K Gerhard Lindblom

Lindblom, Karl Gerhard, f 26 aug 1887 i Åby, Kalm, d 14 juni 1969 i Sthlm, Ad Fredr. Föräldrar: kontraktsprosten Axel Ferdinand L o Lydia Karolina Uddenberg. Mogenhetsex vid h a l i Kalmar 13 maj 06, inskr vid UU 28 jan 07, underlöjtn i Kronobergs reg:s reserv 31 dec 08, FK vid UU 27 maj 09, forskn: resor till eng o tyska Ostafrika 10—12 o till Kenya o Uganda 20, e amanuens vid Riksmuseets etnografiska avd 15 aug 12—14, löjtn i reg.s reserv 1 okt 14, assistent vid nämnda avd 1 jan 15, FL vid UU 1 febr 15, disp 27 maj 16, FD där 31 maj 16, tf intendent o förest vid nämnda avd 17 aug 23, kapten i reg:s reserv 7 mars 24, sekr i Sthlms naturve-tensk fören 25—33, ordf där 34—59, museias-sistent 1 juli 26, prof o förest vid nämnda avd (från 35 Statens etnografiska museum) 1 jan 29-30 juni 54, ordf i Travellers' Club 30-58, i Sv sällsk för antropologi o geografi 33 — 34, lär i allm o jämförande etnografi i StH 33 — 54, led av Ekumeniska nämnden 41, ordf i Sthlms arbetarinst 46—65.

G 12 febr 1920 i Ö Ingelstad, Krist, m Ruth Ingeborg Linnea Maria Johansson, f 22 sept 1897 i Norra Vram, Malm, dtr till godsägaren Johan Petter J o Hilma Petronella Göransson.

Efter fil kandrexamen med nordiska språk som huvudämne (ett ms över Kristvalla-målets ljudlära förelåg 1910 men publicerades, i oförändrat skick, först 1940) deltog Gerhard L, huvudsakligen för att bedriva språkliga studier, i en expedition till östra Afrika. Efter återkomsten tillträdde han en tjänst vid Riksmuseets etnografiska avdelning (efter omorganisation 1935 Statens etnografiska museum, SEM), där han sedan skulle vara verksam i olika befattningar till sin pensionering 1954. L fortsatte sina universitetsstudier vid UU. Hans licentiatavhandling Monografi öfver Akamba, en bantustam i Brittiska Öst-Afrika I. Sociologi, lades fram vt 1914.

L var väl förtrogen med de etnografiska samlingarna som han inventerat, delvis även katalogiserat o bearbetat i samband med vetenskapliga studier eller planering av utställningar. Under hans ledning tillfördes etnografiska museet betydande arkeologiska o etnografiska samlingar från Meso- o Sydamerika, Afrika, Indonesien, Kina o Japan. I särklass stod Hedinexpeditionens religionshistoriska o etnografiska föremål från Kina o Mongoliet. Stor publik uppmärksamhet tilldrog sig det teceremonihus som tillkom på initiativ av I Trotzig o L 1935 men som blev nerbränt 1969. Arbetsförhållandena på SEM var emellertid tungrodda eftersom samlingarna mest förvarades i packlårar. Museets lokalfråga blev inte tillfredsställande löst men utrymmen ställdes slutligen till förfogande i Livreg:s dragoners kaserner på Djurgården 1930. En av dessa rustades upp o förutom smärre tillfälliga utställningar visades där framför allt föremål ur Hedinexpeditionens samlingar.

Riksmuseets etnografiska avdelning utvecklades under L:s framsynta ledning till ett vetenskapligt forskningscentrum. Detta markerades än mer när undervisningen i etnografi vid StH förlades till SEM. Vid detta försiggick en livlig publiceringsverksamhet o med L som huvudredaktör utgavs from 1926 serierna The Ethnographical Museum of Sweden, New series, Publications, efter 10 vol fortsatt av Monograph series 1953, o Smärre Meddelanden, av vars 24 delar intill 1954 inte mindre än 18 författats av L.

Av större betydelse för SEM än dessa serier blev emellertid den internationella tidskriften Ethnos som utgavs under gemensam redaktion av L o S Linné from 1936. Ethnos, som fortfarande utkommer ehuru med en annan inriktning än förr, var i över tjugo år den enda allmänetnografiska tidskriften i Skandinavien. Den betydde mycket för att befästa SEM:s ställning som vetenskaplig institution. Genom de talrika publikationerna kunde L öppna bytesförbindelser med olika institutioner varigenom SEM:s bibliotek tillfördes värdefull litteratur. L förde en omfattande korrespondens med nära nog alla ledande etnografer. Han utsågs 1926 till Riksmuseets re- presentant vid konstituerandet av The International Institute of African Languages and Cultures, vars styrelse han sedan länge tillhörde. Han deltog med intresse o framgång i institutets arbete o de goda personliga kontakter han där knöt blev av stor betydelse för verksamheten vid SEM.

1933 förordnades L att handleda studenterna i etnografi o förrätta examination med de licentiander i religionshistoria som valt specialområdet primitiva religioner o de studerande vilka önskade medtaga etnografi som dispensämne i fil kand- o licentiatexamina. Den mera officiella undervisningen ägde vanligen rum i L:s tjänsterum o skedde i form av seminarier. Till dessa samlades inte bara etnografier o religionsvetenskapare utan också nordiska etnologer. Flera elever blev senare kända vetenskapsmän som B Gunda (Ungern), A Hultkrantz o K Vilkuna (Finland). Alla tänkbara problem debatterades, olika skolor kritiserades o den då i Sverige nya socialantropologin blev föremål för ingående diskussioner. Trots att dessa understundom blev häftiga rådde det alltid en vänskaplig o kamratlig anda. L var en suverän ordförande med utpräglad känsla för fair play. Vid tentamina gavs två typer av frågor, en rörande materialkännedom, en rörande allmänna etnografiska problem. För licentiatexamen i etnografi krävdes det länge två uppsatser, en skulle behandla materiell kultur, en andlig. Som regel gällde att båda skulle föreligga i tryckfärdigt skick.

L var en framstående pedagog o för sina elever en inspirerande o uppoffrande lärare, som ständigt hjälpte inte bara med råd utan också i handling. Med åren växte elevernas antal, o L ansåg ibland att undervisningen, för vilken det inte utgick någon ersättning, tog alltför mycken tid i anspråk. Han upplevde väl heller aldrig fakulteten som en direkt inspirerande arbetsmiljö.

L:s vetenskapliga produktion blev mycket omfattande. Av hans mera populära skrifter innehåller reseskildringarna (1921 o 1922) åtskilligt av vetenskapligt värde. I ett antal arbeten publicerade L språkvetenskapligt o etnografiskt material från taveta, theraka o kamba, det sistnämnda framfor allt i doktorsavhandlingen (The Akamba ... 1916, ny utök uppl 1920). Hans studier i nordiska språk har satt spår i hans bruk av landsmålsalfabetet för återgivning av afrikanska texter. L kunde bedriva fältforskning med de lokala språken som kommunikationsmedel. Han använde sig även av s k participant observations åtskilliga tiotal år innan denna arbetsmetod blev bruklig. Genom avhandlingen, som var långt före sin tid, blev L omgående erkänd som en ledande afrikanist. Detta ännu ofta citerade verk kompletterades senare med omfattande språkvetenskapliga (1917 — 22) o folkloristiska (1928 — 35) studier, de sistnämnda delvis försedda med givande jämförande hänvisningar.

Mot slutet av 1920 eller början av 1921 började L i samband med förarbeten till en översikt över afrikanska jakt- o fångstmetoder (1925 — 26) samt bearbetandet av en samling från Surinam (1924; arbetet blev grundläggande för all senare forskning inom detta område) att intressera sig för jämförande undersökningar av olika kulturelements utbredning i Afrika o andra världsdelar. Hans studier karaktäriseras av en mycket god kännedom om såväl tillgänglig litteratur som i olika museer befintligt material. L var mest road av sakforskning o behandlade gärna kulturelement som var förbisedda i den tidigare forskningen eller ansågs ålderdomliga. Mellan 1925 o 1937 ägnade han sålunda ett betydande intresse åt de gammalafrikanska o nilotiska kulturerna, kring vilka den då aktuella vetenskapliga debatten gärna rörde sig. Han ville därjämte ompröva en del tidigare forskningsresultat. I drsavhandlingen hade L gjort gällande att kamba, en av gränsstammarna mot de niloto-hamitiska masai, inte märkbart påverkats av dessas kultur. Nytillkommet material syntes inte vara förenligt med denna ståndpunkt.

Omkring 1935 riktades emellertid det internationella intresset alltmer mot de eurafrikanska jägarkulturerna samt åt sambanden mellan Öst- o Nordafrika (inklusive Sudan) med Främre Orienten, Indien o Indonesien. De afrikanska högkulturerna med sina sakrala härskardynastier blev alltmera uppmärksammade. L var mycket intresserad av det nya forskningsläget. Genom fältforskningar o materialkännedom hade han också ovanligt goda förutsättningar att bedöma situationen i dess helhet. Från 1939 till 1949 publicerade han några av sina elegantaste o mest uppmärksammade jämförande studier. De är vetenskapligt tungt vägande bidrag avseende Sudans etnografi o den arabisk-persisk-indiska blandkulturen (numera benämnd monsunkulturen) i Östafrika.

I åtskilliga arbeten redogjorde L för delresultat från sina fältforskningar o för intressanta eller värdefulla föremål i SEM:s samlingar. Av särskilt intresse är hans redogörelse för fältforskningar i Kavirondo (1932) o beskrivningen av de märkliga Benin-föremålen i SEM (1939). Till dessa delvis rätt omfattande skrifter hörde hans sista vetenskapliga studie 1950; den behandlade, liksom hans första (i Ymer) 1913, tavetas etnografi. Han deltog gärna med inlägg i fackpressens aktuella diskussioner o informerade om den etnografiska forskningens läge i Sverige. Någon gång, under senare år f ö endast i utländska tidskrifter, anmälde L även nyutkommen litteratur. I sina värderingar var han alltid försynt men kunde, när det var nödvändigt, påtala inkonsekvenser o felaktigheter med skärpa. L:s recensioner, ej sällan mindre uppsatser, uppskattades av fackfolk. De kännetecknades av stor förtrogenhet med afrikansk kulturhistoria o gängse etnografiska problemställningar.

Under senare år blev L alltmera intresserad av den verksamhet som bedrevs vid Wenner-Grens stiftelse för antropologisk forskning (grundad 1951 som The Viking Fund, men namnet ändrades i samband med tioårsjubileet till Wenner-Gren Foundation for Anthropological Research). Han deltog i de berömda sammanträdena i New York 1952 o på Schloss Wartenstein 1958, där den slutliga planeringen av den senare så betydelsefulla tidskriften Current Anthropology ägde rum. Han var också en av initiativtagarna till Nordiska rådet för antropologisk forskning 1962.

L, som till sin läggning var en utpräglad komparativ forskare, betraktade etnografi som jämförande forskning över naturfolkens o de utomeuropeiska kulturfolkens kulturhistoria. Utgående från sina gedigna historiska o geografiska kunskaper (drsavhandlingen bedömdes f ö som geografisk) samt sina i fältet förvärvade kunskaper i bantuistik, prövade han alltid noga de för etnografin ständigt aktuella problemen om kulturlån o självständig utveckling. Ställningstagandet skedde ej sällan till förmån för konvergensen. Bland sv etnografer var L den främste företrädaren för den forskningsriktning som brukar förbindas med begreppet Wörter und Sachen. För rent metodiska frågor visade han inget större intresse o fann också alltför teoretiska o filosofiska utläggningar rätt verklighetsfrämmande. L var som forskare både självständig o originell. Han anslöt sig aldrig till någon etnografisk skola men blev, jämte E Nordenskiöld, den främste företrädaren för den riktning som internationellt går under namnet den svenska skolan. Sitt material, som vanligen åskådliggjordes på utbredningskartor, bearbetade L med kritisk skärpa o skarpsinne. Resultaten, som även kom hans undervisning tillgodo, var ej sällan överraskande. Bland etnografer o antropologer räknas L med all rätt som en av afrikaforskningens främsta.

Förutom sin vetenskap hade L många andra intressen. Till dem hörde bla zoologi o botanik; som svampkännare var han mycket framstående. Med sitt älskvärda o humoristiska, ibland nästan studentikosa sätt fick L, som var en uppskattad sällskapsmänniska, många vänner. I Travellers' Club blev han en legendarisk gestalt, o makarna L:s gästfria hem blev en omtyckt mötesplats för en stor bekantskapskrets. Personligen anspråkslös o omtänksam var L en vänfast o godhjärtad man som efter en lång arbetsdag kunde blicka tillbaka på ett bestående livsverk.