Erik Larsson Linde, von der

1 von der Linde, Erik Larsson, d 23 jan 1636 i Sthlm (begr 7 febr 1636 i Nik). Föräldrar: borgm i Sthlm Lars Eriksson o Margareta Pedersdtr. Praktiserade i ungdomen i Spanien, Frankrike, England, Holland o Tyskland (adelsbrevet), svor borgared i Sthlm 12 maj 04, en av direktörerna för handelskompaniet 6 maj 15, kommissarie o generalfaktor i Holland 18, ledare för ett handelskompani lör avyttring av koppar 19 — 28, faktor över ränteriet eller räntekammaren febr eller mars 27 —nyåret 29 (Eden), ledare för ett handelskompani med monopol på salthandeln 28— 29, faktor över k krigsstaten 16 jan 31, adl 17 jan 31, kommissarie för förvaltn av kontribu-tionerna från de erövrade städerna i Tyskland 32.

G 2) 3 nov 1606 (v Schantz) m Wendela Jacobsdtr, t 12 dec 1657, begr 4 juli 1658 i Sthlm, Ty, dtr till handelsmannen o förest för tyska kyrkan Jacob Lårman o Gertrud Berentsdtr (Hafwerstadh), vilken gifte om sig med sthlmsborgaren Henrik Hussman.

L var inte, som man tidigare trott, inflyttad från Holland utan var född o uppvuxen i Sthlm. Han drev där handel med vin, salt, tyger o allehanda lyxvaror för adelns behov, o på exportsidan kom kopparen snart i främsta rummet. Som en bland stadens största köpmän utsågs han 1615 till en av direktörerna i det projekterade handelskompaniet, o 1619 fick han plats i styrelsen för det detta år grundade kopparkompaniet. Han kom därigenom att bli djupt engagerad i kopparhandeln o därmed i krigsfinansieringen, för vilken kopparen spelade en mycket betydande roll.

Redan 1621 for L för kompaniets räkning till Danmark, Tyskland o Holland för att sälja koppar, o 1627 gjorde han en liknande resa till Holland o Brabant, där han fick audiens hos spanska infantinnan o markis Spinola. Någon försäljning lyckades han dock inte åstadkomma, därför att priset ansågs vara för högt. Svårigheter att få tillräckligt betalt för kopparen skulle bli ett ständigt återkommande bekymmer, som ledde till att man blev tvungen att deponera o pantsätta den istället för att avyttra den till ett lägre pris. Efter hemkomsten utnämndes L till faktor över räntekammaren med uppdrag att sköta kopparhandeln.

1628 upplöste kungen kopparkompaniet, en åtgärd som L torde ha hälsat med tillfredsställelse, eftersom kompaniet haft stora svårigheter att framskaffa tillräckliga kvantiteter koppar. Samtidigt ökade emellertid de krav som ställdes på L i hans befattning med kopparhandeln o mot slutet av året tröttnade han o avsade sig sin faktorstjänst. Åren 1629—30 präglades av besvärligheter när det gällde krigsfinansieringen genom att stora kvantiteter koppar var pantförskrivna hos handelshuset Trip i Amsterdam.

Den 16 jan 1631, kort efter undertecknandet av förbundstraktaten i Bärwalde mellan Sverige o Frankrike, utsågs L till faktor över krigsstaten. I samband därmed adlades han. Hans uppgift som faktor var att med placering i Amsterdam leverera dit destinerade medel till krigföringen i Tyskland. Dessa uppgick till mycket betydande belopp, 1631 till omkring 700000 rdr, varav ungefär hälften utgjordes av franska o nederländska subsidier o den andra hälften av olika inkomstposter, bland vilka försäljning o deposition av koppar var den ojämförligt största. Storleken av de medel som passerade genom L:s händer visar den centrala plats han intog inom krigs-finansieringen, en plats som förutsatte att han behärskade metoderna inom tidens invecklade alfärsväsen med dess komplicerade växelsystem o att han personligen ägde ett gott anseende i köpmanskretsar o en solid kredit. Det kunde dock inte hindras, att växlar ibland gick till protest, vilket utsatte L för starka förebråelser från kungens sida, o han fick höra, att om det var så att det alltid fanns pengar till hands att betala med, då kunde hans tjänst skötas lika bra av "en slätt bokhållare" (Ekholm, s 206).

På hösten 1631 fick L order att bege sig till kungen o lämna sina uppdrag i Amsterdam till sin antagonist Conrad Falkenberg. Bakom ordern låg misstankar om att han skott sig på statens bekostnad. För L kom kungens befallning mycket olägligt. Han trivdes bra i Amsterdam o hade nyligen fått sin familj dit. Han gjorde sig inte heller någon brådska med avresan utan for först till Paris för att utkräva de franska subsidierna, en utan tvivel viktig uppgift, o begav sig inte förrän i febr 1632 på väg till kungens läger, dit han kom i mitten av mars i sällskap med Louis De Geer, som också hade något att stå till svars för. L blev kyligt mottagen, ,men sedan han lyckats rentvå sig från alla beskyllningar, återvann han kungens förtroende o fick hand om inkrävandet o förvaltningen av kontributionerna från de erövrade städerna i sydvästra Tyskland.

Efter Gustav Adolfs död ville L återvända till Sverige för att sköta sina privata affärer men kunde inte ännu på en tid lämna sin befattning med de franska subsidierna o med kontributionerna i Tyskland. Hans förhållande till Axel Oxenstierna var inte det bästa, o han fick motta flera onådiga skrivelser från denne rörande penningförvaltningen. Sommaren 1633 var han tillbaka i Sverige, där han fick sina räkenskaper reviderade o godkända, vilket visade att Oxenstiernas anmärkningar varit obefogade.

För att få medel till olika trängande behov, bl a till kungens begravning, beslöt riksrådet i okt 1633 att sända ett parti koppar till Amsterdam för försäljning o uppdrog åt L att sköta denna affär. Då kopparen ankom till Amsterdam i jan 1634, blev den emellertid belagd med kvarstad av köpmannen Elias Trip med motiveringen att den hos honom förut deponerade kopparen i värde inte svarade mot kronans skuld till honom. Trips tilltag väckte L:s stora förbittring, men detta hindrade inte att han i april tillsammans med Louis De Geer o ett konsortium av holländska köpmän under ledning av Trip bildade ett kompani för kopparhandeln. Kompaniets verksamhet blev dock mycket kortvarig, då det inte lyckades för L att vid sin hemkomst erhålla regeringens godkännande. Planerna på ett kompani for att reglera kopparhandeln o fa det odrägliga systemet med depositioner avlöst återkom emellertid följande år med förnyad styrka. L sändes åter till Amsterdam o lyckades uppnå en ny överenskommelse med de tidigare intressenterna med undantag av De Geer. Kontraktet med det nya kompaniet ratificerades av rådet 8 jan 1636. Som ett komplement till det holländska kompaniet skulle ett sådant även upprättas i Sverige, o ett patent härom utfärdades 9 jan. Till kompaniets direktor betraktades L som designerad. Men därav blev intet, löjan var han närvarande i rådet för att lämna upplysningar om kopparhandeln, men den 23 skrev rådet till Axel Oxenstierna o meddelade att "Erik Larsson är i dag död, förrän han hunnit göra oss några underrättelser huru bemälte handel mellan Amsterdam och här rätteligen skulle stå att driva". Experten på kopparhandeln var borta för alltid, o landet o regeringen fick i fortsättningen söka klara sig utan hans kunskaper o erfarenhet.

Genom sin affärsverksamhet hade L blivit mycket förmögen. Hans framgång o duglighet som köpman utgjorde samtidigt en förutsättning för hans användning i kronans tjänst, men han ställde sig givetvis inte gratis till förfogande. Hans provision o andra förtjänstmöjligheter torde ha varit betydande men går inte att precisera. I Sthlm ägde han det ännu existerande stora huset (nu nr 68) vid Västerlånggatan, "det mest lysande i hela staden". Vid sitt besök där tillsammans med franska ambassadören d'Avaux blev ambassadsekreteraren C Ogier så imponerad av alla tavlor o skulpturer han där fick se, att han skaffade en katalog över dem. Samtliga var krigsbyte från Tyskland. Även på L:s lantgård fanns tavlor med samma proveniens. Vid besöket där åt man på silvertallrikar o drack ur förgyllda bägare. Konversationen var livlig, o L:s eleganta döttrar talade franska så väl att Ogier kände sig förflyttad till sitt hemland. L:s lantgård var Malmvik på Lovö, där han också ägde gården Lindö, efter vilken han tagit sitt adliga namn.