Johan Lindestolpe

Lindestolpe, Johan, före adl Linder, f 1678 i Karlstad, d 24 mars 1724 i Sthlm (X 17). Son till kronobåtsmannen Johan Lind. Elev vid trivialskolan i Karlstad 90–94, vid gymn där 94–99, inskr vid Åbo akad 00, vid UU 30 juni 03, konsistorieamanuens där 05, inskr vid univ i Harderwijk 22 sept 06, disp pro gradu där 23 sept 06, studier vid univ i Leiden 06–07, medicus på sv örlogsflottan 09–10, prakt läk i Sthlm o brunnsläk vid Viksbergs brunn i Salem, Sth, från 11, assessor i Collegium medicum 15 juni 19, adl 5 dec 19.

G 1) m Anna Catharina Öhrner, d 1720 (enl kyrkoräk 16 maj för Sthlm, Klara), dtr till rådmannen i Uppsala Anders Ö o Margareta Nybom; 2) 4 dec 1720 (bröllopsvers) m frih Eva Christiana Cronhielm, dp 6 juni 1695 i Sthlm, Jak o Joh, t 20 dec 1770 (Marks v Würtenbergs genealogier, RHA), dtr till assessorn frih Jacob C o Sigrid Christina Klingstedt samt senare omg m sin kusin översten greve Axel Cronhielm.

L kom från ett fattigt hem o måste under skoltiden i Karlstad mot ersättning hjälpa kamrater med läxor. Sina akademiska studier började han i Åbo, där det var billigare att läsa än i Uppsala. Ursprungligen hade L tänkt ägna sig åt naturvetenskapliga studier. Det var professor N Wallerius i Åbo som först inriktade hans intresse på läkarvetenskapen. 1703 inskrevs L i Uppsala o fick dels ett k stipendium, dels en amanuensbefattning. 1706 tilldelades han som medellös på nytt ett k stipendium, nu för en utländsk resa. S å avreste han över Wismar o Hannover till Amsterdam. Han inskrevs i Harderwijks universitetsmatrikel i sept 1706 o disputerade redan påföljande dag över ämnet "de venenis" — en då ännu otryckt avhandling som betygsattes som ett gott arbete o ledde till doktorsgrad. I samband med promotionen antecknades, att L med ed styrkt sin fattigdom o slapp undan med att betala endast 100 floriner för doktorsgraden. Redan i okt 1706 hade L i Leiden antecknat sig i Lutherska kyrkans gåvobok. Han studerade ett år vid Leidens univ o reste sedan omkring i Holland o besökte läroanstalter o enskilda vetenskapsmän i de större städerna. 1708 återvände han till Sverige o trädde i sv flottans tjänst. 1709–10 tjänstgjorde han på sv örlogsfartyg under kryssningar utanför Ingermanland. L återvände därefter till Sthlm o började arbeta som privatpraktiserande läkare. Han tjänstgjorde samtidigt som brunnsläkare vid Viksbergs brunn. Efter Stora nordiska krigets slut blev L assessor vid Collegium medicum. När han snart därefter adlades, hade det ursprungligen varit drottning Ulrika Eleonoras avsikt att förläna L:s läkarkollega Johan v Hoorn (bd 19) adelskap. Denne tackade emellertid nej, då han var av holländsk uradel. Hoorn rekommenderade sin gode vän L till adelskapet.

L:s verksamhetsområde som läkare framgår tydligt av hans bibliografi. Under sina akademiska studier i Uppsala o Leiden ägnade sig L åt de på denna tid grasserande könssjukdomarna, i synnerhet åt "fransosen" (lues eller syfilis). Hans forskningsarbete rörande denna sjukdom väckte internationell uppmärksamhet, o hans avhandling "de venenis" trycktes om så sent som 1739. En svenskspråkig version hade utgetts 1713. Sina egendomliga funderingar om sjukdomens uppkomst genom smitta från babianer hade han troligen fått från sin lärare i Uppsala L Roberg (Clemedson). L hänvisade härvidlag till Nils Matson Kiöpings resebeskrivning från 1660-talet.

Under sin militära sjötjänstgöring hade L kommit i beröring med böldpesten, o efter hans återkomst till Sthlm från de svåra sjöresorna utgavs av Collegium medicum 1710 en broschyr om hur befolkningen skulle förhålla sig när böldpest grasserade. L ansågs allmänt vara författaren till denna broschyr.

L ägnade sig inte uteslutande åt läkarens olika specialiteter. Den sv textilfärgningen utgjorde ett stort problem, som före L:s tid krävt import av färger. L utförde beträffande de inhemska färgerna ett omfattande forskningsarbete o utgav 1720 "Johan Linders svenska färgkonst med inländske örter...", som blev av nationalekonomisk betydelse. Ett rent botaniskt arbete var L:s Flora Wiksbergensis, i vilken han med latinska o sv namn förtecknat samtliga vid o kring brunnskurorten Wiksberg förekommande växter, träd m m. L var också poet o skrev vers på både latin o svenska. Under 1710-talet ägnade han kunglighetens födelsedagar nästan årliga hyllningsdikter. Efter kalabaliken i Bender tackade L i ett par olika dikter staden Bender o dess befolkning för att Karl XII kunnat räddas till livet. — Den totala solförmörkelsen i Sthlm 3 maj 1715 väckte stor uppståndelse o ansågs i Karl XII-krigens slutskede av många svenskar som olycksbådande. L sökte populärvetenskapligt astronomiskt förklara vad som skedde i samband med denna solförmörkelse.

L hade ett förnämligt anseende som läkare o sökte medel mot de stora farsoterna. Det finns många gemensamma drag i L:s o Carl v Linnés karriärer. L sökte förbättra det botaniska kunnandet i Sverige, vilket Linné drev till fulländning. Båda doktorerade i Harderwijk i Holland o båda studerade efter doktorspromotionen i Leiden o andra holländska städer. Man kan spåra vissa likheter i L:s Tankar om frossan och kin-kina-barken 1717 o Linnés doktorsavhandling Hypothesis nova de febrium intermittentium causa 18 år senare.