Lars Linderot

Linderot, Lars, f 7 aug 1761 i Jörlanda, Göt, d 23 maj 1811 i Lindome, Hall. Föräldrar: regementsskrivaren Johan L o Dorotea Kjerrulf. Elev vid Gbgs gymn, inskr vid LU 10 nov 78, prästv 87, adjunkt i Ostad, Älvsb, 21 april 87, i Enslöv, Hall, kort därefter, komministeradjunkt i Gbgs domkyrkoförs 15 dec 90—00, pastoralex 91, tit v pastor 95, komminister i Tölö, Hall, från 8 dec 00 (tilltr 02).

G 28 maj 1792 i Gbg, Domk, m Sophia Killberg, f 12 jan 1757 i Hishult, Hall, d tidigast 1811, dtr till klockaren Carl K o Pernilla Holmgren.

L växte upp under fattiga villkor. Hans starka känslobundenhet vid modern, som var varmt religiös, fick ett gripande uttryck i en dikt efter hennes tidiga bortgång 1781 (Andelige sånger ..., 1815, s 113—115). Han talar här om sin längtan till paradiset hos henne bort från jordelivets främlingskap. Denna intensiva hinsidesinriktning präglar helt hans liv o gärning. — L var en fascinerande predikant med en frimodig, känslovarm förkunnelse, som samlade stora åhörarskaror. Under sin tioåriga verksamhet vid Gbgs domkyrka gav han impulser till en allvarlig väckelse, särskilt hos studerande ungdom o unga präster, flera av dem blivande schartauaner. L vittnar i sin avskedspredikan i Gbgs domkyrka 1802 om sitt goda samarbete med stadens prästerskap o stiftets kyrkoledning. Dock erhöll han aldrig något sökt pastorat, trots sin eminenta predikoförmåga o sin stora kunnighet i bibelns grundspråk. Han levde alltid i torftiga ekonomiska förhållanden.

Enstaka betraktelser av L som trycktes blev omtyckta. Han planerade, också av ekonomiska skäl, att ge ut en postilla med egna predikningar, för vilket arbete han mottog subskriptionsavgifter från hösten 1801. Han måste dock återställa dem 1806, då han inte lyckades ge ut någon. Efter hans bortgång utgavs en samling Högmessopredikningar 1813, som sedan i många upplagor tillhört den klassiska sv predikolitteraturen o blivit stilbildande för många förkunnare. Den har också utkommit på norska i många upplagor. Den byggde på hans egna manuskript, vänners avskrifter av sådana o åhörares uppteckningar, ibland kollationerade av L själv (Sjöblom 1961, s 73 not 1), o redigerades, trycktes o bekostades av Geo Löwegren i Gbg, som därefter 1815 gav ut L:s Andelige sånger och tillfällighets-versar. Andra uppl av postillan, som var utvidgad med många predikningar o en samling av nio skriftetal, utgavs av L:s syster o trycktes av Löwegren 1829.

L var en väckelsepredikant på traditionellt kyrklig grund. Han slog med glödande trosiver fast den lutherska läran om Kristi ställföreträdande lydnad o försoningslidande. När Jesus kom till Jerusalem inför korsfästelsen, hade Gud "vässat sin rättfärdighets pilar mot honom från himmelen" heter det i en predikan. Gammalpietismens världsförakt o stränga moralism präglar L:s lutherdom. Han är starkt påverkad av württembergpietisten Bengel (d 1752) men också av Arndts, Quirsfelds o Bunyans verk. Han fördömer den döda tron, som inte bär frukt i goda gärningar. Inför L:s stränga krav på omvändelse o bot framstår den gängse kyrkofromheten som hyckleri eller övergående känslostämningar: "Eder vandel är ett förgyllt skälmstycke". Han gisslar herdar, som öppnar himmelens portar för alla, o fast han tidigt påverkats av herrnhutiska sånger varnar han för herrnhutarnas stämningsmättade förkunnelse, "som själar smeker och förser med hyende" (L:s sångbok 1815, s 42). Ett tillstånd av uppskakande, smärtsam ånger över synden sedan "lagens hammare krossat hjärtat" kan ingen undgå som vill frälsas. Syndasåren måste svida kraftigt innan själaherden kan förbinda dem. De flesta människor är för L förstockade syndare. Predikningarna möter döva öron. Angreppen på syndarna är ibland grovkorniga med ord som "förbannade horkarlar", "djävulen är arg och sådan är du". Drinkarna skall få dricka eld i helvetet. L klandrar dock skarpt sekteristers självgoda, hjärtlösa dömande av utomstående (Om helgon och trogna bröder, sångboken 1815, s 36—42). Också de dygdiga oomvända dömes hårt: Ar man inte omskapad i hjärtegrunden "så är det allt ont vad man gör ända in till de bästa gärningar" (Aftonsångs-predikan 1787, tri Wijkmark, s 193).

L ville aldrig "söva med falsk tröst och styrka med söta drömmar". Han ville krossa det hårda skalet kring syndarens hjärta, förskräcka o ibland beveka. Han visualiserar det för evigheten avgörande dödsögonblicket o den stränga domen. "Svavelsjön", det brinnande helvetet, målas i de flesta predikningarna. L ville åstadkomma omvändelse o omedelbar bot genom chockverkan o dramatiserar därför sin varning för fördömelsen: "Det är icke mer än ett steg mellan dig och helvetets pinorum." I en domedagspredikan Första söndagen efter Helga Trefaldighetsdag (postillan 1856, 60 o 67 års uppl, s 276-87) predikar L om "eldsjön, det förskräckligaste ämne som någonsin föreställas kan", för att nu "låta eder i nådens tid höra den rike mannens eviga gråt i sitt rysvärda pinorum". I L:s förkunnelse framstod med tiden djävulens makt i jordiska sammanhang som faktiskt större än Kristi. Han har föga positivt att säga om det kristna jordelivet o om möjlig kristen förbättring av människornas samliv, fast han ibland skarpt klandrar förtryck av fattiga — "plåga nästan i dyr tid/tala sen om Jesu frid" — o manar till hjälpsamhet mot nödlidande. Vad betyder tryckande fattigdom på resan "om du blott bliver salig". Det viktiga i livet är att i försakelse förbereda sig till en bättre värld. Jordelivets lockelser måste den kristne motstå:" Köttet skall på korset, annars är själen förlorad." Det gångna seklets kulturskapelser är mestadels av ondo. Förmäten förnuftstro o vanvördiga bibelparodier utmanar en hämnande Gud.

L kan understundom i den katolska o pietistiska Kristusmystikens anda anslå milda, innerliga tonfall. Dramatiskt bevekande målar han hur frälsaren tåligt, gång på gång, söker den hårdhjärtade människan med sin nåd (postillan, s 300 £). "O, jag mäter djupet av havet, när jag vill tala om hans ömhet." I aftonsångspredikan 1787 talar L om den suveräna nåden i Kristus som bryter den i arvsynden helt förslavade människans bojor. När hon älskar Jesus, åtlyder hon hans bud av inre drift. Med döden är nådens port dock stängd för den obotfärdige. Då han trotsat en oändlig Gud, måste han lida ett straff utan ända; "i mörker och eld bland djävlar och fördömda" (predikoavhandl 1799, s 70 f). Med medkänsla tecknar L de fördömdas klagan över att ha förspillt nådatiden. Det saliga livet i Gud målas häremot — sällsyntare — med bilder "förunderligt mäktiga och sköna" (Sjöblom 1961, s 48).

Med sin pessimistiska syn på människans fördärv förenar han en fast tro på den fria viljan o nådens universalitet. Alla får rikliga tillfällen till omvändelse. L betonar viljeansträngningens betydelse: "Jesus giver dig krafter till kampen, men du skall kämpa." Denna tanke får slagkraftiga uttryck i hans mest kända sång "Ingen hinner fram till den eviga ron som sig ej eldigt framtränger" (ps 265 i 1937 års psalmbok). Förkunnelsen om Jesu förbehållslösa, frälsande nåd mot de grövsta syndare, som kan komma till honom som de är i den allvarliga "uppväckelsens stund", med glöd utformad i hans likpredikan över G Roempke (tr 1793 o i många upphör efter hans död), hölls med tiden något tillbaka i L:s predikan, då han såg den missbrukas av oväckta säkra syndare "som sova sig till helvetet" o ständigt skjuta upp omvändelsen. Den borde riktas blott till de smärtsamt väckta o ångerfulla. Apokalyptiska spekulationer om Satans ökade makt i världen i det nya seklet, så i den suggestiva nyårspredikan 1801 (postillan, spridd i många särtr efter hans död), drev L att skärpa sin kärva straffpredikan o kravet på viljeansträngning.

L:s domedagspredikningar med deras emotionella glöd o folkligt realistiska språk gjorde den yttersta dagens fasor o salighet till en i nuet upplevd handgriplig verklighet o hade en sällsamt uppskakande verkan. När någon greps av samvetsvånda "himlaspjutet tog till slutet, stack och väckte" (sångboken 1815, s 137), kunde L trösta med "evangelii balsam": "Guds son har varit barn för att ej skrämma dig" (predikoavhandl 1799, s 61). Så hände när biskop J Wingårds maka sökte hans råd. Domstankens allvar motiverade hans bittra utfall mot "villolärare" som swedenborgare, sekterister o förnuftstroende o mot den världsliga prästen, "herden som är liknöjd om ulven (djävulen) släpar bort Kristi får till helvetet". Själv upplevde han tungt sitt ansvar inför Guds dom för varje själs frälsning (postillan, s 18). L:s tillfällighetsdikter till bla nygifta o efterlevande vid begravningar (sångboken 1815, s 97—140) vittnar om hans intensiva engagemang i den individuella själavården med sina allvarstunga maningar till alla åldrar om bot o världsförsakelse.

Den enkelriktade domsförkunnelsen bidrog till schartauanska prästers reservation mot postillan (Hägglund, s 149—50). Den åskådligt dramatiska framställningen med pedagogiskt slagkraftiga upprepningar av tändande nyckelord blev dock stundom till levande litteratur. Så i predikan om den kananeiska kvinnan, som i hängiven viljestark kamp för sin sjuka lilla dotter nödgar Jesus till att lyssna till hennes bön om hjälp (Andra söndagen i fastan, postillan). "Predikningarna gjorde han bitvis till ett stycke poesi" (Olsson 1952). Hos L möter ofta ett friskt bildspråk hämtat från naturen o kustbefolkningens arbetsliv. Jesus är styrmannen i vårt livsskepps stormar o hans ord vår kompass. I den färggnistrande domspredikan i Tölö kyrka 1803 (postillan, s 491 f) målas med storslagen gestaltningskraft, hur på domedagen himmelens fäste smälter, bergen slungas mot skyn o havet ger ifrån sig sina döda. Fiskarna hoppar över vattenbrynet o upphäver jämmerskrin o Tölö är ej mer.

L:s kärnfulla o mustiga språk attraherade allmogen. Postillans stora spridning o de många särtrycken i bygderna — mest i södra o sydvästra Sverige — av enskilda predikningar o uppbyggelseskrifter vittnar härom. Böök talar om hur Linderot-postillan, insvept i en blårutig näsduk, bars hem som en klenod från höstmarknaden för att ställas i fars kammare vid sidan av bibel o psalmbok. Att domsförkunnelse av L:s art med helvetesskrämsel ibland vållat svåra själsliga skador intygar Moberg (s 256). Stort folkligt inflytande utövade L med sina sånger o dikter. Flera av dem är kantiga o otympliga men alla bärs upp av äkta religiös innerlighet o känslovärme. Här möter trohjärtade uttryck för kärlek till Kristus, som lämnat sin himmelska boning för en plågsam jordevandring: "Han bättre kunde haft/än ge sig ut for faren/i dagakarlsvillkoren/känn Kristi kärleks kraft." Hänryckta visioner av det saliga livet i Gud — "i ett fröjdhav skall jag simma" — o meditationer över den himmelska skönhetens svaga återsken i all jordisk skönhet återfinns i L:s sångbok. Många dikter har en prägel av religiös undervisning med enkelhet o klarhet. Sångerna vann stor spridning också genom att flera upptogs i pietistiska sångböcker som Syréens Christeligh sångbok från l:a uppl 1826 o Sions nya sånger från 4:e uppl 1822. Psalmen "Ingen hinner fram till den eviga ron ..." var en av den äldre väckelserörelsens älsklingssånger o trycktes fram till 1958 i 84 sångböcker, bland dem 15 samfunds psalmböcker (Odenvik, s 88 f). L var en säregen författarpersonlighet, o han var sällsynt vida spridd o läst (Böök).