlm, Svea art:reg, d 24 nov 1820 i Bonn, Tyskland. Hantlangare vid artilleriet 2 maj 64, kammarpage hos kronprinsen 1 april 70, medföljde på Gustav III:s eriksgata 73, fänrik vid livgardet 15 dec 73, löjtn där 29 maj 76, deltog i riksdagarna 78/79, 86 o 89, stabskapten vid livgardet 19 dec 81 (lön från 23 maj 82), överstelöjtn i armén 18 juni 90, sekundmajor vid livgardet 5 maj 91, dömd från tjänsten o till evig landsflykt 15 aug 92.

G i Bonn trol m en fröken v Linden.

L:s far dog före sonens födelse. L blev liksom sin bror (L 2) kammarpage hos kronprinsen o fick sin uppfostran vid hovet. Gustav III hjälpte också den begåvade L in på officersbanan — bara 23 år gammal blev han kapten vid livgardet. L ansågs som en framstående officer o stod högt i gunst i kamratkretsen — han var, säger en samtida, "ett mönster för unga karlar, tapper, skicklig uti sin tjänst, beläst uti de vackra vetenskaperna och känd för de strängaste begrepp om ära" (Hochschild). Under 1788-90 års krig i Finland deltog L i flera landstigningar, o vid Kackis kapell erövrade han 16 juni 1790 två ryska kanoner men blev själv sårad. Efter striden avtackades han av kungen ombord på Amphion o befordrades till överstelöjtnant.

L som var bildad o vetenskapligt orienterad greps av den franska revolutionens idéer. Han var på en gång troende kristen o politiskt radikal, han kritiserade hovtjänsten, adelns privilegier o kungens krigspolitik o närde en äregirig dröm att få spela en Lafayettes roll i Sverige. Han var förbittrad över kungens uppträdande vid 1789 års riksdag o anslöt sig till general Pechlins motståndsrörelse för att kunna möta nya befarade regeringsaktioner med en statskupp. Några sådana åtgärder vidtogs inte, men L fortsatte att samarbeta med Pechlin i sammansvärjningens ledning. Han var utsedd till företagets militäre ledare, o som andre major vid livgardet ansågs han kunna styra regementet o bevara lugnet vid en kupp.

Den 9 mars 1792 blev L informerad av A L Ribbing om attentatsplanen. L greps då av samvetsbetänkligheter. Kungen hade varit hans välgörare, o ett mord stred mot hans humanitetsbegrepp. "Med sin ambivalenta läggning hade L förvandlats från revolutionär entusiast till tveksam konspiratör" (Larson). På förmiddagen 16 mars skrev han en varningsbiljett till kungen, i vilken han besvor honom att inte delta i kvällens maskerad. Sedan han skrivit brevet, kände han enligt egen utsago "lättnad i sitt bekymmer" men fortsatte att spela ett dubbelspel mot kamraterna o deltog i en måltid hos Pechlin. Klockan 11 på kvällen gav han brevet till sockerbagardrängen Peter Bark utanför operan. Han angavs av denne efter attentatet o arresterades följande kväll.

28 mars föll L till föga inför polismästare Liljensparre (s 39) o avgav en skriftlig bekännelse, som han sedan utvidgade. Han angav flera medskyldiga, o genom sitt hållningslösa uppträdande ådrog han sig de övrigas förakt. 28 maj dömdes han av hovrätten att mista liv, ära o gods, men dödsstraffet förändrades 15 aug till evig landsförvisning. Samma dag avreste han ensam ur riket. L:s stora bibliotek såldes i juni 1792 på auktion i hans hus vid Gustav Adolfs torg.

L begav sig till Tyskland. 1810 var han bosatt i Neu-Wied vid Rhen. Vid kronprins Karl Johans besök i Hamburg detta år skall han ha infunnit sig med en nådeansökan men avvisats. De sista åren av sitt liv bodde L i Bonn. Han begravdes där, o att döma av inskriptionen på gravstenen kallade han sig Berg von Bergheim.